CHICELICHICMILLA

Åkte jag hem i trosdags eller finns det något som kan kallas hemma? Sitter nu ensam i Askersund, inte så konstigt när jag stöter bort människor och beter mig som en jubelidiot. Men tillbaka till frågan om jag är hemma? ”Hemma är vart mitt hjärta är” finns en textrad ur en låt som lyder. Mitt hjärta kan ju både betyda mitt eget hjärta eller min kärlek alltså den man har kär. Min kärlek är här i Askersund, mitt hjärt är förvirrat. Missförstå mej inte, kärleken är utan förvirring det är min hemkänsla som inte infunnit sej.  Jag åker fram och tillbaka och vill försöka göra allt för att känna mej som hemma i Askersund, men jag känner mig bara vilsen. Handlar det bara om min sjukdom eller finns det en sann mörk baksida av myntet. En sida jag egentligen inte vill vända upp? Räcker det att leva av kärlek eller behöver man även känna sig hemma? Att vara en känslomänniska som jag är har många fördelar. Att man skrattar högt, glatt och från magen. Att man snabbt känner med och för människor. Att man har lätt för att älska, tala om känslor och var öppen. Att förlåta och mena det från djupet av sitt hjärta. Nackdelarna är att man känner efter för mycket och blir förvirrad. Enligt Wikipedia finns det 51 olika ord för uttryck av känslor. Om man nu ska räkna bruttionallycka till en känsla, det kommer från buddhismen och betyder ”mått på välfärd”? Utav dessa är iaf 15 positivt laddade känslor.( inkluderat vårkänslor… vilket jag också är skeptisk till om den känslan ska ha en egen kategori, då borde ju julefröjd och påskglädje också finnas med!!!) Det finns alltså många fler negativt betingade känslor än positia känslor, vilket man känner av i en värld som betraktas utifrån en känslomänniska. Men med detta säger jag inte att jag inte har ett ansvar att förändra mina tankebanor som genererar de känslor jag kommer få. Bara genom att medvetande göra egenskapen av att vara en känslomänniska är ett steg. Ett väldigt kort steg! Stanna jag vid detta steget kommer jag bli en av de människor som säger ” Ja, jag vet att jag borde, men det är sådan här jag är!” Därför försöker jag klätra uppför trappstegen och med hjälp av starka grenar som tar emot mig när jag faller kan jag fortsätta klättra och träna mej på att nyansera och tänka positivt.  Men idag va ingen sådan dag. Allt gjorde ONT… Det fanns inte någon medvetenhet, vilja att förändra eller förbättra det va bara MÖRKT! Mörkret har fått sitt fäste en alltför lång period. Jag åker hem mer, äte 100%’igt, följer allt jag ska… Men hjärtat gör ONT! Gud förbarma dej över mej…

Denna söndagen är Tacksägelsesöndagen. I allt mörker finns det något jag alltid kan vara tacksam över och det är att Jesus dog för att jag ska få liv och liv i överflöd. Om det inte blir i detta livet vet jag att Han, Jesus bereder en plats för mej i paradiset och det är värt att vara tacksam över varje dag. Jag önskar bara att jag kan bli frisk snart så jag kan sprida denna underbara sanning till vilsna människor som inte känner Jesus. Jesus, Han som tar emot varje liten, bruten, vilsen människa och ser ett mästerverk som Han omfamnar och ger ett nytt liv.

Nu kom David hem… Med en varm kärleksfull omfamning! I hans famn är jag hemma så jag har kanske svaret ändå! Sången kanske har rätt?!

This entry was posted on söndag, oktober 9th, 2011 at 20:49 and is filed under Jag, Mig, Emilia. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.