CHICELICHICMILLA

Tänker inte bli en mulle  som inte sticker ut! har aldrig vatt nån o kommer inte bli nån. Trots att det är allför lätt i småstäder som denna att bara bli inget… Tja nått verkar flickorna bli! O det är mammor, men sen då? Visst underbart att bli mamma, älskad o bekräftad på detta sätt… men sanningen är den att man får det inte bättre vare sig m sig själv eller sin man för det. Detta är mina orosmoment o mina tankar, så ta inte illa upp. Jag e helt fascinerad av kvinnor som får många, några barn  lr ett barn, uppfostrar dem väl o e föredömliga mammor. Men jag vill bara understryka att min känsla sen jag kom hit har varit att jag känner att det är det man blir, alltså mamma, för att man har så tråkigt. Man blir mamma för att man tror att det ska va så, för att det inte händer nått annat spännande o för att det är förväntningar på en… vilket jag tror är en stor anledning!  Men även för att man behöver nån form av bekräftelse… Dessa påstenden är mina o mina allena, jag varken vill förändra någons åsikt eller få ovänner. Jag bara reflekterar över vilken enorm skillnad jag kännt från mina fyra år i Göteborg o mitt enda år här i Askersund… Halmstad o Lund känns far away, som 23- åringhade jag varken vett, kunskap eller intresse av vad mammor va

Inte för att detta intresse växt… men det har förändrats. Idag ser jag på det som något jag kanske måste bli, en mamma! Då va det en framtid så långt borta att jag inte brydde mig. När jag tänker på att skapa ett liv känns det så exotiskt. Att jag skulle forma, påverka o bli någons, för några års, allt… Fabulous… Men oj vilket annsvar. Jag som inte kommit en millimeter på projektet Emilia skulle nog få kämpa hårt.