Det är inte målet utan resan dit…!
tisdag, februari 1st, 2011Sitter nu av 1 h på tåget från Stockholm hem till Askersund, så det passar ju alldeles utmärkt att skriva några rader om min dag. Kan väl inte säg att denna resan är det bästa med min permis men den blir ju bättre m positivt tänkande och goda förväntningar. Jag tränar starkt på att leva just nu hela tiden, m det är svårare än man tror. Att leva i nuet är en konst som man måste fokusera på att upprätthålla, för annars vimlar man lätt bort sig i presens eller futurum. Blir lätt oroad av vad framtiden har att erbjuda av både gott och ont, det behöver ju bara va i den snara framtiden så vips lever man inte i nuet. Eller så ältar jag gammalt groll. Saker som har påverkat idag skedde i det förflutna det har hänt hur jag än vrider och vänder på det. Men man måste inte låta historien påverka i morgon. Därför kan man konstatera historien, ta med sig sina läxor, jobba med bagaget och bli en bättre människa. Men jag tror inte på att detta ska uppta alltför stor plats av ens vardag, som sagt det är förbi och vill man inte att det ska upprepas får man skapa sig en ny framtid genom de valen man tar just nu. Visst finns det komplikationer och händelser som måste utredas djupare eller som påverkar oavsett vad man gör idag, historien kan ju även inkludera medmänniskor men dock bör man sätta all fokus på att se till just nu. Just nu kanske mycket egentligen är bra trots ärren man fått med sig. Nu när jag under några månader satt stor fokus i att faktiska förändra mitt liv och va här, nu och alive… sker det resultat, närvaron ökar och ångesten minskar då jag lever med inställningen som om att det ända jag kan förändra är det som jag gör just nu.
Gjorde inte mycket alls under förmiddagen. Jag stickade och surfade ute bland de andra patienterna i avdelningens dagrum. Nät surfandet ledde in mig på massa väldigt lockande mode sidor 
Oups! oxå beställde jag lite kläder från bubbleroom 
Kunde faktiskt inte hålla mig va så fina grejer. Jag har skapat mig en ny hobby vilken går ut på att fylla kundvagnar på olika mode sidor, för att sen stänga ner dom utan att köpa något för då känns det som att jag nästan får shoppa.) 
Men nu efter att jag hållit på med denna wearda hobby under 5 veckor kunde jag inte hålla fingrarna i styr utan klickade på köp knappen. Som försvar var det inom en rimlig budget… Plus att jag faktiskt har jobbat så hårt nu att jag måste få unna mig lite fint!!!
Efter min webbshopping drog matlagningskursen, som jag är med i varje vecka, igång. Idag va vi 7 stycken som slogs om utrymmet i köket. Vi va indelade i 2 grupper som stog vid varsin spis och lagade mat, sen åt vi alla tillsammans. Det blev potatismos, köttbullar, brunsås och lingon. Gott och svenskt.
Under eftermiddagen drog alla från slutenvårdsavdelningen iväg på patientforum, alla utom jag. Jag hade bara hunnit va med på 1/2 så det kändes onödigt att gå. Så jag satt själv på avdelningen och stickade rutor till ett lapptäcke som jag håller på med. Det ska bli ett flerfärgat täcke som går i de färgerna vi har på fondväggen i sovrummet. Rosa, grönt, gult, brunt, svart och vitt… Pastell!!! hoppas det blir fint för det tar lite tid att göra ca 100 rutor, 10×10 cm. Men väldigt terapeutiskt oxå. Men när jag satt där och stickade satt även 4 personal vid en soffa en liten bit ifrån, ca 2 m bort. Dom började prata massa om sina barn, barnbarn och tjejer med problem, ätstörningar, viktnoja, dålig självkänsla och dålig självbild osv. Hur man ofta tidigt kunde se på flickor om de kommer falla för olika bekymmer eller beteenden när de blir äldre. De pratade på under lång tid tills jag insåg att detva min historia de diskuterade. Inte egentligen men mycket stämde in på hur jag levt, känt och varit. Känslorna blossade upp inom mig. Jag såg scenarion som jag avskyr, såg hur jag genom åren gjort allt för att bli omtyckt, passa in och va accepterad. Sånt som inte spelar nån roll idag men som gör ont när jag påminns om det. Det va inte så att diskussionen va lite ytlig som prat man för i fika rummet på raster. Nä de verkligen diskuterade djupt. Till slut när jag inte orkade lyssna mer bad jag dem tänka på att jag faktisktsitter endast 2 m bort. Pinsam stämning!!! Ja, blääää lilla flickan dök upp och ångrade att munnen är så glappig . Men jag vet ju att jag har rätt att sätta mig först och ändå känns det så konstigt att säga ifrån bara för min skull och förmitt väl mående. Nu är jag glad, det är detta som är jobbet att stå upp försig själv. Det va ju dom som gjorde fel, för det är strängt förbjudet att diskutera dessa ämnen på avdelningen och personalen om några ska tänka påvad och hur dom säger för saker. Dom skämdes! Som tur var va det personal som jag ändå inte har speciellt bra förtroende för så det spelar ju inte någon roll. Man kan ju inte lita på alla. Förutom denna incident är vårdarna och behandlarna väldigt kompetenta, vänliga och duktiga. Alla kan göra bort sig.
Nu sitter jag här på tåget jämte en koreanska vars man jag fick be gå från sin plats, för jag hade förbokat den platsen han satt på. Nu vankar korean-mannen fram och tillbaka utan någon sittplats på detta överfulla intercity tåg. Känner mig lite små elak men vad ska man göra, det kostar ändå 43 kr extra för att få sitta en timme och uppenbarligen tyckte han inte det va värt att betala det!
