CHICELICHICMILLA

Timmen efter ren kaos. Timmarna efter bara tårar och rädsla. Dagen efter hemlängtan, tårar, huvudvärk och oro. 2 dagar efter chock, huvudvärk, avstängning, förnekelse och ilska varvat med fixering och ”jag klarar allt vilja”. 3 dagar efter RÄDSLA, tårar, uppgivenhet, magknip, tryck i bröstet, huvudvärk och meningslöshet. Idag, lite hoppfull, mycket rädd, lite glädje ingen huvudvärk. Vill helst slippa va i mig min egen kropp. Sitter med tryck i bröstet på tåget från tryggheten…

… till brottsplatsen. Kommer först åka till dagvården sen måste jag göra det. Åka hem…Gå vägen hem… Förutom Guds hand har jag ökat tryggheten men ett pepparspray

  dock måste jag komma på en bra plan hur jag ska få av brillorna om överfallaren har sådana. Mycket som rör sig i huvudet nu!

Tapphuset vart jag befann mig tycktes krympa, till dimensionen av en frys box vart jag tvingades in utan förvarning eller vilja.

Den 11 Maj 2011

Jag promenerar den vanliga vägen hem, solen skiner ovanligt starkt.  Jag glädjs åt att allt är så bra, livet är ljust, behandlingen går framåt och jag känner mig fin i min blommiga sommarklänning. Sträckan med trappor, på omkring 200 meter uppför ett berg, är en del av vägen hem till mig från pendeltåget. Denna sträckan känns ofta tung och lång men nu känns den ovanlit lätt. Jag minns att jag nynnade på ”Heart of worship” inombords när jag steg för steg närmade mig toppen av kullen. Blommorna har slagit ut fort och överallt är marken klädd av olika skira nyanser. Jag går med lätta steg och känner mig bra till mods. Väl framme vid min port fipplar jag efter 5 minuters rotande i väskan fram min blipp som jag kallar den nån form av platt nyckel man behöver för att komma in itrapphuset. Jag lägger märket till att en kille i 25-30 års åldern, som gått samma slinga som jag hem, kommit ifatt mig nu och han står jämte mig och väntar medan jag fipplar i väskan. Mina nycklar sitter på en nyckelrem jag fått utav Nico, den är ceriserosa och på den står det ”Let’s Dance. Öglan på bandet fastnar givetvis i alla saker jag har  väskan men till slut får jag fram nyckeln. När klicket hörs öppnar killen dörren, han går in först, stannar till och släpper in mig efter sig. Jag ler in i spegelglasen på hans solglasögon, ser mitt ansikte ref-lekteras och säger tack  och går in. Killen har vita hörsnäckor i öronen, stora spegel brillor, marin blå jacka, neongul T-shirt, jeans och sneakers, man kan tycka att han ser ut som en vanlig kille på utsidan. Han är kort, normal byggd, har svart hår och vad jag kan läsa av ser han lite indiansk ut eller möjligtvis asiatisk. Jag lägger senare märke till att han har en lång men platt näsa. Killen vankar fram till hissen och jag börjar gå de 3 trapporna. Då kommer han efter. Struntar i hissen till  vilken han ändå  inte tryckt på ”HIT” knappen. Efter första trappan inser jag att han är ifatt mej. I mitten av nästa trappa går han så nära att hans bröst trycker sig mot min rygg. Jag känner hans stela jacka som pressas mot min baksida. Jag stannar till och säger vänligt att han kan gå förbi, jag skojar till det med att mina klackar sinkar farten för mej. Men han går inte förbi i stället sträcker han sina armar runt mej och trycker sej emot mej. Jag lyckas ta mig ur han grepp och fortsätter inte 1 trappa till utan 2, jag tänker att jag måste villa bort honom. Jag tänker på alla filmer jag sett och vet att jag absolut inte får gå in i min lägenhet när chansen finns att han ska kunna tränga sig med in. Han kommer snabbt efter och sen går allt fort. Han är överallt, nära, hårt och tufft. Någonstans hör jag honom säga ”men kom igen… Kom igen!” Jag ser aldrig hans ögon bara spegelbilden av mej, jag är rädd. Jag tänker hela tiden att NU… NU händer det som jag alltid varit rädd för, kvinnans största fasa. Han kommer döda min ande släcka mitt ljus. Han är fortfarande på utsidan av mina kläder men min insida är skadad. Han har tagit sig in i min sfär utan lov utan förvarning, brutalt och hårt. Hans händer rör sig och hans armar håller mig i ett järngrepp. Men i mig växer en styrka, en röst säger att du måste bort här ifrån Emilia, du måste bort… NU! Jag skriker rakt ut, jag skriker den högsta tonen jag kan klämma fram rakt ut, inga ord, ingen mening bara skrik rakt ut. Han stelnar till. Jag skriker ännu mer. Han backar men står kvar på samma trappsteg. Jag samlar mej går några steg uppåt, skriker igen och då märker jag hur han börjar ta sig nedåt. Först en trappa sen en till och sen hör jag bara steg. Jag springer ner till min våning, hör fortfarande hans steg men de hörs svagare nu, jag hör aldrig om han lämnar byggnaden eller inte. Jag låser upp min dörr, sparkar in posten som ligger nedanför brevinkastet och låser ytterdörren bakom mej. Inser att jag är säker, jag klarade mej, jag är trygg. Polisen kommer ca 5 minuter efter jag ringt 112 vilket jag gör direkt efter jag kommit innanför dörren…

 Om hat finns så är det vad jag  känner för den killen just nu. Det kommer en tid då jag inte kommer hata honom mer, men nu HATAR jag honom.

Jag kör just nu med högt segel fast på säkert vatten, en kombination jag funnit fungerar bäst. Bäst för både nu och sen. 

Just nu sitter jag och 6 andra patienter samt en personal på dagvårdens uteplats och njuter av solen. Vi är ett riktigt gott gäng tjejer här. Vi kämpar alla med vår egen kamp och har egentligen väldigt liten insikt i varandras sjukdomshistoria. Trots att vi inte har information om varandras problem känns det som att man kan just problemen innan och utan. Vi kan liksom läsa av varandra på ett speciellt sätt som ja tror kan va lite unikt för människor som upplevt snar lika situationer eller känslor. Det är väldigt gott att bli bemött med uppmuntrande ord, blickar och beröring som kramar och klappar vid rätt tid och situation. När vi inte insuper solens värmande ljusstrålar infinner vi oss ofta runt alfapet i soffrummet…

Helgen som gick åkte jag hem till Askersund. Vilket jag mer och mer känner jag vill ha som framtida bostadsort. Jag har satt  det som mitt mål för den närmsta framtiden iallafall. Ingenting är ju hugget i sten bara för att jag planerar bo där efter tiden i Stockholm. Helgen blev en riktig lycko-shot! David och jag fick äntligen båda valuta för alla svåra månader då vi båda kämpat på varsitt håll. Jag kunde va mig själv, lugn, glad, sprallig och ändå hålla fokus på min behandling och allt vad den innebär. På fredagen tog vi en soff-kväll vi såg en riktigt dålig skräckrulle. Lördagen började tidigt, vi packade med oss mellis och lunch för att bege oss till Borrfirman vart vi fixade med båten fram till halv 3.

 Under dagen hörde mamma av sig och ville komma förbi och säga hej på vägen hem från Uppsala, vart hon vatt på konferens. Hon kom förbi med glatt humör, underbar sommarklänning och varma kramar.

Kvällen spenderades men Sofia, Martin och lille Elton. Vi grillade och spelade spel… Elton ville så gärna vara med och umgås att stackars liten grät sig till sömn, vaknade någon timme senare helt förstörd av tårar… Då avlägsnade vi oss från familjen. Inte för att  vi störde men för att kvällen blivit sen. Trots sena timmen gjorde David och jag något vi gjorde mycket som ny kära… Vi satte på en film trots klockans sena timme, mös, höll om varandra och kände oss levande. Vi så ”I am number 4″ helt ok… \”I am number 4\” 

Söndag bar det av till Gudstjänst kl 11.00 följt av husvisning. Eller hus och hus? Vi va på privat visning av en prästgård. Denna ljusgula trevånings byggnad gör sin hägring efter en sommargrön allé uppför en grusväg som omges av åkrar och fält i olika nyanser. Drömhuset står där framför oss. Jag kan se oss sittandets på framsidans terrass gungandes i en hammock jämte de vita dubbeldörrarna i vårt myggfria palats. Villan är gigantisk, charmerande, byggd på 1700-talet och allt jag kan drömma om. Tyvärr är inte mitt bankkonto allt jag drömt om… I mardrömmen i så fall. Så jag får fortsätta önska från min etta i Trångsund om det ljusgula palatset på landet.

När vi kom ur önske dimman följde vi med Sofia och Martin hem, dom va med på visningen som lite stöd och råd. Vi käkade gott, spelade kubb  och njöt av sol, umgänge och ledighet. Söndag kvällen åt vi taco och tog det lugnt. jag passade på att lägga näsmask till davids förtjusning

Nu är jag mitt uppe i ”arbetsveckan”… jag jobbar på och görvad jag ska vilket har blivit mer av en vardag än en evig kamp. Kampen är att få tillbaka ett liv, ett sammanhang, socialt liv och en större mening… Inte så lite det!!!!

Jag har med endast små sidotramp och korta omvägar tagit mig igenom 18 veckor av behandlingen.

Dagarna  lunkar jag på mellan Trångsund och Danderyd, pendel till centralen och tunnelbanan mot Mörby Centrum 8-16 varje dag. Man kan lätt se det som en ganska ”normal” men onormal arbetsvecka.

I fredags kom Sara och hennes underbara son Joel för att bo hos mej över valborgshelgen. Vi umgicks på högnivå med massa tjatter och catch up! Riktigt nice att få varma kramar, uppmuntrande ord och bekräftelse på vem jag är från någon som verkligen vet just det.

Just nu sitter jag i dagrummet på behandlingshemmet och lyssnar på ett samtal mellan en som kallar sig lite kristen och en kvinna som bär slöja, hon säger att hon är kristen fasta att hon valt ut delar hon vill följa och snart vill konventera till islam för att hon tycker det låter ”spännande”. Denna konversation är inget jag kommer lägga mej i men jag lovar att mina fördomar flödar och orden formas av sig själv inne i mitt huvud… De använder bibelord som om de är meningen att hitta verser för att försvara alla sorters beteenden man själv vill hålla kvar i men som egentligen är dåliga för en. Att tala om Jesus är det alltid bra? Jag känner nu att jag skulle vilja ge råd och hjälp men denna diskussion är inte min att ta för jag kommer inte va ett ljus utan en brandsläckare… Jag önskar att sången” Min Herre min Jesus…” kunde få röra deras hjärtan så att deras stig kunde få korsa den sanna vägen och att dom väljer denna. Jag lever inte heller som bibeln lär, men jag vill göra det och jag söker dess sanning. Nu har diskussionen svängt och jag hör att de någonstans är sökare som vill bli frälsta och finna sanningen om Jesus vår räddare.