CHICELICHICMILLA

Den morgonen som snön föll fortsatte med ett regn, regn både ute och inne.  Snön försvann och byttes mot min förfäran till en dag utan någon känsla av ljus. Istället för forsatt underland o ljusa flingor, hopade sig mörkret, mina tårfyllda kinder fick förflytta sig från vinterland till sjukland. Efter tappra försök att bryta  mitt ätstörda alltför långskridna beteende själv skrev jag i fredagskväll in mig på sjukhuset i Örebro för att få hjälp att börja äta och vända den nedbrytande trenden som pågått och stagnerat den senaste tiden. Min sjukdom har fått allför stort grepp om mina tankar och känslor så jag behöver hjälp att fatta de beslut och aggera på det sätt som kan göra mig väl. Nu när en ny vecka börjat känner jag mig påväg åt rätt håll. Mina känslor befinner sig ständigt i uppror och mina tankar för mig gärna på villovägar. I detta skede kan jag dock inte lyssna till allt skräp som hoppar upp inom mig. Det som för många är en trygghet, att kunna lyssna till sina känslor och försöka finna sin inre sanning,har lett mig till ett helvete och det vill leda mig i graven. Trist, men sant, för att jag ska kunna lita på mitt inre krävs först att mitt inre styrs av mig och inte av en sjukdom som är destruktiv, manipulerade och totalt ont.

Sekund för sekund försöker jag ta mig igenom dagarna här…

This entry was posted on tisdag, oktober 26th, 2010 at 8:45 and is filed under Dagbok. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.