Helgen!!!

Bara 4 timmar kvar till premiss hos fam. Fant/ Misic Å det bästa utav allt är att jag igår blev moster för 2a gången.  Anna fick en liten prins 10 i 2 igår torsdag.

 Underbart att jag ska få träffa det lilla mästerverket när han bara är ett dygn, tror inte jag sett nån bebis så liten innan. Såg iofs Elton ( svägerskans förstfödde) när han bara va några dagar. Det är så märkligt det där med bebisar, skrämmande men sååå amazing. Har alltid vatt skräckslagen bara av att se småbarn tidigare, m nån klocka långt där inne finns det nog tom i min kropp!? För Jag gillar verkligen att snusa på lillens ludna huvud, ha honom i min famn, se hur hela kroppen arbetar för varje andetag och höra när han gnyr.

Förutom bebismys och lek med Ferdie blir det sushi o film i kväll. Åh jag längtar efter min lille kompis Ferdinand, han e verkligen stört skön, snart 2 år som han är.

Måste ju visa att vi fick ansiktsbehandling här på kliniken i veckan, en hudterapeut får kanebo va här och föreläste om hudvård och ansiktsmasage. Sen efter det fick alla få göra en 5 stegs behandlig på sig själva. Jag fick dock bli lite test person så jag fick ansiktsmasage och handmasage av henne… d va super härligt.

Förutom premiss å härligheter kommer det lite kämpigheter idag oxå. Jag  svarar väldigt dåligt på maten, min kropp vägrar öka i vikt så det måste göras  ytterligare en höjning på matschemat. Kommer bli jobbigt men jag förstår ju att det är ett måste. För samtidigt som det är svårt att äta mer är det ju oerhört viktigt att jag öka i vikt och följer en stegvis ökande viktkurva till min målvikt. Trots att det är tungt att inse att kroppen har så mycket att reparera och använder slut på all energi den får till att bara leva är det oxå skönt för mig att bli trygg i att jag faktiskt kan äta mycket utan att vikten stegrar. För snarare tvärt om så ökar ju förbränningen när man äter regelbundet och varierat. Ska bli skönt när det bli så säkert att jag tryggt kan äta så som jag gör här hemma. Ännu bättre när jag kan kasta mat schemat i soporna och lyssna till kroppens hunger och mättnads signaler… Men var sak har sin tid, nu är matschemat min medicin som jag är så tacksam över att jag fått skräddarsytt till just mig. Det jobbigaste med en höjning av matschemat är att jag har fått magkatarr samt att magsäcken inte är uttöjd för att få rum med all mat Har verkligen ständig värk och det är as jobbigt. För det minsta jag vill tänka på nu är magen och den gör sig väldigt påmind hela tiden av smärta, uppblåsthet och gaser… Man känner sig inte så kvinnlig av att tarmen vill släppa luft stup i kvarten!!! Men det är väl bara att låta kroppen sköta sitt och stå ut nu en tid. Fast det är lättare att va sund när man pratar men att sen verkligen känna så är inte så lätt. Så ni som ska träffa mig inom snar framtid vet nu att jag är lite grose å i behov av att vädra tarmen oftare än normalt… Nu slår jag David med hästlängder HÖHÖH!!!!!

…Åh!!! Dessa vill jag ha. Typiskt att de verkar va en omöljighet att hitta någon återförsäljare

Idag vaknade jag  upp 6.45 dyblöt… Vi har nämligen fått värmemadrasser som man lägger under lakanet i sängen de täcker typ 4/5 av sängen. Dessa kan  man ställa in på 3 olika nivåer, jag trodde jag ställt den på 1 alltså lite värme. Nä då!!!! Den stod på 3 och va brännhet när jag vaknade , inte konstigt att man svettas då. Komiskt va att min ur-söta rumskompis ställt in sin fel oxå så hon vaknade upp lika svett. Vi fnissa åt situationen och så började dagen kanon. Jag har verkligen haft jätte tur med tjejerna i rummet, de är så söta båda två. Och det är mysigt att vakna upp och kunna små prata lite, peppa varandra, snacka tjej grejer och bara va lite normal. På kvällarna är det extra mysigt, igår satt vi alla 3 i varsin säng med pincett, lotions och massa skitsnack om allt och inget … Åhhh det är så skönt att känna sig som bara jag och inte sjuk mitt i allt detta. För trots min insikt om att jag är här för att jag har jätte problem med maten, vikt och allt det där så är jag ju främst  Emilia och det är sååå ljuvligt att få va just MIG!

Igår så va jag och handla mat till mina frukostar, mellisar och till mitt kvällsmål. Har valt att fika 15 på avdelningen för att va lite social, det brukar va mest av både personal och patienter då. Plus att det är dom som jag har mest olika alternativ och det skulle bli så mycket mer att handla. Lite knepigt är att det ju är bra för min behandling att ha så mycket olika mat alternativ som möjligt för att jag ska kunna äta allt och för att jag  inte ska få konstiga ceremonier kring olika specifika måltider. Samt för att  man inte ska bli trygg i  att bara äta vissa livsmedel. För då blir det för jobbigt om man då skulle komma i en situation där man faktiskt måste välja något annat att äta. Just därför är det bra för min behandling att variera kosten så mycket som möjligt. Allt eftersom ska jag ju kunna välja mat för att det är godast och för att det är bra för min kropp inte för att det är ”nyttigast”,  fettsnålast eller av någon anna sjuk anledning. Men detta blir ju lite konstigt då när jag kanske har leverpastej på en macka, skinka på en, ost på en osv, 5 olika juicer, yoggi, pucko, kex,knäcke, vittbröd grovt bröd massa sorters frukt osv… Lite svårt att handla så attt inte allt ska hinna bli dåligt Men kosta vad det vill jag måste ju tänka på mitt mål, givetvis!

Efter dagens middag inser jag hur mycket jag behöver hjälp…

Jag skulle göra en sk WeBase middag. Vilket innebär att jag lägger upp en portion på mandometer och den registrerar vikten av maten utan att jag ser vad den väger. Sen äter jag och efteråt kollar man hur mycket jag la upp och hur lång tid det tog att äta. Jag la upp 20 gram för mycket mat och har nu ångest och panik. Väldigt jobbigt att känna såhär!! Vet ju med mitt intellekt att det inte spelar någon roll i det  stora hela men just nu känns det bara piss. Mina tankar gå genast till att jag alltid kommer lägga upp för mycket mat och öka i vikt tills jag blir smäll fet. Jag känner mig helt ärligt jätte förvirrad just nu. Samtidigt blir jag väldigt tacksam över att dessa situationer uppkommer här, så jag inte kan kompensera med att  sluta äta eller göra något annat dumt, vilket jag förmodligen gjort hemma. Här finns det bra personal som kan ge rätt stöd och hjälpa mig genom dialoger om dessa tankar som dyker upp. Men usch va jobbigt det är att jag känner så här occh faktiskt har det så jobbigt kring maten. Vid såna här tillfällen kommer den verkliga kampen. Väldigt, oroligt inombords är summeringen som det ser ut just nu. 

Framsteg och Belöning!

Mitt upp i detta har jag fått massa kredit för mina framsteg. Mitt jobb med mat och vila har gett belöningen att jag ska få bo hos Anna i helgen. Förhoppningsvis har den lille i magen kommit ut då

Jag ska också utmanas att äta mellisar och frukost själv nere på hotellet. Då kommer det bli så att jag tillsammans med en personal köper in allt jag behöver och får ett eget kyskåp på patienthotellet och kommer få förbereda och äta själv. Få deltaga i matlagningskursen på hotellet, samt vara med i lite mer grupper som gör olika aktiviteter och matövningar.

Inte nog med det så får jag komma hem till David tis-fre nästa vecka… Att lägga permissen hemma dessa dagar beror på att jag  ska få träna mig på att va hemma själv och ändå klara av alla måltider och vila. Det är oftast när man kommer tillbaka på hemma plan igen som återfallen kommer och då kommer många destruktiva och sjuka tankar tillbaka starkare igen. Så min behandlare, vill att jag provar denna permisen föra att jag sen ska kunna flyttar ner till hotellet och bo där.

Jag hade önskat att min mat-ångest va borta, men det är den inte Trots allt får jag se framsteg i att den är mindre, svagare, hanterbar och mer sällan… Dock väldigt skrämmande när den kommer. I detta nu känner jag att jag tar ett kliv framåt.

Det är inte misstagen som du gjort som ska forma din framtid utan de tankar som Gud har för dig.

Har ju totalt glömt visa er min alldeles egna mando Detta är ju då alltså den lilla datorn som hjälper mig steg för steg till ett friskare liv och ett  normalare ätbeteende.Nu sitter jag trött men belåten. Helgen har vatt underbar och orsaken till detta är att David kom till mig i lördags och vi fick sova nera på hotellet tillsammans. Vi fick va ensamma nere på patienthotellet mellan måltiderna och äta mellisarna där nere, vilka vi förberedde upp på avdelningen och tog ner. Sen åt vi huvudmålen tillsammans i egen matsal. David fick även en introduktion av mandometern. Han provåt dagens middag på en mandometer med allt vad det innebär, med mättnadskurva och hastighetskurva, vilken han mer än halverade tiden på ( den va inställd på 15 minuter för en normalportion). Igår gjorde vi inte många knop, vi spelade Alfapet ( jag  slog david fett), såg några filmer, lite sport och bara mös av varandra. Såg filmerna  Apan, m Olle Sarri och Frozen ingen av dem va nått att rekommendera.

Idag gick vi upp för att hämta ner frukost och packa mellisar för dagen och då fick vi en glad överraskning. Vi fick en liten premiss från hotell, avdelning och sjukhus några timmar och under dessa fick vi hitta på vad vi ville, så länge matschemat följdes. Vi kollade direkt upp möten i församlingen Anna och Nico går i, tog en pendel dit till kl 11. Där mötte vi upp familjen Misic/ Fant och lyssnade till gudomliga lovsånger samt en väldigt upplyfftande predikan av pastor Andreas Nielsen. I predikan nämnde han bland annat detta bibelord:

Psalm 139
För körledaren. Av David, en psalm.

Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgon rodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.

Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.
Du kände mig allt i genom,
min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.
Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är deras mångfald.
Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,
når jag till slutet är jag ännu hos dig…
Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar,
pröva mig och känn min oro,
se om min väg för bort från dig,
och led mig på den eviga vägen.

Efter gudstjänsten begav vi oss ut för att hitta en lunch restaurang tillsammans. Vi bestämde oss för indiskt, men fick tjii … Det blev ett café  hak istället, mousaca! Tydligen är 13.00 på söndagar en förtidig timme för storstaden

Tillbaka på avdelningen till 3 mellis va ju bestämmelsen så det va vi… Plingade på kvart i

Efter mellis blev det samtal med min David och min behandlare, Isabell, som kom tillbaka från 1,5 veckors semester.  Samtalet kändes bra och hon e het som en kolgrill… hel pepp på att satsa fullt ut men nya utmaningar och sätt att få mig att göra framsteg. Det känns väldigt gott att det händer lite. Nu sitter jag åter själv på avdelningen. Känner mig fylld av kärlek både från och till min stora kärlek, David. Måste sluta nu, Slosidan kallar!!!

Denna låten spelas mycket på radion men jag bara måste få dela den med er iaf… Så härlig

För övrigt jobbar jag på med mitt. Dagarna går, nu e jag inne på 15 dagen och det känns ff väldigt skönt att va på G. Jag känner  mig buren av era böner och ert stöd. Syster yster och lille Ferdinand hämtade upp mig starx före 3 för min första premiss, det blev en fika på Wanes Coffee. Kändes jätte bra att få komma ut och det va riktigt upplyftande att få klara av att njuta av en syster fika precis som en vanlig tjej.  Det blev en mellan latte och en cholkadmuffins med tjockt härligt lager glasyr Vi mös och njöt tills lillen tröttnat på att va en latteunge… Förutom besöket av syrran har jag träffat avdelningsläkaren idag, han va väldigt nöjd med mina resultat och mitt slit. Så all kamp kommer nog snart ( om ca 2 veckor) resultera i att jag får gå ett  steg längre och flytta ner till behandlingens hotell avdelning. Vilket då innebär att jag kommer bo en våning ner, till att börja med bara sova där och äta alla mål på avdelningen som nu, sen börja dagvård och äta måltiderna där och på avdelningen och efterhand klara av mer och mer måltider på egen hand under individuellt upplagt behandlingsplan. Det kommer kännas väldigt mycket bättre att få eget rum m dusch och toa, samt att slippa kontrolleras via glasfönster på dörren. På hotellet finns det allrum, några gemensamma kök, tv-rum och 18 sovrum. Detta är en möjlighet som ges för tjejer som behöver behandling men inte slutenvård och som är bosatta utanför Stockholmslän. De tjejer och killar för den delen som är bosatta i Stockholmslän får gå sina individuellt upplagda behandlingar men bo i sin egen bostad då de klarar sig utan slutenvård.

Efter läkarsamtalet ville min behandlare prata med mig  och försäkra sig om att jag visste att jag kunde släppa ut alla känslor även ilska, gråt eller vad det skulle vara. Han va inte den första som har tagit upp detta ämne. Personalen tycker att jag ska ”våga va mig själv” de tycker att jag är för snäll och tillmötesgående. Jag försöker förklara att det just nu jag är som mest JAG. Nu när jag ”får” äta, får energi och vet att jag är påväg åt rätt håll känner jag mer än någosin att jag är mig själv. Dom undrar varför jag är så glad och varför jag kämpar på så bra utan att klaga?! Va??? Weard… Jag vill ju bli frisk och det funkar bra att äta inte ska jag då hitta på att allt är jobbigt? Jag är övertygad om att det är gud som bär mig och har påbörjat en helande prrosses i mig. Visst, det är en kamp, massa beslut som hela tiden ska tas, mycket sorg men jag vill ju detta och har ju bestämt mig…  Jag har inte heller ett behov av någons tröst förutom mina nära förståss men viktigast är ju att jag lär mig att trösta mig själv och gråta färdigt utan att bli rädd. För mig känns det mest bra att äta, vila och gå åt rätt håll för då vet jag ju att jag kommer få tillbaka mitt liv. Jag vill inte må dåligt för sakens skull. Jag  har mått så dåligt i mitt liv så varje bra minut kommer jag ta till vara på. Jag är faktiskt mest bara nöjd med allt jag presterar och om det kommer ett bakslag får jag väl ta det då, det behöver jag ju inte bekymra mig för idag… Det vore ju dumt att gå och stressa för ett problem som kanske aldrig kommer. NÄ!!! Jag ska hålla modet uppe och surplain all lycka och glädje jag kan. Allt är ju faktiskt lättare med en positiv inställning. Nu sitter avdelningtjejerna jämte mig och pusslar, väldigt mysigt att höra rasslet av bitarna och deras små ordväxlingar om vart de olika bitarna ska läggas -” en kantbit”- här är en bit på huset osv…

Nu ska jag gå och ringa min älskling!

Sitter m värmejackan på o vilar efter mellis i dagrummet på min avdelning. Dagarna här flyter på och i varandra. Tid, rum och datum är inte det som märks tydligast här inne. Dagarna ser mest likadana ut. jag pysslar, äter, vila, kollar på filmer och målar… Så rullar det på. Precis det jag behöver just nu, varva ner och stå ut i mig själv. Det som avviker från lunket är när jag får besök. Igår va en gammal barndomsvännina här, Maria. hon bor här uppe och jobbar som journalist. D va riktigt nice att få sitta ner och prata o ta igen missad tid. Känns alltid lika naturligt att träffa henne. Hon har ju alltid funnits i mitt liv. Iofs m olika intensitet men det är väl det som är så härligt med riktiga vänner att man inte börjar om när man ses, man fortsätter där man slutade. Mia är skön på det sättet att hon är  total vild, sprallig, glad, öppen, galen och rolig samtidigt som hon har ett djup utan ände och ett bamse-hjärta som brukas fullt ut. Man kan skratta och gråta i samma mening när vi träffas. så jag ska utnyttja henne till max nu när avståndet inte är ett hinder.

Snart kommer syrran och lille Ferdie. Underbart, då ska Anna lära mig att sticka sockar Känner att jag tillhör en gången generation!!!!

Fick ett bibelord sänt till mig  idag som jag vill dela med mig av:

Ps. 51: 12-14 ”Skapa i mig Gud ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne. Driv inte bort mig från din närhet, ta inte ifrån mig din heliga Ande. Låt mig åter glädjas över att du räddar, håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.”

Under dagen har jag funderat och tänkt mycket på ”Att det är dagarna som går som är de dagarna man får”. Man har verkligen tid att filosofera, det märks kanske… Men det stämmer ju så bra, det är just nu idag som vi  lever. Vaknade vi på fel sida i morse så va det då, inte nu och det behöver absolut inte påverka hur vi väljer att leva resten av dagen. Det hjälper mig även i de stunder då jag grubblar över och grämer mig om hur många år som är bort kastade till ingen nytta. De åren kan inte levas om men framtiden kan levas bättre, roligare, friare och i  nuet. Och trots allt så fick jag bära med mig den mest värdefulla gåvan av alla hela min kamp, jag har fått bära med mig Jesus i mitt hjärta.

Veckan började fint, vaknade på rätt sida och va hel pepp  med att kämpa på mot riktningen jag ska bli frisk. Inledde förmiddagen med pyssel i den så kallade ”Glädjeverstan”… Den gav glädje! Det är en pysselverkstad med precis allt material man kan önska sig, Heaven jag drog igång att göra nått som heter decoupage. Vilket går till så att man klipper ut mönster i servetter som man klistrar på ex ett fat och sen bränner man det. Väldigt kul, speciellt för att det oftast är kul att lära sig nått nytt. Resten av dagen har jag ätit, vilat och fortsatt sticka på min mössa… Riktigt nöjd med mig själv över att jag har fått tillbaka min kreativitet.

När dagen kom in på eftermiddags timmarna, försvann plötsligt mitt glada humör. Sorgen över att jag måste va så sjuk att jag inte klara av att vända mina dåliga vanor själv gör sig påmind emellanåt och kranen öppnas. Visst är det jätte jobbigt att sörja och gråta, men jag är väldigt tacksam att jag kan gråta och få ut känslorna. Här kan jag ju dels få hjälp med att reda ut allt som dyker upp sen om jag får ut en del åt gången kan man efter en stund snyta sig, torka tårarna och slippa ångesten.

Nu mår jag bättre igen. Längtar till den dagen då jobbet är klart och då jag aldrig mer ska behöva ligga på behandlingshem för denna hemska sjukdom. Tankarna om att detta är den sista gången hjälper mig att verkligen orka äta, vila och tänka positivt.

Lite konstigt att inte gå på Gudstänst en söndag. Lite konstigt att inte sovit jämte David på 6 nätter. Lite konstigt att sitta på en sjukhusavdelning.  Mycket konstigt är det att jag offrat 14 år till en sjukdom som bara lett mig tillbaka i utvecklingen. Lite konstigt att livet för alla alltid kommer se olika ut… Mindre konstigt är det att jag vill bli frisk och ff känner väldig motivation. I detta nu ( som kan ta slut viklen sekund som helst !) känns allt utom FRISK-fokus totlat outrageous. Men tänk så härligt det är ändå att jag kan få känna såhär om det så bara är för små korta stunder. I dessa stunder går mina tack till Jesus och till alla er som ber för mig. Allt ni skrivit till mig, alla ord, alla, sms, små gåvor och kramar dom finns här hos mig och dom är inte tunga att bära. Men dom är ack så värdefulla. Jag känner mig väldigt välsignad som slipper kämpa mig igenom detta helt på egen hand. Här ser man verkligen sjukdomens baksida, ensamhet och destruktivitet. Det finns öden som tvingat tjejer isolera sig helt från omvärlden. Så i allt ser man verkligen hur Gud satt ut änglar längs min livsväg.

Idag har jag mått lite bättre från febern. Har bara legat några  timmar i sängen och har däremellan kunnat va i dagrummet och fått äta med de andra tjejerna.

Fick även besök av stammisarna… + Nico. Som förrästen vatt här o stöttat mig även när jag legat nerbäddad i sängen.  Anna och en ny vaken Ferdinand. Han somnade så sött i min säng då dom va på besök i torsdags.

Det känns gott att blicka mot en ny vecka nu, den första ”riktiga” veckan här på Mando. Dels för att jag legat sjuk under veckan och dels för att programmet och aktiviteterna som finns har haft ”lov” och drar igång i morgon igen. Så det ska bli gott att få jobba lite på riktigt nästa vecka… Liksom känna av hur den närmaste tiden kommer se ut.

I kväll blir det att längta efter Davids famn samt nån film tror jag…

Oj, oj, oj va sjuk man kan va… Kände mig lite krassligredan under tisdags kvällen men kunde inte riktigt urskilja om der bara va massa spänningar och oro eller om det va nått virus på gång. Virus va det för när jag väcktes igår för att göra rutinmässiga undersökningar som alla nya patienter genomgår de 3 första dagarna, vilket är att mäta blodtryck och puls samt att mäta tempen… blodtrycket och pulsen va kanon men tempen va 39,6. Halsen, kroppen, frossa, huvuddet gjorde sitt oxå hade ont överallt. En riktig smäll av virus av nått slag. Så jag har fått va sängliggande nu under dessa dagar. Känner mig lite bättre idag, tempen ligger på 37,6 med panodil så det känns ok, är bara väldigt trött och öm i kroppen. Huvudet gör ff ont, men jag har inte ont i halsen  och kroppen längre. Just nu ligger jag o kollar på ett gammalt avsnitt av Madiken, ger verkligen nostalgiska känslor som för mig tillbaka till barndommen. Lördagmorgon hemma i huset i Fröslida, mamma ville sova lite längre, pappa vet jag inte var han va? kanske oxå sov? John o jag la oss vid tv’n medan Anna gjorde varsin frukost bricka  åt oss 3 barn (alltid så mycket gott att bara hälften kunde få plats i magen). Sen satte vi på Madiken    på vhs o mös tillsammans i vår bruna, mjuka, manchestersoffa. Vilken start på dagen  Det endakruxet den morgonen va om man behövde spola tillbaka videobandet för då va vi tvungna att först spola tillbaka hela bandet vilket tog sin tid… minns inte exakt men det tog nog 10 min iaf? Sen va videon så trött att vi inte kunde titta på nått direkt, utan behövde låta videon vila o kyla ner sig ca 30 min. Så det gällde att inte glömma att alltid spola tillbaks direkt efter att man kollat på film eller nått. Men det glömdes ofta. O detta ledde givetvis ofta till diskussioner om vem som kollat på bandet sist. Anna va alltid utesluten o John o jag skulle ju aldrig erkänna eller för den delen ange varandra heller. Så diskussionerna va utan utslag!

Nu har jag hunnit få mer förståelse och kunskap om konceptet här på Mando. Vilket jag fortfarande känner att jag vill ge allt för att följa. Iom att året precis börjat, jag är sjuk och helt ny på avdelningen kommer denna veckan bli introduktion och en tid för att komma tillrätta och främst komma in i att äta. Jag kommer ha en behandlare, en dietist och en doktor som ska följa mig under tiden här och dessa kommer va samma hela tiden vilket känns skönt och tryggt. Min behandlare, Isabell, känner jag väldigt bra koppling med. Hon kändes direkt som en människa jag tycker om. Rak, tuff, rolig, spontan men också väldigt inkännande och känslig. Jag tror vi kommer kunna samarbeta bra. Hon är lite lik syster Anna på många sätt och kanske ganska lik mig själv också, vilket säkert kommer leda till att hon kan trycka på känsliga med viktiga knappar under vårt samarbete. Det kommer va vi två som träffas mest här. Vi kommer utarbeta en enskild behandlingsplan för just mig, ha delmål och huvudmål med min tid här, ha samtal, äta tillsammans och det är hon som kommer jobba med min utveckling under behandlingstiden. T.ex lägger vi upp små delmål att kunna hitta på saker utanför avdelningen, permissioner, aktiviteter som kan vara, skapandeverksamhet, avslappning, matlagning i grupp osv. Vi kommer tillsammans diskutera mat, maträdslor, vikträdsla, självförtroende, självkänsla, hobbyns osv. I tisdags hade jag möte med en beteendevetare som utformade en ätutredning för just mig. Denna innehöll massa bakgrundfakta om mig men främst hur mitt ätande sett ut under alla mina sjukdomsår, hur min vardag sett ut, mina intressen, relationer, utbildning, arbete osv. Igår träffade jag en dietist. Vi utformade mitt första matschema som är helt personligt för mig i mitt nuvarande hälsotillstånd och efter vad jag tycker är gott men givetvis baserat på ett visst energiinnehåll som är uträknat för hela dagen. Här bestämdes hur länge jag ska äta en måltid och exakta mängder av allt. Matschemat är idag väldigt 4-kantigt och utan alternativ. Men det är meningen att jag tillsammans med dietisten och Isabell ska lära mig att hitta och känna mig trygg i likvärdiga alternativ. Men nu är fokusenatt bara äta alla måltider. Matschemat kommer efter hand utvecklad och utvidgas tills det når energiinnehåll för en normalförbrukning för en kvinna i min ålder med min längd osv. Detta känns bra att äntligen få en behandling baserat på mina både fysiska, mentala, vitala och mänskliga behov. Har ju alltid fått kollektiva behandlingar då alla äter samma, gör samma saker, haft mycket gruppterapi ( det finns inte alls någon gruppbehandling här förutom då vi äter tillsammans). Nu känner jag att man vill veta hur man bäst gör det  för mig och vill fina var min Akilles häl   egentligen sitter.