CHICELICHICMILLA

Tapphuset vart jag befann mig tycktes krympa, till dimensionen av en frys box vart jag tvingades in utan förvarning eller vilja.

Den 11 Maj 2011

Jag promenerar den vanliga vägen hem, solen skiner ovanligt starkt.  Jag glädjs åt att allt är så bra, livet är ljust, behandlingen går framåt och jag känner mig fin i min blommiga sommarklänning. Sträckan med trappor, på omkring 200 meter uppför ett berg, är en del av vägen hem till mig från pendeltåget. Denna sträckan känns ofta tung och lång men nu känns den ovanlit lätt. Jag minns att jag nynnade på ”Heart of worship” inombords när jag steg för steg närmade mig toppen av kullen. Blommorna har slagit ut fort och överallt är marken klädd av olika skira nyanser. Jag går med lätta steg och känner mig bra till mods. Väl framme vid min port fipplar jag efter 5 minuters rotande i väskan fram min blipp som jag kallar den nån form av platt nyckel man behöver för att komma in itrapphuset. Jag lägger märket till att en kille i 25-30 års åldern, som gått samma slinga som jag hem, kommit ifatt mig nu och han står jämte mig och väntar medan jag fipplar i väskan. Mina nycklar sitter på en nyckelrem jag fått utav Nico, den är ceriserosa och på den står det ”Let’s Dance. Öglan på bandet fastnar givetvis i alla saker jag har  väskan men till slut får jag fram nyckeln. När klicket hörs öppnar killen dörren, han går in först, stannar till och släpper in mig efter sig. Jag ler in i spegelglasen på hans solglasögon, ser mitt ansikte ref-lekteras och säger tack  och går in. Killen har vita hörsnäckor i öronen, stora spegel brillor, marin blå jacka, neongul T-shirt, jeans och sneakers, man kan tycka att han ser ut som en vanlig kille på utsidan. Han är kort, normal byggd, har svart hår och vad jag kan läsa av ser han lite indiansk ut eller möjligtvis asiatisk. Jag lägger senare märke till att han har en lång men platt näsa. Killen vankar fram till hissen och jag börjar gå de 3 trapporna. Då kommer han efter. Struntar i hissen till  vilken han ändå  inte tryckt på ”HIT” knappen. Efter första trappan inser jag att han är ifatt mej. I mitten av nästa trappa går han så nära att hans bröst trycker sig mot min rygg. Jag känner hans stela jacka som pressas mot min baksida. Jag stannar till och säger vänligt att han kan gå förbi, jag skojar till det med att mina klackar sinkar farten för mej. Men han går inte förbi i stället sträcker han sina armar runt mej och trycker sej emot mej. Jag lyckas ta mig ur han grepp och fortsätter inte 1 trappa till utan 2, jag tänker att jag måste villa bort honom. Jag tänker på alla filmer jag sett och vet att jag absolut inte får gå in i min lägenhet när chansen finns att han ska kunna tränga sig med in. Han kommer snabbt efter och sen går allt fort. Han är överallt, nära, hårt och tufft. Någonstans hör jag honom säga ”men kom igen… Kom igen!” Jag ser aldrig hans ögon bara spegelbilden av mej, jag är rädd. Jag tänker hela tiden att NU… NU händer det som jag alltid varit rädd för, kvinnans största fasa. Han kommer döda min ande släcka mitt ljus. Han är fortfarande på utsidan av mina kläder men min insida är skadad. Han har tagit sig in i min sfär utan lov utan förvarning, brutalt och hårt. Hans händer rör sig och hans armar håller mig i ett järngrepp. Men i mig växer en styrka, en röst säger att du måste bort här ifrån Emilia, du måste bort… NU! Jag skriker rakt ut, jag skriker den högsta tonen jag kan klämma fram rakt ut, inga ord, ingen mening bara skrik rakt ut. Han stelnar till. Jag skriker ännu mer. Han backar men står kvar på samma trappsteg. Jag samlar mej går några steg uppåt, skriker igen och då märker jag hur han börjar ta sig nedåt. Först en trappa sen en till och sen hör jag bara steg. Jag springer ner till min våning, hör fortfarande hans steg men de hörs svagare nu, jag hör aldrig om han lämnar byggnaden eller inte. Jag låser upp min dörr, sparkar in posten som ligger nedanför brevinkastet och låser ytterdörren bakom mej. Inser att jag är säker, jag klarade mej, jag är trygg. Polisen kommer ca 5 minuter efter jag ringt 112 vilket jag gör direkt efter jag kommit innanför dörren…

 Om hat finns så är det vad jag  känner för den killen just nu. Det kommer en tid då jag inte kommer hata honom mer, men nu HATAR jag honom.

Fortsätter på den väligt långa o kämpigavägen mot ett friskt liv. Idag känns det ändå, trots den trista verkligheten att jag har dragit ner mig själv djupt i skiten, ganska gott att veta att jag under 10 dagar lyckats följa mitt mat/ sov/ vila & tänka positivt schema fullt ut. Visst är det lättare med hjälp men det ska göras även då man får just det, hjälp. Inte för att detta ställe är till större hjälp mer än att de serverar mig mat o förvara mig under dygnets 24 timmar. Men det är till stor hjälp för jag vet att Gud är med mig varje steg och att det finns många eldsjälar utanför som bär mig i bön. Övrigt suger allt som ska vara min rehabilitering här. Har endast funnit ut att två av de sk, inom landstinget, ätstörnings- specialliserade personal. Dessa två vill verkligen se mig, mitt problem men utifrån en sjukdom som trots allas olikheter  ofta yttrar sig snarlikt. Menjag känner att jag får det stödet som jag behöver med min ätstörning på dagvården som ja fortsatt på under veckan, måndag, onsdag och fredag.  Igår ”besöktes” jag eller snarare kom en man in på mitt rum 2 gånger… Riktigt otäck, han bara stod o stirrade på mig helt plötsligt o jag fattade inte att han kommit förrän han va precis vid mig. Jag bad honom först flera gånger stiga ut ur mitt rum,  för det är väldigt olustigt att ha främmande män med en oviss diagnos och en psykotisk blick inne på sitt rum. Men han vägrade att gå ut. Då höjde jag min röst bestämt men inte argt, det vågar man inte för tänk om han skulle klicka då?!! UH!!  Kände även hur min lilla kropp kämpade hårt för att se stark och skräckinjagande ut. Det lyckades dock inte alls! Tvärt om insåg jag snart att hans problem  inte va att göra mig illa utan att städa mitt prickfria, välorganiserade och absolut rena rum. Snacka om att världen e mixed up!!! Men det måste ekat av oro i den stackars mannens själv då jag satt o la ett pussel på 1000 bitar, tänk så mycket som ligger fel då. För hans blick va helt i sitt esse då han så alla bitarna som låg utspridda över bordet. Men han böjde sig istället ner för att leta smuts på golvet, insåg kanske att det va för många bitar att plocka bort eller nått? Men då förstod jag att jag antagligen inte behövde känna mig rädd längre utan kunde koncentrera mig på att se till att den stackars mannen fick sällskap av personal. Jag föste ut honom med mina envisa armar och fick efter mycket om och men ut honom genom dörren och fann en personal. Mannen befinner sig nu, efter att personalen hittat tillhörigheter från kök, patienter, avdelningen och antal påsar med skräp han plockat på sig och laggt i påsar under sin säng, en trappa ner för de som behöver lite extra stöd. Han  behöver inte stö här han behöver upprättelse, frälsning och specialiserad vård.

Nått annat lite trevligt jag testat de senaste dagarna är att  jag valt att sitta i matsalen med övriga patienter, dels för att slippa sitta övervakad av ständigt  nya och nyfikna människor ur personalen inne på mitt rum då jag äter och dels för att det är väldigt komiskt att se ”psykon” in real life. Sen finns det ju självklart många helt funtade människor som bara befinner sig i en kris här, typ som jag… om man nu kan kalla mig funtad??? tillåts att diskutteras. Men iaf dessa människor kan man både få och ge till av sin i massor tillgängliga tid. För mig känns det mycket lättare, trevligare och normalare att äta bland folk, med bordskamrater oavsett om dessa har toretts och under min 30 minutersmåltid upprepar diverse svordomar och könsord. Dessa otroligt smärtsamma öden ger även en bra andledning för mig att kämpa hårdare och längre.  För jag vill inte komma hit igen eller på kanten till att trilla ner igen.

Den morgonen som snön föll fortsatte med ett regn, regn både ute och inne.  Snön försvann och byttes mot min förfäran till en dag utan någon känsla av ljus. Istället för forsatt underland o ljusa flingor, hopade sig mörkret, mina tårfyllda kinder fick förflytta sig från vinterland till sjukland. Efter tappra försök att bryta  mitt ätstörda alltför långskridna beteende själv skrev jag i fredagskväll in mig på sjukhuset i Örebro för att få hjälp att börja äta och vända den nedbrytande trenden som pågått och stagnerat den senaste tiden. Min sjukdom har fått allför stort grepp om mina tankar och känslor så jag behöver hjälp att fatta de beslut och aggera på det sätt som kan göra mig väl. Nu när en ny vecka börjat känner jag mig påväg åt rätt håll. Mina känslor befinner sig ständigt i uppror och mina tankar för mig gärna på villovägar. I detta skede kan jag dock inte lyssna till allt skräp som hoppar upp inom mig. Det som för många är en trygghet, att kunna lyssna till sina känslor och försöka finna sin inre sanning,har lett mig till ett helvete och det vill leda mig i graven. Trist, men sant, för att jag ska kunna lita på mitt inre krävs först att mitt inre styrs av mig och inte av en sjukdom som är destruktiv, manipulerade och totalt ont.

Sekund för sekund försöker jag ta mig igenom dagarna här…

Inte som man tänker! nä snarare med värk i huvudet, blixtrar i ögonen o massa spänningar. Migrän… Trodde jag blivit kvitt mina migränanfall, men har under det senaste året haft några stycken, jätte jobbigt. Minns hur  omständig och besvärligt denna illness va då jag va yngre. Tror att själva  migränen började vi 11-årsålder, precis då allt skulle vara så bra. Tror ibland att denna världen blev för jobbig för mig att smälta in i och för smärtande att vara den jag va i. Redan som liten 4-åring kunde mamma finna mig ute i vår berså ( en härlig liten oas av lila, väldoftande hyacint buskar). Hon frågade oroligt hur det va och varför jag var där alldeles själv? jag svarade med ett brans röst: ”men, mamma jag är bara här ute och leker med löven!”. Tänk om man som vuxen kommit undan med den ursäkten?! Vilka löv förresten, i betongen till vart jag ofta längtar finns bara löv gjorda av våran längtan till det sanna och riktiga. Här i underbara Askersund  finns det löv, blad, gräs, blommor och träd i fullt levande skepnad men jag finner sällan löven som jag fann dem förr. Men då och då finns känslan kvar av full ro och stillhet bland Gudsskapelse. I dessa stunder finner jag min vilja att leva och leva mer.

Åter till min migrän, den har alltid lyckats komma då jag minst anar eller vill att den ska dyka upp. Minns några av mina första anfall. Ett av dessa var då skolans elever skulle åka på skolmästerskap. En sunkig gammal buss hade packats full av mina klasskamrater och andra elever för att åka några mil och tävla i distriktsmästerskapen. Under färden spelades Buskisar på den lilla tv’n längst fram och längre bak satt vi, jag, v,c och de andra som höll kursen i det blå. Väl framme visade sig vädret vara kanon solen va på topp och inga moln syntes, vallen i Hylte va i sitt esse. Jag som är en medelmåtta elev satsade mest på att titta på söta pojkar, hitta nya vänner  och kanske som bäst få ett brons i höjdhopp. Ändå tyckte min gympalärare att jag om viljan fanns skulle jag ställa upp i alla grenar ( utom i kula… något som redan då syntes att denna sport inte va för mig!) Jag ställde gärna upp och såg fram emot dagen jätte mycket. Då tävlingarna skulle börja kom till min fördel höjdhoppstävlingen först. Jag kom på fjärde plats och va överlycklig för denna placering. V och jag skulle kolla in när killarna skulle springa hundra meter då jag började se halvmånad av ljus komma farandes i mitt synfällt, jag började med ens stressa upp mig inombords men ville inte låtsas om något eller visa för någon att den va nått som va fel. Hallå, Migrän är ju en kärringsjukadet kan ju inte jag ha detta skulle förstöra hela fasaden jag så ihärdigt och länge byggt upp. Under sena kvällar med gänget undrandes hur jag skulle, stå, gå, prata eller verka häfftig. Tydligen lyckades jag ganska bra!  Själva odret Migrän var der värsta der lät så fult och hade absolut ingen klang what so ever. Jag va ju så cool o hipp o dessutom ihop med klassens snygga busing… Men efter loppet blev det värre. Veronica lovade att inte säga till någon eller göra en scen utan att bara försöka fixa situationen till det bästa och säger hon nått är det så. Konstigt att hon  alltid ställt upp på mig, kämpat för mig och lindat in mig i hennes vänligt famn, då jag inte alls har hennes egenskaper av fullstängdig kontroll, ärlighet, ansvarstagande eller plikttrogen. Jag ville inte att nån skulle veta vad det var som var fel, för det var ju så pinsamt tyckte jag. Så hon kallade försiktigt till sig vår klaslärare, Göran. En vänlig men sträng magister som älskades sina elever nästan lika mycket som han älskade tävling och sport. Men han förstod situationen och bäddade ner mig i ett av omklädningsrummen. Efter en stund såg jag morfar stå i dörröppningen. E detta sant tänkte jag har han åkt 6 mil för att hämta mig, har inte han nått annat för sig? Men snällt la han sin starka arm om lilla mig och följde mig till sin  fina röda volvo, vilken han något år tidigare överraskat mormor med som en liten gåva. Vi körde under många tysta minuter hem till mormor och morfars hem som kallas Dala. Efter denna incident har jag spenderat många sjuka dagar i deras hem. Även dagar, nätter och veckor då jag bara ville vara hos mormor och morfar känna deras kärlek och för en stund var den enda de brydde sig om. Tack! Jag älskar er.

Gott nu blickar jag fram o ser dagar med jobb. Det känns gott! Kvällar m massa spring, stoj o stim, massa folk o stök, disk o servering… samt massa flams. Super.

Gör smarrig pasta och behövde en paus. Fann då min kära vän, bloggen på en plats alltför långt ner i adresslistan. Kan bara betyda att ett nytt inlägg måste knåpas fram.  Ibland är insidan så tung bara att inget vätt kommer ut! Men idag känns det riktigt bra.  Ute ur dimman kan man säg… 

Efter god respons från syster-idol-anna känns det gott att ha en plats att avlasta sig o tömma ut även lite av huvudets knas. Hon gör mer väl i mitt liv än hon kan förstå! Jag tjurar ofta och låtsas att inte lyssna när predikan börjar, men jag hör… o försöker göra!

Läserjust nu Liam Norbergs, Insidan.( liam norberg, blogg )Snacka om KNAS. Fatta att han levde som en tungt kriminell i en värld där vänner fann hans skumma sanning som livets måttstock, att de även såg sina handlingar (som misshandlar, grova rån, knarkande mm) sommindre allvarliga?! Weard… Fast det gör vi nog alla! Ser våra egna skummabuissnies som mindre allvarliga. Det är lättare att se tandkrämen på vännens pike´än fågelskiten på sin egen rygg. Ryggen e ju där bak… där skiten är. Måste nog tvätta min rygg noga för jag bär påen hel del dumt o oförlåtet. Hade sågärna velat tala mindre, mer genomtänkt, vänligare och givande för andra. Jag övar mig trots att det inte alltid märks när brölet drar igån. Har väl blivit somen dålig chargång, vana och ett sätt att va?

Efter en radiokanal på off volym känns det underbart att höra barngråt, dadada och en systers goda råd. Att bli sig själv igen och vilja gå på raka ben m glädje i hjärtat är en gåva. Känns fantastiskt att leva och jag e tacksam för alla gåvor Gud skänkt mig. Vi har en pappa som vill oss väl! O jag har två pappor som älskar mig, en på jorden som jag kan se och självaste Gud fadern som jag känner hos mig i mitt hjärta och minst lika sann. Om minst och Gud är ord som kan förekomma i samma mening?
Nu ska vi ut o göra lilla stan o fika på Tutingen!

Har vatt tyst både utåt och innåt av sångerna som alltid brukar sjunga. Lovsånger, hiphop, rnb & soul går för jämnan i mitt huvud o detta delar jag med mig av. För en tid har sången vatt tyst,  riktigt jobbigt. Samtidigt fick jag lite komentarer om att jag inte borde skriva så personligt o känslosamt. Men vadå? jag e jag o vill va jag.  Samtidigt förstår jag att eftersom att jag skriver på nätet borde jag inte vilja öppna mig o blotta mig men detta är faktiskt ett försök till lite terapi. Därför borde jag inte påverkats av någon som sa nått om vad jag skriver men det är väl just därför jag skriver detta!!! För att jag vill kunna va stakr o stol när jag egentligen inte orkar att vara ens. Inte alltid så lätt att va den man är när man inte alltid vill va just den!? Min andra jag är den bästa av alla människor och jag lär mig något av han varje dag, men vad lär jag egentligen? jag borde bli å mycket bättre för han är så god och fin.

Saken är den att jag saknar mina vänner sååå mycket. Man är ju dem man umgås med och utan er, ni vet vilka ni är: utan er är jag inte riktigt jag för ni gör mig!!! Nu måste jag förska hitta  mig själv i en ny stad, m nya människor, m nya vänner o nya vem vill jag vara tankar. Vem e jag e nått man borde lärt sig under tonåren… m det hann inte jag!! Då hade jag fullt upp m massa annat.

Ni: jag älskar er!!!

Hoppas på en kväll m go mat o massa kul utöver detta…

Va bara tvungen att bli lite chic o inne igen?!! nja kommer väl aldrig dit iom att jag bara befunnit mig i kön utanför… Trots mina VIP kort till Halmstads krogar ( a la 2000-2004, alltså på stenåldern! )  erkänns jag nog bara för mig själv som en fantastisk o stilkänslig modevetare. Men back igen till det jag ville förmedla.  Nått man ska kämpa för att styra upp sitt yttre med… alltså sina kläder. Är att tänka i 3 B’n Blommor, buisness & Basic o så va våren räddad. Nä, skulle inte tro det. Denna backstega news’en kom bara från en av alla ”modewannabeesfantaster” ute i vår trånga värd. En liten länk kämpandes för sin överlevna, vilken är vårt köpbegrä, ytlighet, lack of självförtroende och tillit till alla utom oss själva. Blommor vadå nytt för våren, ser vi inte alla dessa olik formade o sittandes blommar varje vår. Njä inget nytt. Basic, nått för den som vill va inne men inte vågar synas, trisst.  Buisness bara för att alla Bank VD’s fått sina bonus lagom till vårkollektionen  måste vi väl inte slick deras blanka Louboutin’s för det? Trams alltså.

Mitt slutgiltliga råd, trots att B’na låter as sköna i en rätt mixning på en välgjuten person är:  Tuta på, Gasen i botten o Va rutig