CHICELICHICMILLA

Nu är det bara några timmar kvar  till 2012… Året då jag fyller 30, vilken grej! Har nog aldrig funnits en fräschare 30-åring höhöhö! Måste börja med nyårslöftet i tid!Men åter till det fantastiska i att jag blir TRETTIO ÅR!!!! Wow alltså. Jag är så stolt över min resa och att jag trots många långa svart dagar kommit fram till att jag vill och får leva ett alldeles, alldeles underbart liv Nu ska jag gå vidare… och med kärlek… kommer solen lysa på min väg!  Till nästa år kommer jag att byta plats för min blogg men jag återkommer mer om detta!

I åttonde timmen under min morgonandakt läste jag från Uppenbarelseboken kap 22. Kan tyckas som en tung start på dagen med ordet kom till oss inte för att sorteras efter vad som lämpar sig eller matchar in för mitt sätt att vila leva, utan för att ge liv! Detta året han Herren gett mig ett nytt liv. Dels ett liv i djupare gemenskap med Honom. Men jag har även fått ett liv i samvaro och närhet med migsjälv och mina sanna tankar. Att acceptera migsjälv, har varit och är väl den delen som gett mig en ny närvaro och en ny insikt om att livet är det som är nu, inte det som varit eller som kommer. För morgondagen är förbi och framtiden vet vi inte om vi har! Trots att jag detta året omgetts av en fång av underbara tjejer på Mando, vänner, släkt och speciellt familjen Fant/ Misic som jag bott hos många, många nätter och älskade David har detta året varit ett ensamt år.  Bara jag har kunnat kämpa mig igenom mina mönster trotsa demonerna och göra precis allt det jag känner är helt fel. Vägen har varit upp och ner! Idag fann jag i bibeltexten Upp 22: 5 ” Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem. Och de skall vara kungar i evigheters evighet.” som en tröst och sant hopp. Gud kallar oss och vi få bara ta emot Hans välsignande ljus. I kommande verser står det också att vi kommer tas ifrån del av livets träd om vi tar bort dela av bibelns ord. Dessa verser gav ett annat hopp inte lika ljust men dock så närvarande. Mitt liv kommer alltså göra skillnad, det jag gör och de beslut jag fattar i nuet kommer skänka mig bättre eller sämre framtid. Kanske inte den framtid som ur människors synvinkel värderas högst men det sanna livet som Jesus ger och som ger evigheten som löfte om jag vågar tro på Jesus fullt ut och vågar leva i denna tro. Ibland förstorar jag upp min otillräcklighet. Jag gör mig oviktig och tror att mitt liv kommer gå spårlöst förbi. Jag räds för ångesten och mäter upp mitt mått till ett väldigt lågt värde. Men gör jag detta är det värdet jag sätter på Gud! Jag vädersätter inte ordet från Honom som Han gett mig genom bibeln och därav framställer jag Guds planer för mig som ringa och oviktiga, medans Hans planer för alla sina barn är liv och liv i överflöd. Gud ger oss också en fullständig meningsfullhet i att vi ska vara vittnen som berättar om Honom och som lever våra liv så att det behagar Honom. Det kan jag omöjligt göra då jag smutskastar migsjälv eller förringar min livsuppgift. Förra året va mitt Nyårslöfte att jag inte skulle spy någon mer gång och det har jag hållt. Detta året skall jag utmana migsjälv snäppet värre om det är möjligt ( i mitt fall säger läkarna att mitt beroende av kräkningar kan jämnställas med en Heroin missbrukare som injicerat under 10- års period) Så jag måste bara säga att jag är grymt stolt över att ha bemästrat mina handlingar och klarat av att kämpa emot alla frestelser att rensa magen från maten jag ätit. Jo i år för nästa år skall mitt löfte bli… Tack Gud att du skapat mig så övermåttat underbar! Om någon frågade mig vad jag var som barn, svarade jag alltid med en självsäkerhet att jag va underbar!… Vi ska komma till Gud som barnen.

 På första bilden är det jag och lilla Indilie, min drygt 2 veckor gamla brorsdotter. Och på andra bilden är det Anna, Ferdinand och jag!

Idag besökte jag mitt jobb för första gången på över 1 år. Senast jag va där va den 27 augusti 2010. Helt otroligt så gott det kändes. Vet ju inte om jag ska tillbaka ännu men jag ville ändå gå in och säga hej till alla. Jag har pratat med en av cheferna på telefon ganska många gånger och han är väldigt stöttande och förstående, vilket betyder mycket.

När jag gick in genom hotellets värdshusdel kändes det väldigt harmoniskt och glädjefyllt inombords. Att mötas av leenden och kramar gör också gott. Hotellet har ju alltid varit mitt här i Askersund, inte Davids utan mitt!!! Det är liksom den delen som jag skapat själv. Kanskeär en del som jag på något sätt i någon form behöver få tillbaka? Min input och min självständighet.

Åkte jag hem i trosdags eller finns det något som kan kallas hemma? Sitter nu ensam i Askersund, inte så konstigt när jag stöter bort människor och beter mig som en jubelidiot. Men tillbaka till frågan om jag är hemma? ”Hemma är vart mitt hjärta är” finns en textrad ur en låt som lyder. Mitt hjärta kan ju både betyda mitt eget hjärta eller min kärlek alltså den man har kär. Min kärlek är här i Askersund, mitt hjärt är förvirrat. Missförstå mej inte, kärleken är utan förvirring det är min hemkänsla som inte infunnit sej.  Jag åker fram och tillbaka och vill försöka göra allt för att känna mej som hemma i Askersund, men jag känner mig bara vilsen. Handlar det bara om min sjukdom eller finns det en sann mörk baksida av myntet. En sida jag egentligen inte vill vända upp? Räcker det att leva av kärlek eller behöver man även känna sig hemma? Att vara en känslomänniska som jag är har många fördelar. Att man skrattar högt, glatt och från magen. Att man snabbt känner med och för människor. Att man har lätt för att älska, tala om känslor och var öppen. Att förlåta och mena det från djupet av sitt hjärta. Nackdelarna är att man känner efter för mycket och blir förvirrad. Enligt Wikipedia finns det 51 olika ord för uttryck av känslor. Om man nu ska räkna bruttionallycka till en känsla, det kommer från buddhismen och betyder ”mått på välfärd”? Utav dessa är iaf 15 positivt laddade känslor.( inkluderat vårkänslor… vilket jag också är skeptisk till om den känslan ska ha en egen kategori, då borde ju julefröjd och påskglädje också finnas med!!!) Det finns alltså många fler negativt betingade känslor än positia känslor, vilket man känner av i en värld som betraktas utifrån en känslomänniska. Men med detta säger jag inte att jag inte har ett ansvar att förändra mina tankebanor som genererar de känslor jag kommer få. Bara genom att medvetande göra egenskapen av att vara en känslomänniska är ett steg. Ett väldigt kort steg! Stanna jag vid detta steget kommer jag bli en av de människor som säger ” Ja, jag vet att jag borde, men det är sådan här jag är!” Därför försöker jag klätra uppför trappstegen och med hjälp av starka grenar som tar emot mig när jag faller kan jag fortsätta klättra och träna mej på att nyansera och tänka positivt.  Men idag va ingen sådan dag. Allt gjorde ONT… Det fanns inte någon medvetenhet, vilja att förändra eller förbättra det va bara MÖRKT! Mörkret har fått sitt fäste en alltför lång period. Jag åker hem mer, äte 100%’igt, följer allt jag ska… Men hjärtat gör ONT! Gud förbarma dej över mej…

Denna söndagen är Tacksägelsesöndagen. I allt mörker finns det något jag alltid kan vara tacksam över och det är att Jesus dog för att jag ska få liv och liv i överflöd. Om det inte blir i detta livet vet jag att Han, Jesus bereder en plats för mej i paradiset och det är värt att vara tacksam över varje dag. Jag önskar bara att jag kan bli frisk snart så jag kan sprida denna underbara sanning till vilsna människor som inte känner Jesus. Jesus, Han som tar emot varje liten, bruten, vilsen människa och ser ett mästerverk som Han omfamnar och ger ett nytt liv.

Nu kom David hem… Med en varm kärleksfull omfamning! I hans famn är jag hemma så jag har kanske svaret ändå! Sången kanske har rätt?!

Veckorna krymper till dagar och dagarna rinner snabbt ur händerna. Min planering ser ut så att jag de närmaste 2 veckorna kommer vara i Askersund torsdagkväll till tisdagmorgon, däremellan tisdag, onsdag 8-19 på Mando, torsdag 8-15 på Mando. Skönt med mer tid hemma. Efter den tiden ska vi göra en utvärdering för att eventuellt planlägga att jag är hemma och ledig varannan vecka.  Annars känns det inte som att jag har så mycket att dela egentligen. Det händer inte så mycket. Jo, jag har ränsat ur min garderob vilket tog sjukt många liter tårrar och kilo ilska. Men nu ligger ca 10 par jeans samt  massa annat på Tradera.  Utöver de sopsäckar med kläder jag under året skänkt bort eller kastat. En sorg att göra sig av med kläderna som konstigt nog liksom står för något större än värdet i sig. Jag tar ju liksom bort en försäkran att jag har kläder om jag skulle vilja bli sjuk igen eller inte blir frisk alls. Skumt att det är läskigt att göra gott för sig själv. Men det har aldrig gått så långt att jag blivit frisk av en behandling tidigare så jag har alltid sparat alla kläder till den dag jag vetat skulle komma då de minsta storlekarna behövts igen. Jag måste erkänna att det finns uns av rädsla kvar att  jag kanske inte kan bli fri, men det försöker jag inte ägna så mycket tid åt. Att oroa sig för att inte bli frisk nu skapar ju bara tråkigheter i onödan om jag skulle bli frisk. Så nu är jag här och gör vad som krävs och lite till för att jag ska bli frisk!  Att ränsa bort de små kläderna är inte bara bra för den lilla ekonomiska vinst jag gör på  Tradera. Ränsningen gör även att jag inte kan mäta mina förändringar  genom att prova gamla kläder och bli ledsen över att jag inte kan komma i jeans som tidigare passat och men ska komma i längre.

Mitt på torget i Örebro har kommunen satsat 100-tusentals lappar för att lägga en gul jättekanin som en del i ett konstprojekt.

Min jättekanin ligger också på ryggen i underläge och blir mer och mer ihålig. Min behandlare sa med ett leende på läpparna till mej igår att måttet för att helt tippa över på den friska sidan inte är stort längre.

Själv märker jag mer och mer av att livet blir stabilare och tankarna kring mej, mat, vikt och att jag inte duger minskar. Trots att jag igår kväll gav David en dos av gammalt avslaget ”jag duger inte” tjat. Men det gick fort över! Märker att det liksom blivit en trisst del av min vardag att jag måste gotta mig i min offerkofta och må lite blä för att känna att jag verkligen lever, det HAR ju varit hela mitt liv. Nu kommer det på besök mer sällan, mest som en gammal vana och som något jag inte behöver reflektera så mycket över. Det jag sett efter dessa snart 9 månaderna av Mandos behandling utan terapi, psykloger, meditation, fuffens och självhjälps strategier är att mitt beteende för första gången förändrats och gett bonusen av att mina tankar gjort det på köpet. Klart rätt sätt att må bättre på är att börja med att göra bättre. Gör gott och få i gåva att må bättre! Och jag mår faktiskt till min egen förvåning fint (nästan) rakt igenom. Måste har med en viss pessimism i min possitivitet, annars skulle jag behöva karta och kompass för att finna svaret på vilken naiv optimist som skrivit dess rader. Jag är en glad skeptiker i en hoppfull och framtidsblickande kropp. Nu vet ju jag som lärt känna den riktiga källan till kärlek och livskvalite att sanningen inte ligger i att bara göra rätt för att må bra. Den verkliga inre friden kan man bara få i gemenskapen med Jesus. Man kan sträva, köpa, meditera och göra  i år utan att finna den frid Jesus ger oss gratis som en gåva genom sin död på korset. Han är den som på djupet helar våra sår. Men i mitt och mångas fall kommer helandet inte som en blixt från ovan i form av ett plötsligt mirakel. Nej, mitt helande har vuxit sig starkt i mitt inre och i mina relationer till Jesus som helar, mina vänner, min familj och till mej själv. Jesus har gett tillbaka min livsvilja och kommer ge mig en friskskrivning. Min tid att få ett helande på papper kommer bli verkligt och nu vet jag det. Jag kan varje dag tacka Gud för att Han har lagt ner helandets gåva i min själ. Ps. Tragikomiskt i det hela är att min ordlista inte ens har ordet helande som stavningsförslag.

”Jesus tack för att du tog min synd och mina mänskliga brister på Dej”

En liten morot jag fått att knapra på är att David och jag kollar på hus

…När jag ligger tillsammans med David utklädd till en huself, Dobby!!!  Ser ni? skrämmande likt. Och som om att det inte skulle räcka läser jag en ordbok!

 Här känner jag mig lite mer som mej själv

Helgen bjöd på fredagsmys med Taco & film. Lördagen började med en slapp morgon, sen bar det ut på sjön och en härlig båttur följt av en snabb rundtur på chokladmässan i Askersund. Kvällen inleddes med mat på Jensen’s Biff House i Örebro och avrundades med Jägarna 2 på bio. Söndag morgon åkte David å jag norrut, ca 10 mil till församlingshelg på skrekarhyttan. Härlig dag med massa bibel, lovsång, bön, gemenskap å trevligheter på agendan. När vi komhem frammåt halv 8 åt vi lite gott och såg Thor på hemmabio. Alltså en bra och givande helg.

Denna veckan har fortsatt i samma anda. Mamma kom till mej vid middagstid igår( efter en helg hos Anna). Väldigt skönt att få umgås, tjabba och mysa lite några timmar på kvällen. Vemodigt att lämna henne i bilen, då hon släppt av mig vid pendeln i morse… nu är hon på vägarna ner mot Oskarström.

Under morgonen här på Mando har jag haft samtal men min behandlare samt  haft utredning av aktivitetsmätaren jag bar under 3 dygn förra veckan. En liten mätare som kan se alla mina rörelser och registrera dessa. Jag visades vara en aktiv, men stillasittande person. Alltså, när jag vilar gör jag det bra men jag är också en person som är snabb och rörlig. Det va inget konstigt alls med mina siffror men jag kunde tänka på att när jag tycker att jag är lat och slapp (vilket jag ska va) går jag över 10 000 steg/ dygn! Inte jätte många kanske men en del när man själv tycker att man inte tar några steg  alls. Nått att reflektera över… Beteenden sätter sina spår!

Smidig som en gråsäl, entrar jag morgontåget som tar mig till Älvsjömässan vart jag byter tåg till Flemingsberg. Varje morgon tar jag detta tåget som åker 5 stationer, 1 byte  allt på 23 minuter… väldigt bra! Med packning för helgen i form av en ryggsäck och stor handväska försöker jag vara så liten som möjligt. Tydligen tycker inte mannen som står jämte mig att jag försöker ta lite plats för han börjar ryta och vifta med armarna: ”Ser du inte att jag står här va?, syns jag inte eller, ska du stå på mej eller?” Vagnen är full av folk som trängs, åker på varandra vid inbromsning, står, sitter och försöker få en liten yta att andas på. Men jämte mig står nu en man som sätter min filosofi, om att vara en god medmänniska och se hjärtat bakom fasaden, på spel.  Mannen verkar tro att vagnen är tom, att jag försöker ta ”hans” förbokade utrymme på tåget och att jag ska klättra upp och stå på honom bara för att jag vill det. ANDAS!!! Jag ler tillbaka mot honom: ”Åh ursäkta, det var inte meningen att stöta till dej jag ska flytta mej”. Flytta mej vart dumma gubbe” ekar i mitt huvud men munnen fortsätter att le. Bra där Emilia! Besvarat otrevligheter med vänlighet, check! Det som dock är synd i sammanhanget är att mitt hjärta sotades ner en skvätt av tanken på mannen som en idiot, fast han fick ju iaf aldrig den informationen.

Onsdag 07.06 kvittrade det till i mobilen, jag befinner mig mitt uppe i morgonstress, tandborstning å sängbäddning samtidigt som 4e ombytet kläder ligger i en hög på golvet. 6 minuter kvar tills jag borde gå 12 minuter tills jag springer. I min stress får messet vila. När jag kommer på pendeltåget, andfådd och svettig, efter min 2 minuterslöpning!?,  minns jag meddelandet som kvittrade till tidigare så jag plockar upp mobilen och läser… Det är David som skriver kort och gott: ” Läs: 1a Samuelsboken 16:7″. Jag slår inte upp texten förren jag lägger mig i ett av behandlingens värmerum för att vila efter frukosten. Då läser jag: ”Men Herren sade till Samuel: ”Fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt – honom har jag förkastat. Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.” Då både känner och vet jag att jag valt min man med både hjärta och förstånd. När jag tänker på att David är på riktigt kan jag inte sluta att le för att han är min fantastiska, hjälpsamma och underbara man! Wow…

Gud ser till vårt inre, det är vårt hjärta han vill äga, inte våra prestationer, fina bilar, välbetalda jobb,  glänsande hår, spacklade ansikten eller vältalade meningar. Gud vill bo i oss och Han vill få vara med och forma våra liv, det är ju fantastiskt. Det vi kämpar  för att bygga upp, det vi offrar för att passa in eller det vi gör för att bli omtyckta går Gud förbi. Hur mycket vi än kämpar för att vara perfekta utåt ser Gud allt som döljs bakom skalet och maskerna ändå. Så det vi verkligen bör vara vaksamma på är hur mitt hjärta, min själ och mitt samvete mår. Det som är härligt i sammanhanget är också att hjärtat är en muskel. Så om vi  använder hjärtat mycket genom att älska, skratta, känna, bry sig om, engagera sig och känna med andra kommer hjärtmuskeln bli större och starkare. Resultatet av att älska mycket kan bara bli att man kan älska ännu mer! Jag ska börja beta av mina svårigheter med mig själv vilket jag ju på ett sätt ändå gör när jag är här där jag är. Knepiga relationer ska jag jobba hårdera för att få bukt på. Vilka jag vet hänger ihop med min dåliga självkänsla och min osäkerhet. Alla osagda förlåt och framtida förlåt ska jag se som en bedrift och inte ett nederlag. 

Min affirmation ska bli ”Jag är Gudsbarn, skapade till Hans avbild för att leva i gemenskap med Honom och göra hans vilja genom att älska min nästa”

Nu har jag tragglat mej igenom 243 dagar av behandling samt 250 dagar kräkfri!!!!

Det är stort, väldigt stort! Skulle vlija ge mig själv en guldstjärna…