CHICELICHICMILLA

Jaha, då va det bestämt… Örebro kommer inte förlänga min remiss för fortsatt behandling. Jag kommer nu bli en pappers-stockholmare Kanske lika bra det så kan jag stanna kvar  i behandlingen så länge det behövs utan stress och oro för om jag måste avsluta programmet om 1 vecka, 1 månad eller i morgon. För även om remissen förlängts hade det max blivit 2 månade till och det räcker ändå inte. Nu när jag bestämt mig för att stanna i Mandos behandling här i Stockholm kommer jag kunna bli friskskriven, vilket är mitt mål. Denna vägen är min enda chans att slippa bli satt i facket som en kroniskt ätstörd. Mando är ju som sagt den enda klinik som har en frisk-skrivningsplan och kriterier för vad som gäller för att friskskrivas samt som mål att friskskriva sina patienter. I Örebro väntar det jag prövat, mellan 15 och 27 års ålder, utan resultat. Här i Stockholm känner jag och vet ( trots att känslan och viljan av vetskapen sviktar) att jag har ett friskt liv i sikte med mål och mening samt en utslussning till nån form av arbete/ plugg på rätt sätt.

Men jag kan inte påstå att mötet igår med enhetschefen och min behandlare från Örebro samt enhetschefen och behandlaren från Mando va en dans på rosor. För hur som haver va jag i en obehaglig position i vilken jag skulle förklara vad som var bra här på Mando. Jag skulle säga vad som hjälpt mig här samt vad som finns här och inte på psykiatriska enheten i Örebro. Jag skulle värdera skillnaderna mot varandra. Hävda att jag fortfarande behöver fortsatt hjälp och vikten av att jag måste fullfölja just denna behandlingsformen. Sen behövde jag tom övertyga Örebro om hur viktigt det är för mig att jag ska uppnå en normalvikt och kanske även ha några kilo över nedregränsen som skyddskilon för att kunna leva och klara av livets med och motgångar… Även övertyga dom om att det för mig kommer va viktigt att jag lär mig acceptera den vikten min kropp behöver för att inte jag ska falla tillbaka till min ätstörning av rädsla för mig själv. Just den delen kan kanske ta jätte lång tid eller inte, vet vet? Det viktiga är ju att det får ta den tid som det behövs för mig att avsluta mitt vikt-noje-program en gång för alla! För mig är det givet var skillnaden ligger Mando är en behandling av min ätstörning. Den psykiatriska enhet som finns i Örebro jobbar med problem som eventuellt kan uppstå utav ätstörningen, men inte med själva ätstörningen i sig. De har liksom en teori av att man genom att prata om problemet, lär sig tycka om sig  själv och ändra tankarna kring maten att matproblemen då ska lösa sig av sig självt. Men NEJ!!!!! Här på Mando jobbar man från roten, MATEN!! Och först när maten kommit igång satt sig, svälten är hävd  och man börjar få kroppen att fungera och svara normalare på livet än under påfrestningen av svält kan man se hur och var huvudet och själen fungerar och befinner sig. Man kan liksom inte bryta ett invant beteende genom att prata om det. Man bryter ett beteendet genom att träna in ett annat sätt att aggera och handla, ett sunt och friskt beteende. Och detta ska ta tid, präntas in och bli en vardag… Under tiden i svält är allt ändå bara en kladdig röra som endast kan bli döbakt bröd… Man kan inte baka degen förren degen är frädig jäst, men när degen är jäst då kan man få frasiga och goda bullar som resultat.

Trots Davids kärleksförklaringar va jag väldigt villrådig igår kväll. Fick stöttning och lugnande ord av Anna oxå, men sen när jag låg där i min säng helt själv fann jag till slut tröst i Bibeln. Jag läste ur Eftesiebrevet och kände mig tröstad av verserna 1:18-21 ” Må Han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror, samma oerhörda kraft som uppväckte honom från de döda och satte honom med sin makt på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande.”

Wow! jag som kristen har verkligen ett skyddsnät som inte är av denna världen, utan av skaparens väldiga kärleksfulla beskydd över mitt och ditt liv.

Idag vaknade jag med ont i hela kroppen… jag befinner mig i en fas som är mer än välbekant för småbarnsföräldrar. Den sk växtvärksåldern!!!! Allt gör ont, ont och åter ont! Bara för att förvärra hela situtionen trängde jag in mig i ett par as tajta jeans, kanske är sista månaden i dessa underbara bralls ska ha dem så mycket jag kan! Måste ju få valuta för pengarna. Allt för dyra va dom oxå. Idag har jag alltså fått insikt om att jag kämpar från  min låga vikt till ett friskt liv, vilket innebär större jeans. Men ack så jobbigt det kan va. Tacksam att jag får lämna mina bekymmer hos Jesus, synd bara att jag som är envis som en åsna

för det gör ju att jag måste gå tillbaka och plocka upp alla bekymmer om och om igen trots att Jesus vill bära dom åt mig. Måste träna mer på min tillit att Han faktiskt vill ta mina problem i sin ryggsäck för att jag ska få leva som en fri människa. En till sak på dagordningen. Träna på att Jesus kan, vill och kommer bära mina svårigheter om jag vågar lämna dem och låta dem förbli lämnade hos honom.

Utöver växtvärk och ömma tuttar längtar jag tills mamma, Anna och barnen kommer. Anna’s minsta har nu fått namnet Benjamin

  ( detta var igår måndag ) 

   I fregdags sov jag hos Anna och barnen, Nico va på Let´s dance med nån jobb grej. Då välkomnades jag med dessa as niceiga gummistövlarna och ett kort som hon gjort själv med Ferdies fotavtryck. Vi mös under kvällen av barnbad, canneloni-lasagne, tv, barnskrik, lek, barnsånger, kladdkaka, barbapappa m vänner, nån film av små dansande ekorrar, kramar och massa annat upplyftande mys!!!

Under lördag söndag kom David på besök, hel sköt att få va med honom. Vi förgyllde timmarna tillsammans med, gos,filmer, mys, lite matlagning samt sushi, gudstjälnst och sömn… Längtar till nästa vecka då jag ska få komma hem till honom torsdag till måndag, lång permis

Läster precis ur ordspråksboken 12:25 ”Bekymmer gör hjärtat tungt, ett vänligt ord muntrar upp”

Visst är det så, för igår kom det plötsligt ett åskmoln över mig. Jag infann mig i en kaos av känslor, ångest och oro. Sanningen fyllde mitt förstånd och jag följde allt utom det jag skulle. ”Att  leva i nuet” va inte ens i min åtanke. Smärta och ältande över att  jag faktiskt måste befinna mig i detta fängelse en lång tid framöver. Att det inte finns nån quick fix, clear eyes eller minut terapi som kan hjälpa mig nu. Verkligeheten om att jag bara ska traggla in ett nytt sunt beteende under månader för att bli frisk kom över mig. Att jag bara kan va här!!! Tänk att detta kan skrämma mig i vissa stunder. För att i andra stunder ge mig trygghet och vetskap om att jag gör precis allt jag kan i detta nuet för att förändra och förbättra mitt liv. Mixed up, eller vad???  Men iallafall fick jag över mig att jag måste börja tala vänligt till mig själv igen.Vet att  Gud leder mig på rätta vägar och Han visade mig att  jag irrat vilse i landet för självplågeri. Som Mia Törnblom säger så är ju självkänsla en färskvara precis som mjölk.  Jag har helt enkelt glömt bort att jag skapat bekymmer innom mig och tänkt i banor som bryter ner min självkänsla. Färskvaran som jag tragglat förut har blivit sur och nu måste jag köpa ny färsk mjölk som jag ska  hållakoll på så att den inte hinner surna. Måste börja använda mig av:

Affirmationer, ordet kommer från latinets försäkran ”affirmatio”, Det är positivt färgade fraser som upprepas i tal och skrift i syfte att förbättra sin livssituation. Affirmationer utgår från tanken att man själv skapar sin verklighet och att ens tankar är det som orsakat ens nuvarande situation.

…vilket jag har lovat mig själv många gånger att följa!!! Men jag får börja om, om och om igen för det kommer förmodligen att behövas många påminnelser om att tänka positivt. Inte bara generellt positivt utan om just mig, Emilia. Nu är tid för att ge mig vänliga ord och tankar som uppmuntran, inte bara nu utan varje dag alltid.

Jag vill passa på att TACKA för allas uppmuntran, ni följer verkligen vers 25 att vänliga ord muntrar upp. Ni hjälper mig att hitta hem…

Ligger nerstoppad under täcket m ris värmekuddepå magen och väntar på att sömnen ska komma. Är trött m oxå lite uppe i varv e en spännande dag. Till att börja med fick jag avancera i behandlingen. I stället för att sitta och äta middag med alla patienter i grupp på slutenavdelningen ska jag äta på hotellet. Skillnaden blir att på avdelningen kontrollerar personal att rätt mängdav allt mäts upp, äts under rätt tid och att ingen hoppar samtidigt som middagen intas. Lustigt är att det i matsalen på slutenavdelningen är som ett gympa-pass som pågår under bordet fötter studsar, ben skakar,  knän böjs och i stället för att sitta på rumpan halv står domo  allt detta för att förbränna nån extra kalori. Kan bli lite stressande, trots att jag försöker fokusera på mitt. Är tacksam att jag lämnat det stadiet i sjukdomen, lämnade det i Lund och där har det fått stanna. På avdelningen är det allt utom trevligt att inta en måltid. Förutom rörelseenergin fylls atmosfären av tårar, klagomål, ångest, smussel av mat, kladdande av mat… det är iofs nästan lite komiskt, tjejerna sitter seriöst och petar runt sås, mos, yoggi osv på kanterna av tallriken för att dryga ut så att det kan äta en msk mindre. De  kladdar ner sina fingrar med leverpastej, smör och annat klet för att kunna torka bort det på servetter och på så sätt kunna äta lite mindre. Det spills väldigt mycket oxå det även för att slippa äta den tsk som spilldes. Så innan man sätter sig är det bäst att kolla stolen så man inte sätter sig i en smör klick. Men nu har jag iaf fått börja äta  middag, nere på hotellet. Förut har jag sedan 3 veckor ätit mina mellisar, frukost och kvälsmål nere på hotellet.  Under en vecka kommer jag ta med färdiglagad mat från köket vilken jag ska mäta upp på mandometer-vågen och äta mig igenom måltiden med mandon’s hjälp helt själv. Om detta går bar kommer jag kunna börja laga min egen mat nere på hotellet. Meningen med mandon är att den ska va ett hjälpmedel som ska göra mig trygg i att jag äter rätt mängd och under rätt hastighet samt att jag ska lära mig känna hunger och mättnad. Och den hjälper, jag kan liksom lita på denna lilla våg-dator lättare än på mig själv eller någon annan som höftar till vad som trots vara rätt mängd mat. För mig är det även lättare efter en måltid när jag vägt upp och ätit  det som vågen sagt jag ska äta för då vet jag att jag gjort rätt. Så himla skönt att kunna slippa älta och grubbla efteråt. Nu vet jag ju att jag äter precis det jag ska, varken för mycket lr för lite. Så då är det ju bara att släppa måltiden och lägga energin till annat roligare.

Här är jag i hissen m min matlåda. Det kan verka trisst och ensamt att sitta och äta själv. Men det är en del i min behandling. Jag ska lära mig att på egen hand ta ansvar för mitt liv och mitt tillfrisknande och genom att lägga upp, väga upp, äta osv kommer jag bygga upp ett självförtroende och en tillit till att jag klarar detta själv oavsett yttre omständigheter. Givetvis behöver jag stöd och hjälp under en lång period framöver. Men detta konceptet är ändå suveränt för mig. Jag arbetar på själv men mina uppgifter men helt under kontrollerade former. För genom prover, kontroll av vikt, mandometerns minne kan allt checkas av för att se om min historia håller. Sen vet jag ju att det finns personal en trappa upp som närsomhelst kan stötta mig om det behövs. Jag ska ju lära mig att behandla mig själv väl och göra det som är gott för mig, att göra det som är bra för min kropp och för mitt inre. När jag känner mig trygg m maten eller åtminstonde tryggare kommer det va dax att börja jobba tillbaka en självkänsla och ett bättre självförtroende på andra plan också. Men nu är det viktigast att traggla med maten och få det att bli självklart och naturligt för då kommer mycket annat i livet bli enklare att ta tag i. Det säger ju sig självt lite att problem, uppgifter och annat som finns i livet är lättare att genomföra eller bemästra om kroppen har energi för det…

Det hände en helt annan sak idag oxå, jag började en 10-veckors målerikurs. Jippi!!! Den kommer va 1 gång i veckan, onsdagar15-17.30 i Huddinge, vilket ligger en pendelstation bort!!! Jag fick börja den för att jag kämpat på så bra och som en morot att fortsätta jobba lika hårt. Här är grunden för min första tavla på kursen. Kommer fortsätta måla på den här på hotellet.

Idag beslutades det att jag får stanna på hotellet min fortsatta behandling. Tack gode gud att du hör min bön. För bett, det har jag och Han svarar.

Min dag förgylldes av ett packet som kom på posten. Det kom fram en anställd och sa att jag måste fått post. Smilbanden drogs upp tll öronen och jag kunde inte dölja min nyfikenhet… Ett packet! Till Mig!!! Kände igen mammas handstil, öppnade snabbt omslaget. Inuti låg ett kort och två söta nagellack i en liten inslagspåse. Så här blev resultatet!  Mamma hade skrivit så fint och jag blev väldigt rörd. Tack Jesus att jag fått en så underbar familj här på jorden. Kändde hur ögonen tårades och hur hjärtat smälte. Min, mamma! Åh va hon kan göra mig glad. Jag saknar henne verkligen. Speciellt känslan av att va nära henne, den totala och gränslösa kärlek som hon ger är obeskrivlig och jag längtar så tills hon kommer till Stockholm nu i helgen.

Utöver postbrev får jag massa peppning från alla håll. Alla mina vänner åhh vad jag älskar er, ni fattar inte vad jag saknar er och längtar tills vi kan träffas för häng och skit snack!!

Familjen, ni är guld värda… Både blod och luft famij

Tänker inte glömma klippan och hennes familj, Anna 

Min allra käraste syster jag är så glad att du finns och att du är just du. Trots att jag vatt arg på dig just för att du vatt du Men nu är jag här och jag är glad att du hjälper mig i min kamp. Du är ingen sagosyster som finns i fantasin, nä du är verkligen min bästa, bästa syster. Tänk när jag som liten flicka satt vid rosenbusken hemma i trädgården i Fröslida och lekte att jag red på den vita hästen tillsammans men min prinsess-syster. Ridandes till ett sagoland med talande djur och ständigt solsken. Idag rider jag med min livs levande syster tillsammans till ett friskt liv. Åhhh och denna färden kommer leda mig långt mycket närmare hem än någon dröm vid rosenbusken gjort.

Jag har nu fått flytta ner en trappa, till klinikens patient hotell för att test bo där under helgen. På måndag sker det en utredning om hur allt gått och då beslutas om jag ska bo där på heltid under den fortsatta behandlingen.

  Där sköter man sig mer själv än på slutenavdelningen, det är typ skillnaden. Men jag har planerat in att jag ändå ska va vissa tider i dagrummet tillsammans med de andra patienterna på heldygnsvården under helgen. Nu är en så tid då jag fördriver tid i sofforna på våning på 4 i dagrummet. På hotellet har man förresten eget kylskåp, skafferi, fixar vissa måltider själv, äter vissa måltider själv allt utifrån den individuelle vårdplanen. Jag bor i rum 4 som heter Himalaya vilket betyder snöns boning. 

Nån snö finns det inte! Däremot ett värme element som jag boosar på för fullt. Det är snarare hettans boning… Gött!!! Bara sol, strand och havet som saknas. O David saknas med STROR frånvaro. Efter att ha vatt hemma hos honom 3 nätter känns avståndet till honom sååå mycket längre. Jag ha liksom blivit påmind om vad jag saknar! Hemma va det  jätte skönt, jag gjorde så lite som möjligt. Hann dock med lite pyssel, vilket har blivit mitt andra liv. Eftersom jag ska röra mig så lite som möjligt för att spara energi, så jag går upp i vikt, behöver jag göra stillsamma aktiviteter. Dessa aktiviteter får samtidigt gärna vara stimulerande och kreativa. Så jag fortsatte med mitt påbörjade projekt med att göra decoupage, alltså klippa ut mönster i servetter för att fästa ur klippen på glasfat med ett speciellt lack.

  När jag satt där timme efter timme och klippte och lackade gick tankarna för fullt: Tänk att jag ska behöva va så illa däran att jag måste fördriva tiden genom att sitta, vila och pyssla för att jag under flera år själv valt att plågat min kropp och mitt psyke. Jag va så arg, irriterad och sur att jag tror det pös ut rök genom glappen i mjukis-mysdräckte. Mysdräckten i vilken jag va bosatt mellan 7.30-15.30. Med det tidschemat hann jag med att göre en makeover till Davids hemkomst ca 16.30. Men åter till min ilska. Jo, fatta hur frustrerande att  jag bara kan bli bättre,  frisk och få ett normalt fungerande liv genom att göra absolut så lite som möjligt… Jag ska liksom äta, sova, vila och bara va. ! Det låter så grymt och hel gött jag vet, men tänk själv efter 5e veckan med bara det på schemat. Panik!!!! Men för varje urklipp och för varje skål jag gjort visste jag att jag befann mig lite, lite närmre att bli frisk. Sen vet jag att det ju bara är genom att kapitulera från alla sjukabeteenden och genom att bara just va jag kan komma vidare till att jobba med att sakta plocka tillbaka delar av ett normalt liv med, jobb, skola och annan sysselsättning. För  att stegvis lära mig att leva i det normala utan sjukabeteenden måste jag gå igenom denna fasen som känns som en evighet av att göra ingenting. Men egentligen gör jag ju massor, det är ett heltidsarbete att kämpa med sig själv och finna ut vad man vill och kan göra och vem man är och vad som är bra för en.

Sitter nu av 1 h på tåget från Stockholm hem till Askersund, så det passar ju alldeles utmärkt att skriva några rader om min dag. Kan väl inte säg att denna resan är det bästa med min permis men den blir ju bättre m positivt tänkande och goda förväntningar. Jag tränar starkt på att leva just nu hela tiden, m det är svårare än man tror. Att leva i nuet är en konst som man måste fokusera på att upprätthålla, för annars vimlar man lätt bort sig i presens eller futurum. Blir lätt oroad av vad framtiden har att erbjuda av både gott och ont, det behöver ju bara va i den snara framtiden så vips lever man inte i nuet. Eller så ältar jag gammalt groll. Saker som har påverkat idag skedde i det förflutna det har hänt hur  jag än vrider och vänder på det. Men man måste inte låta historien påverka i morgon. Därför kan man konstatera historien, ta med sig sina läxor, jobba med bagaget och bli en bättre människa. Men jag tror inte på att detta ska uppta alltför stor plats av ens vardag, som sagt det är förbi och vill man inte att det ska upprepas får man skapa sig en ny framtid genom de valen man tar just nu. Visst finns det komplikationer och händelser som måste utredas djupare eller som påverkar oavsett vad man gör idag, historien kan ju även inkludera medmänniskor men dock bör man sätta all fokus på att se till just nu. Just nu kanske mycket egentligen är bra trots ärren man fått med sig. Nu när jag under några månader satt stor fokus i att faktiska förändra mitt liv och va här, nu och alive… sker det resultat, närvaron ökar och ångesten minskar då jag lever med inställningen som om att det ända jag kan förändra är det som jag gör just nu.

Gjorde inte mycket alls under förmiddagen. Jag stickade och surfade ute bland de andra patienterna i avdelningens dagrum. Nät surfandet ledde in mig på massa väldigt lockande mode sidor Oups! oxå beställde jag lite kläder från bubbleroom Kunde faktiskt inte hålla mig va så fina grejer. Jag har skapat mig en ny hobby vilken går ut på att fylla kundvagnar på olika mode sidor, för att sen stänga ner dom utan att köpa något för då känns det som att jag nästan får shoppa.) Men nu efter att  jag hållit på med denna wearda hobby under 5 veckor kunde jag inte hålla fingrarna i styr utan klickade på köp knappen. Som försvar var det inom en rimlig budget… Plus att jag faktiskt har jobbat så hårt nu att jag måste få unna mig lite fint!!!

Efter min webbshopping drog matlagningskursen, som jag är med i varje vecka, igång.  Idag va vi 7 stycken som slogs om utrymmet i köket. Vi va indelade i 2 grupper som stog vid varsin spis och lagade mat, sen åt vi alla tillsammans. Det blev potatismos, köttbullar, brunsås och lingon. Gott och svenskt.

Under eftermiddagen drog alla från slutenvårdsavdelningen iväg på patientforum, alla utom jag. Jag hade bara hunnit va med på 1/2 så det kändes onödigt att gå. Så jag satt själv på avdelningen och stickade rutor till ett lapptäcke som jag håller på med. Det ska bli ett flerfärgat täcke som går i de färgerna vi har på fondväggen i sovrummet. Rosa, grönt, gult, brunt, svart och vitt… Pastell!!! hoppas det blir fint för det tar lite tid att göra ca 100 rutor, 10×10 cm. Men väldigt terapeutiskt oxå. Men när jag satt där och stickade satt även 4 personal vid en soffa en liten bit ifrån, ca 2 m bort. Dom började prata massa om sina barn, barnbarn och tjejer med problem, ätstörningar, viktnoja, dålig självkänsla och dålig självbild osv. Hur man ofta tidigt kunde se på flickor om de kommer falla för olika bekymmer eller beteenden när de blir äldre. De pratade på under lång tid tills jag insåg att detva min historia de diskuterade. Inte egentligen men mycket stämde in på hur jag levt, känt och varit. Känslorna blossade upp inom mig. Jag såg scenarion som jag avskyr, såg hur jag genom åren gjort allt för att bli omtyckt, passa in och va accepterad. Sånt som inte spelar nån roll idag men som gör ont när jag påminns om det. Det va inte så att diskussionen va lite ytlig som prat man för i fika rummet på raster. Nä de verkligen diskuterade djupt. Till slut när  jag inte orkade lyssna mer bad jag dem tänka på att jag faktisktsitter endast 2 m bort. Pinsam stämning!!! Ja, blääää lilla flickan dök upp och ångrade att munnen är så glappig . Men jag vet ju att jag har rätt att sätta mig först  och ändå känns det så konstigt att säga ifrån bara för min skull och förmitt väl mående. Nu är jag glad, det är detta som är jobbet att stå upp försig själv. Det va ju dom som gjorde fel, för det är strängt förbjudet att diskutera dessa ämnen på avdelningen och personalen om några ska tänka påvad och hur dom säger för saker. Dom skämdes! Som tur var va det personal som jag ändå inte har speciellt bra  förtroende för så det spelar ju inte någon roll. Man kan ju inte lita på alla. Förutom denna incident är vårdarna och behandlarna väldigt kompetenta, vänliga och duktiga. Alla kan göra bort sig.

Nu sitter jag här på tåget jämte en koreanska vars man jag fick be gå från sin plats, för jag hade förbokat den platsen han satt på. Nu vankar korean-mannen fram och tillbaka utan någon sittplats på detta överfulla intercity tåg. Känner mig lite små elak men vad ska man göra, det kostar ändå 43 kr extra för att få sitta en timme och uppenbarligen tyckte han inte det va värt att betala det!

Efter en mys helg i Gröndal hos familjen Fant/Misic känner jag mig väldigt laddad men ny energi… Fick ju förmånen att gosa med en liten skrutt, en liten liten prins som är sååå söt. Helt underbart att få hålla i ett litet knyte som bara är några dygn. Åhh sen va ferdie så gullig mot sin nya lilla lillebror… Vid minsta knyst och gråt pekade Ferdie mot lillebror och ville trösta och klappa. Jätte rart… då tinar allt hårt innombords!   

Idag på avdelningen va det först läkarbesök på dagordningen. Jag fick ordinerat 3 magkatarr tabletter om dagen

Vidare till Glädjeverkstaden där jag tillverkade ett armband samt ett halsband.

Sen gick ett gäng på 7 patienter ner till Flemingsbergscentrum för att träna på att käka lunch ute. Det blev väldigt trevligt, här finns ett gäng med ur härliga tjejer. Som jag tidigare nämnt är väldigt skönt att få lite miljöombyte och komma ut till den ”riktiga” världen.

Nu måste jag sov, e uppe på övertid då lampan egentligen ska va släkt kl 23! God Natt…