CHICELICHICMILLA

En kort summering av den senaste tiden( inte livet å allt skoj som hänt utan livet å all behandling somsker) För livet har vatt skoj, scoutläger, 10-dagars tur till stugan i Falkenberg, båtturer, skansen å allsång, möhippa, Halmsatd besök, bröllop, barnpassning, massa Stockholm,  kalas för mej, beachen, massa familj å annat som ger tillvaron guldkant.

Min behandling går ok, jag hade en lite strejk period. Min nya behandlare Anna säger att det är en väldigt naturlig reaktion jag haft, jag har ju ändå levt sida vid sida med sjukdomen under halva mitt 29-åriga liv. Hon förklarar även att man kan se min strejk som nått bra för då hinner jag med att se vem jag vill bli frisk för. Jag befinner mig på en hållplats där nästa stopp är så ovisst för jag har inte vatt såhär nära att bli frisk varken viktmässigt eller mentalt sedan jag insjuknade i denna hemskasjukdom. Detta vet givetvis min sjukdom och det onda i mej om så nu är kampen större än den varit på flera månader. Nu är det typ minst lika jobbig som när jag skrev in mej på Mando i januari det jobbiga artar sej bara på annat mer friskt sätt idag. Skillnaden idag är också att jag har en helt annan grund att stå på. Jag må ha sabbat till det lite men jag har näring i både hjärna och kropp så att jag kan göra något åt det. Jag kommer, för att förhindra mej själv från att följa alla elaka sjuka tankar inom mej att kunna ställas i bruk, vara på Mando 8-19 varje dag under några veckor, men start förra veckan. Jag har även på eget initiativ bytt behandlare å mottagning. Så nu är jag tillbaka på Huddinge, vart jag trivs så mycket bättre… med allt!!! Här började jag å här tänker jag få en friskskrivning. Det är mycket närmare hit till Huddinge också, bara 30 minuter från dörr till dörr. Min förra behandlare och jag tragglade oss igenom 5 månader i Danderyd men vi va på så olika plan och klickade inte alls. Hon va bra men jag kunde aldrig ta emot hennes hjälp eller öppna mej för henne. Nu har jag lagt alla kort på bortdet och det känns så skönt. Inga spöken i garderoben eller mörkatankar som inte får nämnas. Jag behöver hjälp att komma till nästa hållplats ett stopp som jag inte hoppat av på sedan jag blev sjuk. Jag har iofs inte åkt denna sträckan sen jag blev sjuk heller men det räcker inte… Jag vill ända fram nu. JAG MÅSTE ÄNDA FRAM!!! Tvyärr är det så att,  för att verkligen gaddera mej om att inte falla eller bli nästan frisk måste jag då stanna upp lite, fokusera på behandlingen mer och backa några steg igen för att våga hoppa av och inte bara åka runt runt. Jag  sitter där jag nu sitter för att jag blev rädd behövde helt enkelt va i bussen ett tag, åka runt lite,  för att känna mej uttråkad för att våga prova det okända. Jag behövde få se vad det är jag ska välja bort för att våga ta steget och radera det för alltid. Man glömmer så fort hur eländigt det eländiga är när man inte upplevt det på ett tag. Jag romantiserade fram tankar om att det skulle fungera att leva från bussen på ”nästanändhållplatsen”. Det går inte och nu vill jag inte det heller! Så jag har därför kommit en ur rondell-en och är påväg igen… JIPPI!!! För att inte göra er helt vilsna så har jag hela tiden gått åt rätt håll och jag är väldigt nära nu, men nära räcker ju inte. Dötrist att va nästan framme och bara traggla, MEN, så är det bara. Inget mer att säga om det. Frisk är vad jag ska bli och då är ju några höstmånader av behandlingsfokus och inrutat schema helt ok. Alternativ 2 känns inte som ett alternativ alls.

This entry was posted on onsdag, augusti 31st, 2011 at 17:25 and is filed under Jag, Mig, Emilia. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.