CHICELICHICMILLA

Oj, oj, oj va sjuk man kan va… Kände mig lite krassligredan under tisdags kvällen men kunde inte riktigt urskilja om der bara va massa spänningar och oro eller om det va nått virus på gång. Virus va det för när jag väcktes igår för att göra rutinmässiga undersökningar som alla nya patienter genomgår de 3 första dagarna, vilket är att mäta blodtryck och puls samt att mäta tempen… blodtrycket och pulsen va kanon men tempen va 39,6. Halsen, kroppen, frossa, huvuddet gjorde sitt oxå hade ont överallt. En riktig smäll av virus av nått slag. Så jag har fått va sängliggande nu under dessa dagar. Känner mig lite bättre idag, tempen ligger på 37,6 med panodil så det känns ok, är bara väldigt trött och öm i kroppen. Huvudet gör ff ont, men jag har inte ont i halsen  och kroppen längre. Just nu ligger jag o kollar på ett gammalt avsnitt av Madiken, ger verkligen nostalgiska känslor som för mig tillbaka till barndommen. Lördagmorgon hemma i huset i Fröslida, mamma ville sova lite längre, pappa vet jag inte var han va? kanske oxå sov? John o jag la oss vid tv’n medan Anna gjorde varsin frukost bricka  åt oss 3 barn (alltid så mycket gott att bara hälften kunde få plats i magen). Sen satte vi på Madiken    på vhs o mös tillsammans i vår bruna, mjuka, manchestersoffa. Vilken start på dagen  Det endakruxet den morgonen va om man behövde spola tillbaka videobandet för då va vi tvungna att först spola tillbaka hela bandet vilket tog sin tid… minns inte exakt men det tog nog 10 min iaf? Sen va videon så trött att vi inte kunde titta på nått direkt, utan behövde låta videon vila o kyla ner sig ca 30 min. Så det gällde att inte glömma att alltid spola tillbaks direkt efter att man kollat på film eller nått. Men det glömdes ofta. O detta ledde givetvis ofta till diskussioner om vem som kollat på bandet sist. Anna va alltid utesluten o John o jag skulle ju aldrig erkänna eller för den delen ange varandra heller. Så diskussionerna va utan utslag!

Nu har jag hunnit få mer förståelse och kunskap om konceptet här på Mando. Vilket jag fortfarande känner att jag vill ge allt för att följa. Iom att året precis börjat, jag är sjuk och helt ny på avdelningen kommer denna veckan bli introduktion och en tid för att komma tillrätta och främst komma in i att äta. Jag kommer ha en behandlare, en dietist och en doktor som ska följa mig under tiden här och dessa kommer va samma hela tiden vilket känns skönt och tryggt. Min behandlare, Isabell, känner jag väldigt bra koppling med. Hon kändes direkt som en människa jag tycker om. Rak, tuff, rolig, spontan men också väldigt inkännande och känslig. Jag tror vi kommer kunna samarbeta bra. Hon är lite lik syster Anna på många sätt och kanske ganska lik mig själv också, vilket säkert kommer leda till att hon kan trycka på känsliga med viktiga knappar under vårt samarbete. Det kommer va vi två som träffas mest här. Vi kommer utarbeta en enskild behandlingsplan för just mig, ha delmål och huvudmål med min tid här, ha samtal, äta tillsammans och det är hon som kommer jobba med min utveckling under behandlingstiden. T.ex lägger vi upp små delmål att kunna hitta på saker utanför avdelningen, permissioner, aktiviteter som kan vara, skapandeverksamhet, avslappning, matlagning i grupp osv. Vi kommer tillsammans diskutera mat, maträdslor, vikträdsla, självförtroende, självkänsla, hobbyns osv. I tisdags hade jag möte med en beteendevetare som utformade en ätutredning för just mig. Denna innehöll massa bakgrundfakta om mig men främst hur mitt ätande sett ut under alla mina sjukdomsår, hur min vardag sett ut, mina intressen, relationer, utbildning, arbete osv. Igår träffade jag en dietist. Vi utformade mitt första matschema som är helt personligt för mig i mitt nuvarande hälsotillstånd och efter vad jag tycker är gott men givetvis baserat på ett visst energiinnehåll som är uträknat för hela dagen. Här bestämdes hur länge jag ska äta en måltid och exakta mängder av allt. Matschemat är idag väldigt 4-kantigt och utan alternativ. Men det är meningen att jag tillsammans med dietisten och Isabell ska lära mig att hitta och känna mig trygg i likvärdiga alternativ. Men nu är fokusenatt bara äta alla måltider. Matschemat kommer efter hand utvecklad och utvidgas tills det når energiinnehåll för en normalförbrukning för en kvinna i min ålder med min längd osv. Detta känns bra att äntligen få en behandling baserat på mina både fysiska, mentala, vitala och mänskliga behov. Har ju alltid fått kollektiva behandlingar då alla äter samma, gör samma saker, haft mycket gruppterapi ( det finns inte alls någon gruppbehandling här förutom då vi äter tillsammans). Nu känner jag att man vill veta hur man bäst gör det  för mig och vill fina var min Akilles häl   egentligen sitter.

This entry was posted on torsdag, januari 6th, 2011 at 15:02 and is filed under Jag, Mig, Emilia. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.