4 veckor 1 månad!
Fjärde veckan av dagvårdsbehandlingen har lidit till sitt slut. Men det är första dagen jag känner att jag börjar fatta meningen med allt slit jag går igenom varje vaken minut. 1% av min känner lite tilltro att det jag sliter med idag kommer ge resultat i morgon. Men det är ett stort steg, åtminstonde skjuter jag inte slitet till i mon. Bara det är en stor procent. När vi hade sammanfattning av veckan med gruppen tidigare i eftermiddags tittade jag omkring mig på det fantastiska kvinnorna som intill mig som satt och slet i sin kamp emot demonerna. Jag kände en enorm tacksamhet att jag får dela denna svåra tiden i mitt liv med just dessa fyra vackra personer. Vi är väldigt olika men delar något som gör oss väldigt lika. Att öppna munnen och se en nyfunnen bekant i ögonen och kunna va den som talar just de orden hon precis sagt är rörande. Egentligen vill jag inte att någon ska behöva dela min sjukdom eller uppleva skräcken av att vara i det svarta helvete som anorexin medför, men nu är det så att det finns fler och jag är för min skull tackasm att vi kan göra denna resa ihop.
Annars finns det inte mycket positivt att tala om, det är en lite för komplext och tidsmässigt långvarig åkomma så mina resultat är för mig bergsbestigningar men för många ingenting. Man kan säga såhär, tidsmässigt kommer det behövas mycket mer av just tid…