Konsten att leva
Konstigt nog har man lärt sig att överleva men inte att leva. För om jag verkligen hade levt skulle jag inte handla så här. Jag går runt med massa underliga föreställningar om vad som är viktigt. Jag prioriterar allt som oftast meningslös underhållning och oladdade situationer. Det händer ofta att jag av ren rädsla skippar träffa människor för att undvika vad som eventuellt skulle kunna hända. I min fantasi målar jag ofta upp möten händelser som verkligt skrämmande långt före de inträffar. För att slippa dessa eventuella otäckheter avstår jag och missar ju då även det fantastiska, det roliga och det upplyftande som kunde skett.
Om jag skulle vetat när jag som barn kallade mig själv för underbar och tyckte att jag vad det hur värdefullt det egentligen va att få känna så hade jag hållt fast vid det så mycket hårdare. Jag hade fortsatt älska mig själv och sett mina egenskaper som unikt fantastiska. Jag höll inte kvar vid vetskapen av att jag är värdefull precis som jag är. Någonstans på vägen försvann den inre tryggheten och där tryggheten hade sin plats blev ett tomrum som så smått täpptes igen med rädslor, ångest, känsla av otillräcklighet, självförakt och hat. Det va enkelt att tömma hålet på trygghet och fylla på hålet med elakheter. Nu när jag vill försöka tömma utrymmet igen är det mycket mer komplicerat. Jag är vuxen nu och har fått en starkare självbild. Det är som att mitt hjärta och min självbild har korkats igen och att inga medel eller verktyg är tillräckligt starka för att få loss ut-fyllnaden. Men det måste gå. Annars kan jag ju inte fylla på med nya kunskaper, insikter och känslor om mig själv. Om om inte min självbild förändras kommer inte min relation till människor och livet heller kunna repareras.
april 8th, 2011 at 18:34
Konsten att leva……vem vet hur man ska leva? Jesus sa: Jag har kommit för att de ska ha liv och övernog. Joh. 10:10. Han; Jesus är vägen, sanningen och livet.
Emilia! Du känner det inte alltid, förstår inte varför, undrar hur länge?????
Alla dessa frågor vet Jesus och hur det än känns så är Han där, bär dig när du minst anar det, lyfter dig utan att du känner det, torkar dina tårar utan att du visste att Han gjorde det. Han älskar dig utan förbehåll, just Emilia. I ett ögonblick av ljus, räkna inte dina brister och misslyckande….räkna Guds tillgångar.
Bönernas bro ska bära dig.
Du är i mina tankar, jag är glad att få känna dig och kunna dela dina tankar och erfarenheter. Det ger mitt liv mer liv, att få bära din sorg, dela din börda och se din glädje, hur du växer.
Idag har du gått ett steg till, varje steg för dig fram, farten betyder mindre det avgörande är att det går framåt.
Ville kunna lyfta av ditt ok och din börda och bära den åt dig, det kan jag inte. Men jag finns här, ber för dig och önskar dig Guds nåd & välsignelse i fortsättningen.
Kram Ann-Lis