Första veckan i min nya lägenhet började på samma sätt som första veckan på mandoklininken. Jag har legat nerstoppad under dubbla täcken med hög feber, förkylning och hals ont. Konstigt, måste va nått med mig och förändring eller kan det va så att det är mänskligt att man reagerar olika på drastiska förändringar. Vissa arbetar ju hela livet på att allt ska va precis som det alltid varit medans andra inte klarar av att rota sig om ens för en kort tid. Jag måste nog acceptera att jag ligger åt alternativ 2.
Nu är jag iallafall frisk igen. Frisk, ensam och ledsen. Jag sitter i Askersund och har existentiella funderingar. Kommer jag känna mig hemma någonstans någon gång???? Eller handlar det egentligen inte om vart man befinner sig utan hur man mår vart än man är. Jag har inte kommit långt på trivsel vägen… detta påstående speglas mest av det faktum att jag idag känner att jag försummat mina underbara vänner och min älskade familj. Men sant är att jag behöver kämpa hårt för att kunna trivas i mig själv oberoende av omständigheter omkring. En sak vet jag i allt detta, en ska jag är stolt över! Jag har bosatt mig själv i Stockholm för att försöka hitta en väg ur allt som gör mig rädd, begränsad eller illa. Det kan jag va stolt över många går halva vägen men den vägen har jag gått… så nu måste jag fortsätta sista otäcka sträckan också.
Alla ni som brukar läsa denna blogg, nu är jag i ett läge då jag behöver er hjälp jätte mycket. Ni som ber gör det, MYCKET!!! ni som är bra på att uppmuntra med ord, säg dom, ni som kramas ge mig en kram och ni som vill komma på besök KOM!!! Jag behöver er alla, hur svårt den än är att be om hjälp måste jag. Det värsta är att jag är så dålig på att ge tillbaka nu, har varit dålig på att ge tillbaka länge… 
Livet kan va så svårt, men också så värt att kämpa för!
mars 27th, 2011 at 22:27
Emilia, du är så fantastisk! Du ger mycket mer än du tror! Att sitta och vitna om vad Gud gör och vad du tror på, det är så starkt att du orkar vara med oss i Hemgruppen!
Jag har ofta känt mig rotlös, inte känt mig hemma, bott på två ställen och inte vågat byta omgivning. Det som jag märkt är att ju mer jag trivs med mig själv och ju mer jag tycker om mig själv, ju starkare har min Guds relation blivit, och när min Guds relation blivit stark, så spelar inte hemmet någon roll. För Gud är mitt hem, var jag än går, var jag än är, med vem jag än är, så är jag hemma.
Så ge inte upp, Du kommer att komma igenom detta, för Gud ger oss aldrig mer än vi klarar ut.
Bless & Kram
/Agneta
mars 27th, 2011 at 23:14
Älskar dej gumman.
Numera är jag inte bara mamma, moster, maka, dotter, syster utan åxå farmor. Ytterliggare en lite tjej att älska och vårda. Glöm inte att Anna, John och du var de första i mitt liv! Ni finns där än <3
mars 28th, 2011 at 8:05
Grattis Åsa!
Jag fick veta av Mamma att ett mästerverk kommit till oss. Du måste va så stolt och gla´ att äntligen fått en liten flicka att pyssla om… Minns hur fantastisk jag tyckte att du va när jag va liten ( det tycker jag fortfarande!!!) Du hade massa roligt smink jag fick leka med, alltid en kul min du kunde lirka fram, du gjrde färgglada drinkar med massa frukt och olika juicer, bakade världens godaste linförbullar, sjöng med oss, tog med oss på äventyr och gjorde specialare ( det va exotiskt i lilla Fröslida). Åsa alla vi barn minns väl hur omsorgsfullt du tog hand om oss och mamma efter skilsässan. Fortsätt alltid att va den awesome kvinna du är!!!
mars 28th, 2011 at 8:28
Tack Agneta!
Vill säga att ditt varma leende i kyrkan betydde jätte mycket och hjälpte till att vända dagen till en bra dag!!
Jag är så glad för hemgruppen och att vi börjar bli ett bra gäng, jag tror Gud har stora planer för oss. Vi är ju nästa generation i Askersund så vi är viktiga. Ni ger mig så mycket i hemgruppen. Känner att jag har fått med mig massa ny energi och nytt hopp om framtiden. Det du säger om att att man ska trivas med att va just jag för då kommer kärleken till just mig själv att växa stämmer så bra. Vi har alla vårt bagage av lycka och svårigheter men vi får inte glömma att vi styrker varandra genom att dela med oss av våra upplevelser. Och vi styrks när vi inser att människor kan tycka om oss trots att vi är svaga och denna styrka kan hjälpa oss att se vilka mästerverk vi egentligen är.