Inga tankeläsare?
Efter ett samtal på mobilen igår fick jag erfara att människor inte ser in i mitt huvud, de kan inte läsa mina tankar, de tror inte de värsta om mig de tror inte heller att jag inte kan lyckas med något eller att jag är oduglig. Idiotiska sjukdom som serverar plågande sanningar om underbara människor. Påhitt som blir min undergång och som målar världen till en hatisk, ond och falsk tillvaro. När livet egentligen är en fantastisk gåva, männsikor är skapade ljuvliga och världen är ett mästerverk. Konstigt? Jag som under en evighet haft som sanning att alla förstått och vetat allt om mitt liv, om min sjukdom och om allt skit som jag inte klarar av. Så är det inte! Människor har trott på den fasaden jag ville visa, det jag så gärna själv ville skulle vara sant. Men människor har även trott på den Emilia jag är, nu vill jag tro på människor!
Hade en underbar dag tillsammans men min plast svägerska igår. Massa shopping, söt unge och innerliga skratt. Fick även känna ärlig kärlek och vänskap. Känslor man kan leva på länge.
De kalla graderna -21 håller i sig, trots detta håller mitt hjärta på att tina. Känner äntligen att jag vågar släppa in, öppna upp och ge tillit. Underbart att ge utrymme för ett känsloliv som jag så länge packeterat in, väl inslaget i en påse för att slängas bort i glömskans hav. Synd bara att vågorna alltid sköljer tillbaka allt skräp som kastats i havet. Mitt skräp kommer nu som våta tårar. Dock inte samma tårar av hopplöshet och skam som för bara en tid sedan fyllde mina ögon. Nej, nu är det tårar av hopp, längtan, kärlek men också tårar av oro, rädsla och villrådighet. Vem kommer komma fram när sjukdomen försvinner, vem är det som jag varit så rädd för, vem är hon som jag inte låter leva?
Jag kommer inte finna henne själv. Min tro är att Gud skapat oss för gemenskap och att det är genom denna gemenskap vi blir dem vi ska vara. I sällskap med våra kära, nära, vänner och behövande finner vi tröst, kärlek, värme och glädje och bekräftelse. Men främst genom vår relation till Gud tror jag vi kan utveckla den personen Han skapt oss att bli. Inte den vi är utan det projektet som är vår livsuppgift att genom Gudslängtan, bibelstudium, bön och lovsång överlåta till gud att skapa. Min väg befinner sin just nu i Askersund och jag önskar att jag kan ha tålamod att vandra på den vägen Gud plogar för mig…
