CHICELICHICMILLA

Jag har nu fått flytta ner en trappa, till klinikens patient hotell för att test bo där under helgen. På måndag sker det en utredning om hur allt gått och då beslutas om jag ska bo där på heltid under den fortsatta behandlingen.

  Där sköter man sig mer själv än på slutenavdelningen, det är typ skillnaden. Men jag har planerat in att jag ändå ska va vissa tider i dagrummet tillsammans med de andra patienterna på heldygnsvården under helgen. Nu är en så tid då jag fördriver tid i sofforna på våning på 4 i dagrummet. På hotellet har man förresten eget kylskåp, skafferi, fixar vissa måltider själv, äter vissa måltider själv allt utifrån den individuelle vårdplanen. Jag bor i rum 4 som heter Himalaya vilket betyder snöns boning. 

Nån snö finns det inte! Däremot ett värme element som jag boosar på för fullt. Det är snarare hettans boning… Gött!!! Bara sol, strand och havet som saknas. O David saknas med STROR frånvaro. Efter att ha vatt hemma hos honom 3 nätter känns avståndet till honom sååå mycket längre. Jag ha liksom blivit påmind om vad jag saknar! Hemma va det  jätte skönt, jag gjorde så lite som möjligt. Hann dock med lite pyssel, vilket har blivit mitt andra liv. Eftersom jag ska röra mig så lite som möjligt för att spara energi, så jag går upp i vikt, behöver jag göra stillsamma aktiviteter. Dessa aktiviteter får samtidigt gärna vara stimulerande och kreativa. Så jag fortsatte med mitt påbörjade projekt med att göra decoupage, alltså klippa ut mönster i servetter för att fästa ur klippen på glasfat med ett speciellt lack.

  När jag satt där timme efter timme och klippte och lackade gick tankarna för fullt: Tänk att jag ska behöva va så illa däran att jag måste fördriva tiden genom att sitta, vila och pyssla för att jag under flera år själv valt att plågat min kropp och mitt psyke. Jag va så arg, irriterad och sur att jag tror det pös ut rök genom glappen i mjukis-mysdräckte. Mysdräckten i vilken jag va bosatt mellan 7.30-15.30. Med det tidschemat hann jag med att göre en makeover till Davids hemkomst ca 16.30. Men åter till min ilska. Jo, fatta hur frustrerande att  jag bara kan bli bättre,  frisk och få ett normalt fungerande liv genom att göra absolut så lite som möjligt… Jag ska liksom äta, sova, vila och bara va. ! Det låter så grymt och hel gött jag vet, men tänk själv efter 5e veckan med bara det på schemat. Panik!!!! Men för varje urklipp och för varje skål jag gjort visste jag att jag befann mig lite, lite närmre att bli frisk. Sen vet jag att det ju bara är genom att kapitulera från alla sjukabeteenden och genom att bara just va jag kan komma vidare till att jobba med att sakta plocka tillbaka delar av ett normalt liv med, jobb, skola och annan sysselsättning. För  att stegvis lära mig att leva i det normala utan sjukabeteenden måste jag gå igenom denna fasen som känns som en evighet av att göra ingenting. Men egentligen gör jag ju massor, det är ett heltidsarbete att kämpa med sig själv och finna ut vad man vill och kan göra och vem man är och vad som är bra för en.

This entry was posted on lördag, februari 5th, 2011 at 13:49 and is filed under Jag, Mig, Emilia. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.