CHICELICHICMILLA

Denna låten spelas mycket på radion men jag bara måste få dela den med er iaf… Så härlig

För övrigt jobbar jag på med mitt. Dagarna går, nu e jag inne på 15 dagen och det känns ff väldigt skönt att va på G. Jag känner  mig buren av era böner och ert stöd. Syster yster och lille Ferdinand hämtade upp mig starx före 3 för min första premiss, det blev en fika på Wanes Coffee. Kändes jätte bra att få komma ut och det va riktigt upplyftande att få klara av att njuta av en syster fika precis som en vanlig tjej.  Det blev en mellan latte och en cholkadmuffins med tjockt härligt lager glasyr Vi mös och njöt tills lillen tröttnat på att va en latteunge… Förutom besöket av syrran har jag träffat avdelningsläkaren idag, han va väldigt nöjd med mina resultat och mitt slit. Så all kamp kommer nog snart ( om ca 2 veckor) resultera i att jag får gå ett  steg längre och flytta ner till behandlingens hotell avdelning. Vilket då innebär att jag kommer bo en våning ner, till att börja med bara sova där och äta alla mål på avdelningen som nu, sen börja dagvård och äta måltiderna där och på avdelningen och efterhand klara av mer och mer måltider på egen hand under individuellt upplagt behandlingsplan. Det kommer kännas väldigt mycket bättre att få eget rum m dusch och toa, samt att slippa kontrolleras via glasfönster på dörren. På hotellet finns det allrum, några gemensamma kök, tv-rum och 18 sovrum. Detta är en möjlighet som ges för tjejer som behöver behandling men inte slutenvård och som är bosatta utanför Stockholmslän. De tjejer och killar för den delen som är bosatta i Stockholmslän får gå sina individuellt upplagda behandlingar men bo i sin egen bostad då de klarar sig utan slutenvård.

Efter läkarsamtalet ville min behandlare prata med mig  och försäkra sig om att jag visste att jag kunde släppa ut alla känslor även ilska, gråt eller vad det skulle vara. Han va inte den första som har tagit upp detta ämne. Personalen tycker att jag ska ”våga va mig själv” de tycker att jag är för snäll och tillmötesgående. Jag försöker förklara att det just nu jag är som mest JAG. Nu när jag ”får” äta, får energi och vet att jag är påväg åt rätt håll känner jag mer än någosin att jag är mig själv. Dom undrar varför jag är så glad och varför jag kämpar på så bra utan att klaga?! Va??? Weard… Jag vill ju bli frisk och det funkar bra att äta inte ska jag då hitta på att allt är jobbigt? Jag är övertygad om att det är gud som bär mig och har påbörjat en helande prrosses i mig. Visst, det är en kamp, massa beslut som hela tiden ska tas, mycket sorg men jag vill ju detta och har ju bestämt mig…  Jag har inte heller ett behov av någons tröst förutom mina nära förståss men viktigast är ju att jag lär mig att trösta mig själv och gråta färdigt utan att bli rädd. För mig känns det mest bra att äta, vila och gå åt rätt håll för då vet jag ju att jag kommer få tillbaka mitt liv. Jag vill inte må dåligt för sakens skull. Jag  har mått så dåligt i mitt liv så varje bra minut kommer jag ta till vara på. Jag är faktiskt mest bara nöjd med allt jag presterar och om det kommer ett bakslag får jag väl ta det då, det behöver jag ju inte bekymra mig för idag… Det vore ju dumt att gå och stressa för ett problem som kanske aldrig kommer. NÄ!!! Jag ska hålla modet uppe och surplain all lycka och glädje jag kan. Allt är ju faktiskt lättare med en positiv inställning. Nu sitter avdelningtjejerna jämte mig och pusslar, väldigt mysigt att höra rasslet av bitarna och deras små ordväxlingar om vart de olika bitarna ska läggas -” en kantbit”- här är en bit på huset osv…

Nu ska jag gå och ringa min älskling!