CHICELICHICMILLA

Efter 4e avsnittet av världens någonsin bästa serie… ”Sex in the city” känner jag hur kvällens stämning infinner sig. Jag lyckades ordna en ensam lördag, egentligen långt från frivilligt men nu får jag göra vad jag  kan för att göra denna kväll mysig. Ett långt bad m massa bubblor och spotify m bästa samlings listan, gott käk o nu min serie, jag känner jag att jag är på väg att kunna ta väl hand om mej själv. Visst alltsom oftast vill jag inte, tror jag inte och känner jag inte för att göra nått gott för varken mej eller nått… Men sanningen är att jag faktiskt gör gott för både mej och andra, helt utan att jag egentligen vet varför eller vill. Jag har nog helt enkelt förändrat vissa delar av mitt beteenda till ett friskare.

Som igår… Åkte till syster  Anna och Nico vid halv 6 för att passa Ferdie. Paret skulle få lite fri tid för romans med middag, fina kläder och ensamtid och  då kunde ju jag äntligen få ge lite av vad jag kan ge tillbaka till dessa 2 som gjort så ofattbart mycket för mej den senaste tiden.

Ferdie och jag fick fredagsmys alldeles för oss själva. Och det finns inte mycket mer att säga än att denna lilla knodd på snart 2 år fått mej att känna att jag är bra som jag är. Lilla kilen va så duktig hela kvällen. Tänk vilket mästerverk jag får lära känna. Tänk oxå vad fantastiskt det är att jag när jag passar lille Ferdie faktisk kan känna att jag oxå skulle kunna tänkas vilja ha barn… Det är stort!!! Mega jätte gigantiskt

Nu längtar jag efter min egen knodd… Han som växt upp till att bli ett vuxet mästerverk och min prins. På fredag alltså om 6 dagar får jag vila i hans famn.

Konstigt nog har man lärt sig att överleva men inte att leva. För om jag verkligen hade levt skulle jag inte handla så här. Jag går runt med massa underliga föreställningar om vad som är viktigt. Jag prioriterar allt som oftast meningslös underhållning och oladdade situationer. Det händer ofta att jag av ren rädsla skippar träffa människor för att undvika vad som eventuellt skulle kunna hända. I min fantasi målar jag ofta upp möten händelser som verkligt skrämmande  långt före de inträffar. För att slippa dessa eventuella otäckheter avstår jag och missar ju då även det fantastiska, det roliga och det upplyftande som kunde skett.

Om jag skulle vetat när jag som barn kallade mig själv för underbar och tyckte att jag vad det hur värdefullt det egentligen va att få känna så hade jag hållt fast vid det så mycket hårdare. Jag hade fortsatt älska mig själv och sett mina egenskaper som unikt fantastiska. Jag höll inte kvar vid vetskapen av att jag är värdefull precis som jag är. Någonstans på vägen försvann den inre tryggheten och där tryggheten hade sin plats blev ett tomrum som så smått täpptes igen med rädslor, ångest, känsla av otillräcklighet, självförakt och hat. Det va enkelt att tömma hålet på trygghet och fylla på hålet med elakheter. Nu när jag vill försöka tömma utrymmet igen är det mycket mer komplicerat. Jag är vuxen nu och har fått en starkare självbild.  Det är som att mitt hjärta och min självbild har korkats igen och att  inga medel eller verktyg är tillräckligt starka för att få loss ut-fyllnaden. Men det måste gå. Annars kan jag ju inte fylla på med nya kunskaper, insikter och känslor om mig själv. Om om inte min självbild förändras kommer inte min relation till människor och livet heller kunna repareras.

Efter en helg besökt av David känns meningen med min behandling lite större. Jag har fått en påminnelse om vem jag är, vart jag är påväg och varför jag vill bli frisk. Jag vet ialla fall vem jag är påväg hem till och han i sig är en god anledning att stoppa i sig maten trots att jag ofta inte vill. Jag önskar mest av allt att vi kommer få en fin framtid tillsammans långt, långt borta från ätstörning och sjukdom.

Denna veckan är ingen oturs vecka alls… Inte för att skrock någonsin skrämt mig! Jag har medvind och sol i sikte trots att utsidan av denna byggnad tyngs av ett grått, blött och kallt väder. 13e veckan av år 2011 är 14e veckan som jag är kräkfri en stor bedrift och en jätte glädje att få uppleva. Nu påstår jag tyvärr inte att denna glädje känsla infinner sig hela tiden, men det är ändå en enorm tacksamhets känsla till mig själv över att jag faktiskt klarar av mer än jag trott tidigare.

Vaknade upp i en av Annas två soffor utav att mamma som låg i den andra soffan väckte mig ur en förskräcklig dröm. Onda drömmar är visst nått som är en del av min vardag nu. Vaknar ofta upp genomsvett, panikslagen och rädd. Men, det är bara en dröm!!! Tack och lov! Verkligheten är annorlunda nu. Tvättade av mig, la på ansiktet, sprejade några sprut utav en av Annas 10 dyra parfymer, satte på mig kläderna och va redo att möte dagens utmaningar och händelser. Hann få en kort stund som sjuksyster då jag plåstrade om ett sår mamma fått på benet. Fick lite prat med Ferdinand och Anna sen bar det iväg efter en runda av kramar till  alla, till dagvården. Fredag och sista dagen av första veckan på dagvården, det känns bra! Känner nu hur hårt det kommer bli och vilket slit som ligger framför mig. Men jag måste hålla ut, en tid till. Jag måste hålla ut idag, nu och kvällen. Det är målet jag orkar sätta upp för stunden! David kommer i kväll så då kan jag koppla av och låta matschemat, tider, vila och tankar få stöd och hjälp utav hans närvaro.