CHICELICHICMILLA

Hej mej o min själ.

Jobbade med gråten instoppad i fickan tio timmar igår. Det funkade bra, inte sunt men sånt är livet. Kom hem till en varm kärleksfamn utan krav, tillrättavisning, dom eller nått annat än renodlad godhet. Fick vila i hans famn, gråta , gråta  och gråta i hans armar o sen somna tätt intill. Vaknade efter en sömnlös natt 05.00 för att åka till den bästa av alla systrar. Hade snurvlat upp en rulle hushållspapper, va svullen runt ögonen o kunde ffinte komma ur allt svart. Duschade, sminkade mig o va redo. Kom aldrig iväg. Kunde fått drabba någon annan, nått annat men inte Anna. Hon förtjänar inget ont. Ändå har hon fått en lillasyster som inte på långavägar går att jämföra med hennes godhet o allt hon gör för mig. Under året jag tvingades ligga på sjukhus i Lund, kom mamma, pappa… Och en vän, min syster! O, jag pallar inte ens åka upp till min älskade systersons 1- årsdag?! Denna dagen kommer inte stå på gravstenen som en minnesvärd dag… Trots det kommer jag banka skiten ur allt vad mitt inre har kvar för att göra saken ännu värre. Medans Anna, trots att jag vet att hon längtar efter mig o vill att jag ska komma bara förstår o önskar mig gott när jag i sista minut måste säg att jag inte kommer. Demonen, den onde eller vad det nu är för skit som kommer krypandes för att göra ont… Efter alla dessa år borde jag känna till detta så väl att jag inte går på hans ideer eller påhopp, men det gör jag. Varje gång… iaf ofta! Ändå tror jag ju starkt på en levande räddare. På Jesus som gav sitt liv genom att pinas för att jag ska få leva i evighet med Gud. I evighet av lovsång, glädje o kärlek. Jag tror på Jesus mest, vet om den andra, men Jesus kommer segra även i mitt liv. Att veta båda sidor är ju ett måste för att tro, det är att välja sida som är det avgörande för vart målet ska bli. Nu verkar det vara jag som måste bestämma mig o satsa fullt ut annars förstör jag så många andras liv också… Men tyvärr har ju jag en sjukdom som ligger o gnager en sjukdom som är totalt hans. Kunde jag opererat bor denna åkomma skulle det fått kosta allt. Men denna sjukdommen sitter i  min själ, mitt hjärrta o mina tankar så hur?! Ingen får förstöra mina älskades liv… Så jag måste ur detta . Tro inte för nått i världen att jag vill ha medlidande o att ni ska tycka synd om mig. Det har genom åren funnits massa vägar, människor o en levande Gud som stått på min sida… ändå har jag gått mot den andra sidan. Har vatt tyst från mitt håll ett tag, mest för att just mycket negativt fyllt upp den lilla jag som jag är. Hade jag som person haft en stor hydda kanske jag skulle klarat mer.? Förmodligen?! Anna jag älskar dig! Förlåt