Lyckades fixa till en dag under täcket…
Inte som man tänker! nä snarare med värk i huvudet, blixtrar i ögonen o massa spänningar. Migrän… Trodde jag blivit kvitt mina migränanfall, men har under det senaste året haft några stycken, jätte jobbigt. Minns hur omständig och besvärligt denna illness va då jag va yngre. Tror att själva migränen började vi 11-årsålder, precis då allt skulle vara så bra. Tror ibland att denna världen blev för jobbig för mig att smälta in i och för smärtande att vara den jag va i. Redan som liten 4-åring kunde mamma finna mig ute i vår berså ( en härlig liten oas av lila, väldoftande hyacint buskar). Hon frågade oroligt hur det va och varför jag var där alldeles själv? jag svarade med ett brans röst: ”men, mamma jag är bara här ute och leker med löven!”. Tänk om man som vuxen kommit undan med den ursäkten?! Vilka löv förresten, i betongen till vart jag ofta längtar finns bara löv gjorda av våran längtan till det sanna och riktiga. Här i underbara Askersund finns det löv, blad, gräs, blommor och träd i fullt levande skepnad men jag finner sällan löven som jag fann dem förr. Men då och då finns känslan kvar av full ro och stillhet bland Gudsskapelse. I dessa stunder finner jag min vilja att leva och leva mer.
Åter till min migrän, den har alltid lyckats komma då jag minst anar eller vill att den ska dyka upp. Minns några av mina första anfall. Ett av dessa var då skolans elever skulle åka på skolmästerskap. En sunkig gammal buss hade packats full av mina klasskamrater och andra elever för att åka några mil och tävla i distriktsmästerskapen. Under färden spelades Buskisar på den lilla tv’n längst fram och längre bak satt vi, jag, v,c och de andra som höll kursen i det blå. Väl framme visade sig vädret vara kanon solen va på topp och inga moln syntes, vallen i Hylte va i sitt esse. Jag som är en medelmåtta elev satsade mest på att titta på söta pojkar, hitta nya vänner och kanske som bäst få ett brons i höjdhopp. Ändå tyckte min gympalärare att jag om viljan fanns skulle jag ställa upp i alla grenar ( utom i kula… något som redan då syntes att denna sport inte va för mig!) Jag ställde gärna upp och såg fram emot dagen jätte mycket. Då tävlingarna skulle börja kom till min fördel höjdhoppstävlingen först. Jag kom på fjärde plats och va överlycklig för denna placering. V och jag skulle kolla in när killarna skulle springa hundra meter då jag började se halvmånad av ljus komma farandes i mitt synfällt, jag började med ens stressa upp mig inombords men ville inte låtsas om något eller visa för någon att den va nått som va fel. Hallå, Migrän är ju en kärringsjukadet kan ju inte jag ha detta skulle förstöra hela fasaden jag så ihärdigt och länge byggt upp. Under sena kvällar med gänget undrandes hur jag skulle, stå, gå, prata eller verka häfftig. Tydligen lyckades jag ganska bra! Själva odret Migrän var der värsta der lät så fult och hade absolut ingen klang what so ever. Jag va ju så cool o hipp o dessutom ihop med klassens snygga busing… Men efter loppet blev det värre. Veronica lovade att inte säga till någon eller göra en scen utan att bara försöka fixa situationen till det bästa och säger hon nått är det så. Konstigt att hon alltid ställt upp på mig, kämpat för mig och lindat in mig i hennes vänligt famn, då jag inte alls har hennes egenskaper av fullstängdig kontroll, ärlighet, ansvarstagande eller plikttrogen. Jag ville inte att nån skulle veta vad det var som var fel, för det var ju så pinsamt tyckte jag. Så hon kallade försiktigt till sig vår klaslärare, Göran. En vänlig men sträng magister som älskades sina elever nästan lika mycket som han älskade tävling och sport. Men han förstod situationen och bäddade ner mig i ett av omklädningsrummen. Efter en stund såg jag morfar stå i dörröppningen. E detta sant tänkte jag har han åkt 6 mil för att hämta mig, har inte han nått annat för sig? Men snällt la han sin starka arm om lilla mig och följde mig till sin fina röda volvo, vilken han något år tidigare överraskat mormor med som en liten gåva. Vi körde under många tysta minuter hem till mormor och morfars hem som kallas Dala. Efter denna incident har jag spenderat många sjuka dagar i deras hem. Även dagar, nätter och veckor då jag bara ville vara hos mormor och morfar känna deras kärlek och för en stund var den enda de brydde sig om. Tack! Jag älskar er.