CHICELICHICMILLA

Jag älskar dig också… Kämpar för att få fira jul med er, min älskade familj.

Den morgonen som snön föll fortsatte med ett regn, regn både ute och inne.  Snön försvann och byttes mot min förfäran till en dag utan någon känsla av ljus. Istället för forsatt underland o ljusa flingor, hopade sig mörkret, mina tårfyllda kinder fick förflytta sig från vinterland till sjukland. Efter tappra försök att bryta  mitt ätstörda alltför långskridna beteende själv skrev jag i fredagskväll in mig på sjukhuset i Örebro för att få hjälp att börja äta och vända den nedbrytande trenden som pågått och stagnerat den senaste tiden. Min sjukdom har fått allför stort grepp om mina tankar och känslor så jag behöver hjälp att fatta de beslut och aggera på det sätt som kan göra mig väl. Nu när en ny vecka börjat känner jag mig påväg åt rätt håll. Mina känslor befinner sig ständigt i uppror och mina tankar för mig gärna på villovägar. I detta skede kan jag dock inte lyssna till allt skräp som hoppar upp inom mig. Det som för många är en trygghet, att kunna lyssna till sina känslor och försöka finna sin inre sanning,har lett mig till ett helvete och det vill leda mig i graven. Trist, men sant, för att jag ska kunna lita på mitt inre krävs först att mitt inre styrs av mig och inte av en sjukdom som är destruktiv, manipulerade och totalt ont.

Sekund för sekund försöker jag ta mig igenom dagarna här…

Magisk låg snön vit då morgonen nalkades. Som vid all första snö infann sig en barnslig förälskelse av detta förtrollande vinterandskap.  Ett lugn och en fantasi som bara Guds hand kunnat skapa. Tack Herre, för att du nu när mörkret nalkas mer och mer ger oss glädje i din natur.

Tänk att en världslig king även får min dag att rocka!!! Synd bara att denna världen va lite för tuff för honom oxå!!! Michael Jackson

Fick i söndags förmånen att tala med min pappa i telefon. Vi har haft många ups and down’s, som alltid orsakats av min alltför svaga tillit till honom. Saken är den att han aldrig gett upp. Alltid varit den samme. Minns speciellt ett av våra samtal. Jag bodde på Hissingen, va så lack på tillvaron… Hade haft timtals av samtal med psykologer angående den stora frågan ”varför tror du att du blev sjuk?”. Den frågan är väl helt ovesäntlig att tala om idag, den är hallå 14 år sedan jag fick min diagnos är det inte bättre att se till vad som kan göra mig frisk??? öhhhh men iaf. Mitt huvuvd kändes denna dag som sockervadd. Grubblade förmodligen på svaret som de flesta psykologer velat intala mig att allt hänger på skillsmässan mellan mina föräldrar. Bull shit det hänger på att jag ville va smal och min kropp reagerade på en alltför hår bantning. Jag kom i svält o som alla kroppar i svält… D tänker inte klart! Senare år har många även skyllt upprätthållandet av min sjukdom på mitt wearda förhållande med min ex och på allt vi genomgick. Men livet och människan kan inte förklaras eller bort förklaras genom relationer eller förlorade relationer. Förmodligen hade mamma aldrig gått Livets ords bibelskola om hon ff vatt gift o det har ju skapat en helt ny värld för henne. Anna skulle inte jobbat som terapeut för ätstörda, vilket är det perfektaste jobbet för henne. Det värsta av allt vore ändå om John inte blivit polis!!! Detta som gett honom en biljett in i pojkvärden för alltid, nä livet kan inte förklaras så enkelt. En anekdot: John berättade sist vi va på middag hos mormor & morfar i dala en så härlig för min ”wana be a gangster cop” bror bekräftelse stund. Han körde genom lilla Oskarström bakom en bil som på 30-vägen körde i 50, bilen tutade på folk vid övergångsstället, sket iatt blinka då han svängde o sneddade över flera körbanor i en korsning…  ( eller jag minns inte exakt bilistens missar, men det lät u bra!!!) John a la ”I am Brusan i Die Hard” passade på att köra om då chansen togs, samtidigt som han vevade ner rutan o sträkte ut sin bricka med en mördande blick… Chafisen visade sig inte vara så stöddig längre   Min bror är verkligen helt fenomenal, ingen kan hitta nått spännande i Oskarström, men han fann ändå en klockren situation. Plus i massor till dig brossan!!! O, jag tänk om jag inte träffat David? Nä, nu vill jag inte tänka mer på om jag inte blivit sjuk, för att inte få va med David vore så hemskt, han är ju allt , meningen med denna världens tillvaro liksom… David är ju den som ska va med mig och jag med honom. Jag tror inte att gud kan ge annat än god gåvor, däremot tror jag att han kan använda dåliga upplevelser eller situationer som en människa går igenom för att skapa något starkt, något bättre och något som kan hjälpa andra. Det jag redan nu vet är att jag har en oerhörd tacksamhet. Jämte min dator står ett kort på världens härligaste unge, min älskade systerson Ferdinand. Att jag få se detta kort kan göra mig så tacksam o när jag då tänker på att Anna finns, Anna min andra ängel… Anna gör min kunskap om Gud så enkel! Hon älskar, hjälper, skrattar, gråter, busar och finns alltid där för mig. Hon har inte lärt känna mina innersta rum utan smällar. Nä smällar har hon fått ganom att hon har varit obekväm, rätt fram och ärlig. Dessa smällar har dock gett oss båda en syster relation jag inte skulle klara mig utan. Åter igen, Anna sluta inte va du för du är fabulous rakt igenom.

På tal om min bror så pratade vi just en kort stund, om du läser detta John… Jag älskat dig rakt igenom!

Tillbaka till Pappa! Idag har vi en rak, sund, vuxen och kärleksful relation och det är såååå skönt.

Jag satt deppig i soffan i Davids famn efter middagen igår, kände mig som vanligt som en svullen, eländig, tröttsamt och klagande tjej. Vi små pratade lite allt möjligt när jag sa att jag kanske i värsta fall fick fira julen på sjukhuset i Stockholm. Då svarar David i en sammetslen stämma att det kommer bli jätte mysigt för oss två isf, att han ska mysa till det för mig och att vi kan få en jätte fin jul bara vi två tillsammans på sjukhuset om det skulle bli så. Mitt hjärta smälte och jag insåg som ofta då David är hos mig att min kamp är värd varje tår som faller ner för mina kinder. HAN, han ska jag leva med. Min ängel som utan minsta tvekan kommer sitta på ett sterilt sjukhus o äta sjukhus julbord med mig o massa andra svältandes, deppiga patienter. Gud jag vet att du finns för ingen annan, ingen slump, ingen groda, ingen explosion eller något kan skapa något så vackert som Davids hjärta. Och de hjärtat slå för mig… Jag vill bli frisk och få ett starkt hjärta så mitt kan slå starkt för oss!

För övrigt fick jag idag en tid för mitt andra möte angående en specialistvård. 22/10 kommer detta möte att hållas!! Så alla ni som vill be gör gärna det. Känns så skönt att veta att ni finns där ute…

Min sjukdom är hemsk och har förföljt mig som en skugga genom livet. Många tider en svag, lite skugga. Många tider en svart stor överrumplande skugga. Idag känner jag att jag står mitt i en bryt punkt jag måste satsa tills jag inte förföljs längre. Jag tror på en Gud som hör bön och jag kommer inte ge upp. Jag har bestämt mig för att kämpa för att bli helt frisk! Vägen är svår och lång men jag måste bli en hel människa för kunna tjäna herren på det sätt han vill och för att kunna leva vidare.

Tyvärr kommer det många vägbulor när man e beroende av landstinget som en del i sitt tillfrisknande… Måste få klaga och säga att psykiatrin suger, speciellt när man har en ätstörning som egentligen borde ligga utanför landstingets ideér om va psykiatriskvård är. Jag går ju nu som skrivet en dagvårdsbehandling. Fick svar på lite frågor om deras tankar för mig förra veckan. Jo, de ser mig som en av deras kvot som aldrig kommer bli frisk och därför kan  de bara hjälpa mig med att bli bättre. Bull shit!!! De menar alltså att mitt liv inte är lika myckeT värt som deras eget… Nu måste den lilla Emilia med guldblonda lockar få resa sig ur sin nerspydda tillvaro och säga med en smörblomsbukett i handen… Va? Varför skulle jag då sjukskriva mig igen och påbörja ännu en förnedrande behandling i vilken personalen som ska ge mig stöd tror att jag är 6 år gammal och inte vet hur man vare sig kokar potatis, spolar ner min egen skit, anpassar mig till en grupp, parkerar min bil, läser en bok eller vet vad snö är!!! Hade två timmars utbildning om vad som händer när kroppen är i svält och jag lovar det hade jag inte hört förr!!! DA… jo vi 5 som va ”patienter” har hört det förr!Men är vi friska för det???? Fick också lära oss att om man äter regelbundet blir man frisk:) wow jippi då testar jag det…  Man ska börja med att äta frukost första dagen, frukost och lunch andra dagen, frukost, lunch och middag tredje dagen, frukost, lunch, middag och tre mellan mål tredje dagen sen är allt bra!!! Just därför jag sökte hjälp för att det är så enkelt… Idioti!!!

Jag vill inte bli bättre, jag är inte ett fall som inte kan eller är värdatt satsas på!!! Varför  offra tid och pengar på mig i en dagvård när till och med min läkare säger att detta inte kommer hjälpa mig att bli frisk??? Men när jag då tar upp hur vi ska göra då och hur vi ska jobba vidare med att få mig till ett ställe som tror att jag kan bli just frisk kommer upp slår alla backut… Va? har du din lilla ätstörda idiot en åsikt, oups det va ju inte vad vi ville, vi är ju vana vid att alla med ätstörning bara säger ok, ja tack och det blir bra. När jag nämnde att jag tror att det finns ställen som kan hjälpa just min problematik vill de inte ens lyssna. Men varför inte? hade jag haft canser, hiv, hjärtfel eller vad som helst hade jag kunnat bli skickad landet över. Men just för att min sjukdom hamnat under fliken psykiatri kommer läkarna undan, då slipper de bekosta landsitnget den dyra kostnaden att skicka mig till en behandling som genom forskning kommit fram till alternativ, lösningar och metoder som hjälper över 75% av alla som någon gång kommit i vård hos dessa experter… vad e siffran hos landstinget? Tja genom egen undersökning av de ca 100 jag känner och känt som haft diagnosen ätstörning och som haft vård inom landstinget kan jag räkna de ”friska” på en hand!!!! Ganska låg siffra alltså

JAG VILL BLI FRISK OCH ÄR VÄRD ATT BLI JUST FRI, FRISK OCH FABULOUS!!!

Fjärde veckan av dagvårdsbehandlingen har lidit till sitt slut. Men det är första dagen jag känner att jag börjar fatta meningen med allt slit jag går igenom varje vaken minut. 1% av min känner lite tilltro att det jag sliter med idag kommer ge resultat i morgon. Men det är ett stort steg, åtminstonde skjuter jag inte slitet till i mon. Bara det är en stor procent. När vi hade sammanfattning av veckan med gruppen tidigare i eftermiddags tittade jag omkring mig på det fantastiska kvinnorna som intill mig som satt och slet i sin kamp emot demonerna. Jag kände en enorm tacksamhet att jag får dela denna svåra tiden i mitt liv med just dessa fyra vackra personer. Vi är väldigt olika men delar något som gör oss väldigt lika. Att öppna munnen och se en nyfunnen bekant i ögonen och kunna va den som talar just de orden hon precis sagt är rörande. Egentligen vill jag inte att någon ska behöva dela min sjukdom eller uppleva skräcken av att vara i det svarta helvete som anorexin medför, men nu är det så att det finns fler och jag är för min skull tackasm att vi kan göra denna resa ihop.

Annars finns det inte mycket positivt att tala om, det är en  lite för komplext och tidsmässigt långvarig åkomma så mina resultat är för mig bergsbestigningar men för många ingenting. Man kan säga såhär, tidsmässigt kommer det behövas mycket mer av just tid…