CHICELICHICMILLA

Första veckan i min nya lägenhet började på samma sätt som första veckan på mandoklininken. Jag har legat nerstoppad under dubbla täcken med hög feber, förkylning och hals ont. Konstigt, måste va nått med mig och förändring eller kan det va så att det är mänskligt att man reagerar olika på drastiska förändringar. Vissa arbetar ju hela livet på att allt ska va precis som det alltid varit medans andra inte klarar av att rota sig om ens för en kort tid. Jag måste nog acceptera att jag ligger åt alternativ 2.

Nu är jag iallafall frisk igen. Frisk, ensam och ledsen. Jag sitter i Askersund och har existentiella funderingar. Kommer jag känna mig hemma någonstans någon gång???? Eller handlar det egentligen inte om vart man befinner sig utan hur man mår vart än man är. Jag har inte kommit långt på trivsel vägen… detta påstående speglas mest av det faktum att jag idag känner att jag försummat mina underbara vänner och min älskade familj. Men sant är att jag behöver kämpa hårt för att kunna trivas i mig själv oberoende av omständigheter omkring. En sak vet jag i allt detta, en ska jag är stolt över! Jag har bosatt mig själv i Stockholm för att försöka hitta en väg ur allt som gör mig rädd, begränsad eller illa. Det kan jag va stolt över många går halva vägen men den vägen har jag gått… så nu måste jag fortsätta sista otäcka sträckan också.

Alla ni som brukar läsa denna blogg, nu är jag  i  ett läge då jag behöver er hjälp  jätte mycket. Ni som ber gör det, MYCKET!!! ni som är bra på att uppmuntra med ord, säg dom, ni som kramas ge mig en kram och ni som vill komma på besök KOM!!! Jag behöver er alla, hur svårt den än är att be om hjälp måste jag. Det värsta är att  jag är så dålig på att ge tillbaka nu, har varit dålig på att ge tillbaka länge…   Livet kan va så svårt, men också så värt att kämpa för!