CHICELICHICMILLA

Suttit o väntat på taxin ett tag nu för jag va färdig på tok för tidigt + att dom precis ringde o då hade min taxi kört i diket så det skickas en ny bil till mig… Så det kan bli. Men det ger ju mig lite extra tid att hinna skriva ett inlägg.

Sov själv i natt utan någon sömn, så man kan säg att jag vilade själv i natt. David e på utbildning m jobbet o kommer tillbaks i eftermiddag. Så kvällen igår spenderades med Sofia som jag bjöd på alltför salt kycklingfile fylld med mozzarella o pesto, attans va synd på så god mat. Men m stor kanna vatten slank kyllingen ner. Va riktigt skönt att få prata ut och bara umgås. Har varken haft lust, energi eller utrymme i mitt schema för socialt umgänge en tid tillbaka så det kändes gott att slå några timmar i gott sällskap.

Efter min isolering från omvärlden har jag nu kommit tillbaka hem. Det har varit väldigt skönt att komma bort från alla krav ett tag och få en del av mina issues bearbetade med under total uppsikt och utan att kunna utföra handlingar som för mig inåt i en sjukdomsspiral.  Hjälpen att bryta av den värsta toppen av sjukdommen har varit till stor nytta. Som det känns nu har toppen minskat mycket och jag står just nu på en stadigare plats. En stabilare grund som är långt från toppen,  där den  iskalla kylan och de stormiga vindarna blåste bort allt förnuft och all levnads vilja jag hade kvar. Jag kommer inte sluta arbeta hårt, följa mitt matschema, sova ordentligt och fokusera på att bli friska nu när jag är hemma. Så fortsätt att be alla ni som bär mig på fadernsarmar. Det är era böner och Guds oerhörda kärlek som varje dag ger mig kraften att göra det som jag är rädd för, det som känns som hot och det som är bra för MIG . Ofta finner jag mig själv sittandes med en tallrik mat som bara för några veckor sedan skulle känt som en omöjlighet att äta. Denna tallrik för mig idag lite närmare mitt mål, att bli frisk, den känns inte lika skrämande heller. Men för att komma i mål räcker det inte med att bara äta, jag måste utmana mina rädslor.

Här hemma har Gud även använt sig av min underbara ängel till pojkvän, som ironiskt nog bröt armen och har varit sjukskriven under två veckor. Dessa två veckor har jag verkligen behövt honom och kunnat njuta av hans närvaro som gett mig stöd under mina måltider, kärlek samt mycket glädje. Gud verkar på underliga sätt… Nu hoppas vi alla givetvis att Davids arm läker fint och att han snart ska kunna vara tillbaka på jobbet.

Fortsätter på den väligt långa o kämpigavägen mot ett friskt liv. Idag känns det ändå, trots den trista verkligheten att jag har dragit ner mig själv djupt i skiten, ganska gott att veta att jag under 10 dagar lyckats följa mitt mat/ sov/ vila & tänka positivt schema fullt ut. Visst är det lättare med hjälp men det ska göras även då man får just det, hjälp. Inte för att detta ställe är till större hjälp mer än att de serverar mig mat o förvara mig under dygnets 24 timmar. Men det är till stor hjälp för jag vet att Gud är med mig varje steg och att det finns många eldsjälar utanför som bär mig i bön. Övrigt suger allt som ska vara min rehabilitering här. Har endast funnit ut att två av de sk, inom landstinget, ätstörnings- specialliserade personal. Dessa två vill verkligen se mig, mitt problem men utifrån en sjukdom som trots allas olikheter  ofta yttrar sig snarlikt. Menjag känner att jag får det stödet som jag behöver med min ätstörning på dagvården som ja fortsatt på under veckan, måndag, onsdag och fredag.  Igår ”besöktes” jag eller snarare kom en man in på mitt rum 2 gånger… Riktigt otäck, han bara stod o stirrade på mig helt plötsligt o jag fattade inte att han kommit förrän han va precis vid mig. Jag bad honom först flera gånger stiga ut ur mitt rum,  för det är väldigt olustigt att ha främmande män med en oviss diagnos och en psykotisk blick inne på sitt rum. Men han vägrade att gå ut. Då höjde jag min röst bestämt men inte argt, det vågar man inte för tänk om han skulle klicka då?!! UH!!  Kände även hur min lilla kropp kämpade hårt för att se stark och skräckinjagande ut. Det lyckades dock inte alls! Tvärt om insåg jag snart att hans problem  inte va att göra mig illa utan att städa mitt prickfria, välorganiserade och absolut rena rum. Snacka om att världen e mixed up!!! Men det måste ekat av oro i den stackars mannens själv då jag satt o la ett pussel på 1000 bitar, tänk så mycket som ligger fel då. För hans blick va helt i sitt esse då han så alla bitarna som låg utspridda över bordet. Men han böjde sig istället ner för att leta smuts på golvet, insåg kanske att det va för många bitar att plocka bort eller nått? Men då förstod jag att jag antagligen inte behövde känna mig rädd längre utan kunde koncentrera mig på att se till att den stackars mannen fick sällskap av personal. Jag föste ut honom med mina envisa armar och fick efter mycket om och men ut honom genom dörren och fann en personal. Mannen befinner sig nu, efter att personalen hittat tillhörigheter från kök, patienter, avdelningen och antal påsar med skräp han plockat på sig och laggt i påsar under sin säng, en trappa ner för de som behöver lite extra stöd. Han  behöver inte stö här han behöver upprättelse, frälsning och specialiserad vård.

Nått annat lite trevligt jag testat de senaste dagarna är att  jag valt att sitta i matsalen med övriga patienter, dels för att slippa sitta övervakad av ständigt  nya och nyfikna människor ur personalen inne på mitt rum då jag äter och dels för att det är väldigt komiskt att se ”psykon” in real life. Sen finns det ju självklart många helt funtade människor som bara befinner sig i en kris här, typ som jag… om man nu kan kalla mig funtad??? tillåts att diskutteras. Men iaf dessa människor kan man både få och ge till av sin i massor tillgängliga tid. För mig känns det mycket lättare, trevligare och normalare att äta bland folk, med bordskamrater oavsett om dessa har toretts och under min 30 minutersmåltid upprepar diverse svordomar och könsord. Dessa otroligt smärtsamma öden ger även en bra andledning för mig att kämpa hårdare och längre.  För jag vill inte komma hit igen eller på kanten till att trilla ner igen.