CHICELICHICMILLA

Fram till Stockholm.

Vaknade upp till en ny dag i sjukhussängen på mandokliniken, första dagen efter första natten. Hel-sjukt e det minsta man kan säga… ” … faktum är att det är mest bara så det känna just nu   Här är jag igen, har inte kommit nånstans under mitt 28-åriga liv. Nä, här står jag o stampar och tragglar samma gamla beteende som jag prövat under massa år utan att det någonsin gett mig ett piss. Försöker va positiv men jag lovar det är inte lätt. Inte heller så att det är upplyftande att sjunka så djupt att man måste genomgå en behandling på en specialistklinik för att för 1000 gången eventuellt lyckas förändra sitt liv. Idag pallar jag inte ens med att bädda in min situation i käcka meningar eller skriva för att läsa mellan raderna. Jag mår lika illa som jag borde och kan inte göra någoting för att det ska bli bättre. Jo, jag kan tänka att nu är nu och att denna sekunden aldrig kommer va exakt som nästa…  Så alltså kan jag må bättre om en stund.

Nu sitter jag i en röd fotöjl i dagrummet för alla heldygns inlagda patienter. Bärandes en så kallad värmejacka som en del i behandlingen. Dessa värmejackor ska vi ha på oss 1/2 timme efter varje mellanmål alltså 3 gånger/ dag. Efter de 3 huvudmålen har vi vila i ett värmerum där vi ligger uppradade på madrasser 1/2 timme. Väldigt skönt bortsett från att jag under en period har haft ryckningar i mina muskler som små kramper o dessa verkar bli värre av värmen. Just värmen är en av de 3 grundstenarna i Mando’s behandling. Alla grundstenarna är: MAT, VÄRME, VILA… Typ exakt de tre saker en ätstörd inte ger sig själv, alltså ganska grundläggande.

Utöver att jag sitter placerad i en röd fotölj och vilar grubblar jag en hel del och längtar nått vansinnigt efter David.

This entry was posted on tisdag, januari 4th, 2011 at 11:24 and is filed under Jag, Mig, Emilia. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.