CHICELICHICMILLA

FICK IDAG ETT DEFINITIVT BESLUT ATT JAG DEN 3:E JANUARI SKA FÅ LÄGGAS IN PÅ MANDOKLINIKEN I STOCKHOLM…

 http://www.mando.se/sv/startsida-/startsida–/1.aspx 

Känner inte mig överlycklig…   

Vet att jag borde men är nu mest rädd och förvirrad. Säkert svårt för många att förstå att jag inte alltid vill släppa sjukdomen och missförstå mig inte nu. För visst vill jag Emilia bli helt fri och frisk. Men jag Emilia har inte så stort utrymme att tycka, bestämma eller resonera i denna kropp, ande och hjärna som jag ska försöka leva i. Den större delen som funnits i mig, sjukdomen, anorexin eller vad man ska kalla den har så länge haft störst inflytande på allt som försegått i mitt liv. Och då mnar jag länge… typ 14 år!!! Så att våga utveckla lilla mig som så länge blivit undanträngd här inne är inte så enkelt och självklart som det borde va ur ett friskt perspektiv. Rädlsan är inte främst att öka i vikt. Nä, rädslan är främst att bli jag… Vem det nu är? Visst finns jag här nu oxå men bara emellanåt. Vad händer, känns, blir av mig då jag är jag? Lite därför är jag inte bara helnöjd att åka till Mando. Sen finns ju rädslan att misslyckas igen … Jag önskar ju självklart att jag skulle vilja åka för att det är det bästa för mig och för att det är det sundaste att tycka, men nu är det ju så att jag sällan vill det bästa för mig och jag är inte speciellt frisk i mina tankar heller för den delen. Men jag får väl hoppas att jag kommer dit att jag har friska tankar och vill mig själv det bästa… Har kommit till en punkt då jag inte orkar eller kan vara positiv längre, vill va, men energin är slut… Därför åker jag occh därför kommer jag ge allt. Energin att kämpa själv sinar men den kommer tillbaka det vet jag. Nu måste jag bara inse fakta. Den faktan är: ” jag måste ta emot hjälp fårn anrda”.

Nästa gång jag ser på havet i Spanien vill jag att min ryggtavla ska va friskare…

Fick besök av kära mor torsdag till söndag. Har längtat efter mamma varje dag sen vi sist träffades, för alltför längesedan. Trots detta kunde jag inte hålla minen dessa få timmar hon va på besök hos mig. Det va som att släppa loss en flock ursinta vildsvin… Jag grymta, gorgma, gapa, gnagde och va allt utom det jag kände. Jag kände bara lycka över att mamma vahär. Va trygg och kände mig älskad. Men trots mina känslor kom stormarna som om jag vore en trotsig 14-åring. Kanske just den  fasen jag behöver gå igenom? Tragiskt. Skulle vatt så mycket enklare att ha fått uppleva en riktig pubertet när den ska genomgås inte nu 15 år senare. Visst va jag en hemsk 14-åring men oxå en sjuk sådan så jag upplevde inte mycket själv utan va mest så uppe i min sjukdom att jag idag knappt har några minnen kvar från denna tid. Men jag vet att det va grymtningar då oxå!!! Jag upplever nu en tonårings känslostormar i form av allt på en gång känslor, irritation på  allt mamma säger gör och är, en känsla av ständig mensvärk och svullenhet i hela kroppen och en total oförmåga att i stundens hetta kontrollera sig. NU!!! Som 28-åring får jag gå igenom detta, ugg va patetisk jag känner mig och kan trots min vetskap om läget ofta inte mer än släppa efter. Förstå hur knepigt det är att va medveten om att man är barnslig, omöjlig och helt uppåt väggarna ute och fiskar?! Önskar så att jag genom min insikt på hur jag aggerar i många stunder kommer kunna förbättra mig på många plan.

I alla dessa känslo-stormar va mamma som vanligt en pärla, hon kramades, stöttade och stog ut… WOW… Vi mös mycket, pysslade och fick många härliga samtal. Jag släpade med  mig mamma och David på julkonsert och julmarknad i Medevi brunnsområde.  I all kamp och med alla ups and down’s har det vatt så underbart att han haft mamma här. Guld värt alltså!!! Nu kommer snart en ny vecka, en ny vecka med pilen i rätt riktning

Tack Gud för att du kommer fortsätta gå med mig på vägen till ett friskt liv.

Efter ett samtal på mobilen igår fick jag erfara att människor inte ser in i mitt huvud, de kan inte läsa mina tankar, de tror inte de värsta om mig de tror inte heller att jag inte kan lyckas med något eller att jag är oduglig. Idiotiska sjukdom som serverar plågande sanningar om underbara människor. Påhitt som blir min undergång och som målar världen till en hatisk, ond och falsk tillvaro. När livet egentligen är en fantastisk gåva, männsikor är skapade ljuvliga och världen är ett mästerverk. Konstigt? Jag som under en evighet haft som sanning att alla förstått och vetat allt om mitt liv, om min sjukdom och om allt skit som jag inte klarar av. Så är det inte! Människor har trott på den fasaden jag ville visa, det jag så gärna själv ville skulle vara sant. Men människor har även trott på den Emilia jag är, nu vill jag tro på människor!

Hade en underbar dag tillsammans men min plast svägerska igår. Massa shopping, söt unge och innerliga skratt. Fick även känna ärlig kärlek och vänskap. Känslor man kan leva på länge.

De kalla graderna -21 håller i sig, trots detta håller mitt hjärta på att tina. Känner äntligen att jag vågar släppa in, öppna upp och ge tillit. Underbart att ge utrymme för ett känsloliv som jag så länge packeterat in, väl inslaget i en påse för att slängas bort i glömskans hav. Synd bara att vågorna alltid sköljer tillbaka allt skräp som kastats i havet. Mitt skräp kommer nu som våta tårar. Dock inte samma tårar av hopplöshet och skam som för bara en tid sedan fyllde mina ögon. Nej, nu är det tårar av hopp, längtan, kärlek men också tårar av oro, rädsla och villrådighet. Vem kommer komma fram när sjukdomen försvinner, vem är det som jag varit så rädd för, vem är hon som jag inte låter leva?

Jag kommer inte finna henne själv. Min tro är att Gud skapat oss för gemenskap och att det är genom denna gemenskap vi blir dem vi ska vara. I sällskap med våra kära, nära, vänner och behövande finner vi tröst, kärlek, värme och glädje och bekräftelse. Men främst genom vår relation till Gud tror jag vi kan utveckla den personen Han skapt oss att bli. Inte den vi är utan det projektet som är vår livsuppgift att genom Gudslängtan, bibelstudium, bön och lovsång överlåta till gud att skapa. Min väg befinner sin just nu i Askersund och jag önskar att jag kan ha tålamod att vandra på den vägen Gud plogar för mig…