CHICELICHICMILLA

Uppe med tuppen skulle jag vilja säg, förutom att den envisa snön håller alla tuppar på långt avstånd från att se ut ur sina små hönsgårdar. Jag hämtades av svärmor… eller Davids mamma Else-Britt 05.50. Nu sitter jag och väntar på att tåget mot en dagvårdsvecka i Stockholm ska rulla in på perongen. Kommer inleda min första dagvårdsbehandlingsvecka idag, eftersom jag legat i sjuksängen förra veckan som egentligen skulle vatt start veckan. Nu är jag iaf frisk och kry. Trots inre demoner fylls jag vid sidan av dem utav en ro och en trygghet i att Gud burit mig en vecka av ensamhet. Och som Jesus sa till oss det ger han oss också om vi vågar ta emot den..

Johannes 14:27 ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.”

Jag klarade mig utan återfall i nya lägenheten. Helt fantastiskt, mellan vilopauser, snuva och frossa åt jag mina måltider… på rätt tid och rätt mängd… Ensam och för mig själv!!! Måste  få tycka att Gud gör ett  bra jobb. För utan Gud skulle jag inte kunnat motarbeta alla sjuka tankar som vill få mig att handla annorlunda. 

Jeremia 29:11-12

Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig.

Första veckan i min nya lägenhet började på samma sätt som första veckan på mandoklininken. Jag har legat nerstoppad under dubbla täcken med hög feber, förkylning och hals ont. Konstigt, måste va nått med mig och förändring eller kan det va så att det är mänskligt att man reagerar olika på drastiska förändringar. Vissa arbetar ju hela livet på att allt ska va precis som det alltid varit medans andra inte klarar av att rota sig om ens för en kort tid. Jag måste nog acceptera att jag ligger åt alternativ 2.

Nu är jag iallafall frisk igen. Frisk, ensam och ledsen. Jag sitter i Askersund och har existentiella funderingar. Kommer jag känna mig hemma någonstans någon gång???? Eller handlar det egentligen inte om vart man befinner sig utan hur man mår vart än man är. Jag har inte kommit långt på trivsel vägen… detta påstående speglas mest av det faktum att jag idag känner att jag försummat mina underbara vänner och min älskade familj. Men sant är att jag behöver kämpa hårt för att kunna trivas i mig själv oberoende av omständigheter omkring. En sak vet jag i allt detta, en ska jag är stolt över! Jag har bosatt mig själv i Stockholm för att försöka hitta en väg ur allt som gör mig rädd, begränsad eller illa. Det kan jag va stolt över många går halva vägen men den vägen har jag gått… så nu måste jag fortsätta sista otäcka sträckan också.

Alla ni som brukar läsa denna blogg, nu är jag  i  ett läge då jag behöver er hjälp  jätte mycket. Ni som ber gör det, MYCKET!!! ni som är bra på att uppmuntra med ord, säg dom, ni som kramas ge mig en kram och ni som vill komma på besök KOM!!! Jag behöver er alla, hur svårt den än är att be om hjälp måste jag. Det värsta är att  jag är så dålig på att ge tillbaka nu, har varit dålig på att ge tillbaka länge…   Livet kan va så svårt, men också så värt att kämpa för!

Japp då va det klart, kontrakt skrivet och adressen ändrad

I söndags morse fick jag beskedet via telefon utav mamma, då Stockholms bostadsförmedling inte orkat uppdatera sig om att jag flyttat ut från mammas hus för ca 10 år sedan iofs till och från men bott på minst 5 ställen sen jag bodde hos mamma sist, jag fick veta att de avslog min begäran att få komma före i bostadskön. Borde läst det finstilta i intygets beskrivning för där står det att man ska va skriven i Stockholm för att få förtur i kön om man inte är hotad till livet eller liknande. Men konstigt nog deppade jag inte ner mig för det. Nä, faktiskt tvärt om! Jag har sökt lite lägenheter då och då tidigare men från samtalet m mamma igår och fram till i förmiddags har jag säkert sökt minst 60 olika bostäder. Man kan säga att jag legat i

Idag strax efter lunch händer det… Jag slöar hemma hos Anna, hon i en soffa och jag i den andra. Mobilen ringer, okänt nummer och när jag svarar är det ”Micke” i andra änden. En man med bred Stockholms dialekt som presenterar sig ytterligaregenom att förklara att han har lagt ut en annons om en 1a han hyr ut i 2a hand. Jag vet redan då nånstans inom mig att lägenheten är min. Vi bestämmer möte kl 16.30. 16.29 plingar jag på dörren  till det som kommer bli min bostad den närmsta tiden. Uppför 3 trappor utav 11 våningar tror jag (6 lägenheter på varje plan). Jag möts av ett förälskat par och en liten lya som kommer passa mina behov perfekt. Ingen flärd, inget överflöd, slitna tapeter, liten toa och i en stadsdel som inte är innanför tullarna direkt. Men jag möts utav en lägenhet  som kanske kommer få vara med om många härliga stunder och en plats vart jag kan sova, äta och finnas till. Helt perfekt med andra ord. Vi skrev kontrakt på plats vilket va ett utav kraven, skönt tycker jag. Slippa oror och ångest över om man skulle få lägenheten eller inte. Jag fick nycklarna i handen och jag kommer om allt går som planerat kunna bo där minst 1 år. Ett av mina önskemål i lägenhetssökandet är att jag vill att lägenheten ska ligga i ”närheten” av Mandokliniken så att det är lätt att ta sig till behandlingen. Lägenheten ligger i Huddinge precis som kliniken och det går pendeltåg som tar ca 20 min eller direkt bussar till kliniken, så tom det va bra. Jag vet att Gud finns och ibland är Han verkligen i god tid