CHICELICHICMILLA

Efter 4e avsnittet av världens någonsin bästa serie… ”Sex in the city” känner jag hur kvällens stämning infinner sig. Jag lyckades ordna en ensam lördag, egentligen långt från frivilligt men nu får jag göra vad jag  kan för att göra denna kväll mysig. Ett långt bad m massa bubblor och spotify m bästa samlings listan, gott käk o nu min serie, jag känner jag att jag är på väg att kunna ta väl hand om mej själv. Visst alltsom oftast vill jag inte, tror jag inte och känner jag inte för att göra nått gott för varken mej eller nått… Men sanningen är att jag faktiskt gör gott för både mej och andra, helt utan att jag egentligen vet varför eller vill. Jag har nog helt enkelt förändrat vissa delar av mitt beteenda till ett friskare.

Som igår… Åkte till syster  Anna och Nico vid halv 6 för att passa Ferdie. Paret skulle få lite fri tid för romans med middag, fina kläder och ensamtid och  då kunde ju jag äntligen få ge lite av vad jag kan ge tillbaka till dessa 2 som gjort så ofattbart mycket för mej den senaste tiden.

Ferdie och jag fick fredagsmys alldeles för oss själva. Och det finns inte mycket mer att säga än att denna lilla knodd på snart 2 år fått mej att känna att jag är bra som jag är. Lilla kilen va så duktig hela kvällen. Tänk vilket mästerverk jag får lära känna. Tänk oxå vad fantastiskt det är att jag när jag passar lille Ferdie faktisk kan känna att jag oxå skulle kunna tänkas vilja ha barn… Det är stort!!! Mega jätte gigantiskt

Nu längtar jag efter min egen knodd… Han som växt upp till att bli ett vuxet mästerverk och min prins. På fredag alltså om 6 dagar får jag vila i hans famn.

Konstigt nog har man lärt sig att överleva men inte att leva. För om jag verkligen hade levt skulle jag inte handla så här. Jag går runt med massa underliga föreställningar om vad som är viktigt. Jag prioriterar allt som oftast meningslös underhållning och oladdade situationer. Det händer ofta att jag av ren rädsla skippar träffa människor för att undvika vad som eventuellt skulle kunna hända. I min fantasi målar jag ofta upp möten händelser som verkligt skrämmande  långt före de inträffar. För att slippa dessa eventuella otäckheter avstår jag och missar ju då även det fantastiska, det roliga och det upplyftande som kunde skett.

Om jag skulle vetat när jag som barn kallade mig själv för underbar och tyckte att jag vad det hur värdefullt det egentligen va att få känna så hade jag hållt fast vid det så mycket hårdare. Jag hade fortsatt älska mig själv och sett mina egenskaper som unikt fantastiska. Jag höll inte kvar vid vetskapen av att jag är värdefull precis som jag är. Någonstans på vägen försvann den inre tryggheten och där tryggheten hade sin plats blev ett tomrum som så smått täpptes igen med rädslor, ångest, känsla av otillräcklighet, självförakt och hat. Det va enkelt att tömma hålet på trygghet och fylla på hålet med elakheter. Nu när jag vill försöka tömma utrymmet igen är det mycket mer komplicerat. Jag är vuxen nu och har fått en starkare självbild.  Det är som att mitt hjärta och min självbild har korkats igen och att  inga medel eller verktyg är tillräckligt starka för att få loss ut-fyllnaden. Men det måste gå. Annars kan jag ju inte fylla på med nya kunskaper, insikter och känslor om mig själv. Om om inte min självbild förändras kommer inte min relation till människor och livet heller kunna repareras.

Efter en helg besökt av David känns meningen med min behandling lite större. Jag har fått en påminnelse om vem jag är, vart jag är påväg och varför jag vill bli frisk. Jag vet ialla fall vem jag är påväg hem till och han i sig är en god anledning att stoppa i sig maten trots att jag ofta inte vill. Jag önskar mest av allt att vi kommer få en fin framtid tillsammans långt, långt borta från ätstörning och sjukdom.

Denna veckan är ingen oturs vecka alls… Inte för att skrock någonsin skrämt mig! Jag har medvind och sol i sikte trots att utsidan av denna byggnad tyngs av ett grått, blött och kallt väder. 13e veckan av år 2011 är 14e veckan som jag är kräkfri en stor bedrift och en jätte glädje att få uppleva. Nu påstår jag tyvärr inte att denna glädje känsla infinner sig hela tiden, men det är ändå en enorm tacksamhets känsla till mig själv över att jag faktiskt klarar av mer än jag trott tidigare.

Vaknade upp i en av Annas två soffor utav att mamma som låg i den andra soffan väckte mig ur en förskräcklig dröm. Onda drömmar är visst nått som är en del av min vardag nu. Vaknar ofta upp genomsvett, panikslagen och rädd. Men, det är bara en dröm!!! Tack och lov! Verkligheten är annorlunda nu. Tvättade av mig, la på ansiktet, sprejade några sprut utav en av Annas 10 dyra parfymer, satte på mig kläderna och va redo att möte dagens utmaningar och händelser. Hann få en kort stund som sjuksyster då jag plåstrade om ett sår mamma fått på benet. Fick lite prat med Ferdinand och Anna sen bar det iväg efter en runda av kramar till  alla, till dagvården. Fredag och sista dagen av första veckan på dagvården, det känns bra! Känner nu hur hårt det kommer bli och vilket slit som ligger framför mig. Men jag måste hålla ut, en tid till. Jag måste hålla ut idag, nu och kvällen. Det är målet jag orkar sätta upp för stunden! David kommer i kväll så då kan jag koppla av och låta matschemat, tider, vila och tankar få stöd och hjälp utav hans närvaro.

Uppe med tuppen skulle jag vilja säg, förutom att den envisa snön håller alla tuppar på långt avstånd från att se ut ur sina små hönsgårdar. Jag hämtades av svärmor… eller Davids mamma Else-Britt 05.50. Nu sitter jag och väntar på att tåget mot en dagvårdsvecka i Stockholm ska rulla in på perongen. Kommer inleda min första dagvårdsbehandlingsvecka idag, eftersom jag legat i sjuksängen förra veckan som egentligen skulle vatt start veckan. Nu är jag iaf frisk och kry. Trots inre demoner fylls jag vid sidan av dem utav en ro och en trygghet i att Gud burit mig en vecka av ensamhet. Och som Jesus sa till oss det ger han oss också om vi vågar ta emot den..

Johannes 14:27 ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.”

Jag klarade mig utan återfall i nya lägenheten. Helt fantastiskt, mellan vilopauser, snuva och frossa åt jag mina måltider… på rätt tid och rätt mängd… Ensam och för mig själv!!! Måste  få tycka att Gud gör ett  bra jobb. För utan Gud skulle jag inte kunnat motarbeta alla sjuka tankar som vill få mig att handla annorlunda. 

Jeremia 29:11-12

Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig.

Första veckan i min nya lägenhet började på samma sätt som första veckan på mandoklininken. Jag har legat nerstoppad under dubbla täcken med hög feber, förkylning och hals ont. Konstigt, måste va nått med mig och förändring eller kan det va så att det är mänskligt att man reagerar olika på drastiska förändringar. Vissa arbetar ju hela livet på att allt ska va precis som det alltid varit medans andra inte klarar av att rota sig om ens för en kort tid. Jag måste nog acceptera att jag ligger åt alternativ 2.

Nu är jag iallafall frisk igen. Frisk, ensam och ledsen. Jag sitter i Askersund och har existentiella funderingar. Kommer jag känna mig hemma någonstans någon gång???? Eller handlar det egentligen inte om vart man befinner sig utan hur man mår vart än man är. Jag har inte kommit långt på trivsel vägen… detta påstående speglas mest av det faktum att jag idag känner att jag försummat mina underbara vänner och min älskade familj. Men sant är att jag behöver kämpa hårt för att kunna trivas i mig själv oberoende av omständigheter omkring. En sak vet jag i allt detta, en ska jag är stolt över! Jag har bosatt mig själv i Stockholm för att försöka hitta en väg ur allt som gör mig rädd, begränsad eller illa. Det kan jag va stolt över många går halva vägen men den vägen har jag gått… så nu måste jag fortsätta sista otäcka sträckan också.

Alla ni som brukar läsa denna blogg, nu är jag  i  ett läge då jag behöver er hjälp  jätte mycket. Ni som ber gör det, MYCKET!!! ni som är bra på att uppmuntra med ord, säg dom, ni som kramas ge mig en kram och ni som vill komma på besök KOM!!! Jag behöver er alla, hur svårt den än är att be om hjälp måste jag. Det värsta är att  jag är så dålig på att ge tillbaka nu, har varit dålig på att ge tillbaka länge…   Livet kan va så svårt, men också så värt att kämpa för!

Japp då va det klart, kontrakt skrivet och adressen ändrad

I söndags morse fick jag beskedet via telefon utav mamma, då Stockholms bostadsförmedling inte orkat uppdatera sig om att jag flyttat ut från mammas hus för ca 10 år sedan iofs till och från men bott på minst 5 ställen sen jag bodde hos mamma sist, jag fick veta att de avslog min begäran att få komma före i bostadskön. Borde läst det finstilta i intygets beskrivning för där står det att man ska va skriven i Stockholm för att få förtur i kön om man inte är hotad till livet eller liknande. Men konstigt nog deppade jag inte ner mig för det. Nä, faktiskt tvärt om! Jag har sökt lite lägenheter då och då tidigare men från samtalet m mamma igår och fram till i förmiddags har jag säkert sökt minst 60 olika bostäder. Man kan säga att jag legat i

Idag strax efter lunch händer det… Jag slöar hemma hos Anna, hon i en soffa och jag i den andra. Mobilen ringer, okänt nummer och när jag svarar är det ”Micke” i andra änden. En man med bred Stockholms dialekt som presenterar sig ytterligaregenom att förklara att han har lagt ut en annons om en 1a han hyr ut i 2a hand. Jag vet redan då nånstans inom mig att lägenheten är min. Vi bestämmer möte kl 16.30. 16.29 plingar jag på dörren  till det som kommer bli min bostad den närmsta tiden. Uppför 3 trappor utav 11 våningar tror jag (6 lägenheter på varje plan). Jag möts av ett förälskat par och en liten lya som kommer passa mina behov perfekt. Ingen flärd, inget överflöd, slitna tapeter, liten toa och i en stadsdel som inte är innanför tullarna direkt. Men jag möts utav en lägenhet  som kanske kommer få vara med om många härliga stunder och en plats vart jag kan sova, äta och finnas till. Helt perfekt med andra ord. Vi skrev kontrakt på plats vilket va ett utav kraven, skönt tycker jag. Slippa oror och ångest över om man skulle få lägenheten eller inte. Jag fick nycklarna i handen och jag kommer om allt går som planerat kunna bo där minst 1 år. Ett av mina önskemål i lägenhetssökandet är att jag vill att lägenheten ska ligga i ”närheten” av Mandokliniken så att det är lätt att ta sig till behandlingen. Lägenheten ligger i Huddinge precis som kliniken och det går pendeltåg som tar ca 20 min eller direkt bussar till kliniken, så tom det va bra. Jag vet att Gud finns och ibland är Han verkligen i god tid

Jaha, då va det bestämt… Örebro kommer inte förlänga min remiss för fortsatt behandling. Jag kommer nu bli en pappers-stockholmare Kanske lika bra det så kan jag stanna kvar  i behandlingen så länge det behövs utan stress och oro för om jag måste avsluta programmet om 1 vecka, 1 månad eller i morgon. För även om remissen förlängts hade det max blivit 2 månade till och det räcker ändå inte. Nu när jag bestämt mig för att stanna i Mandos behandling här i Stockholm kommer jag kunna bli friskskriven, vilket är mitt mål. Denna vägen är min enda chans att slippa bli satt i facket som en kroniskt ätstörd. Mando är ju som sagt den enda klinik som har en frisk-skrivningsplan och kriterier för vad som gäller för att friskskrivas samt som mål att friskskriva sina patienter. I Örebro väntar det jag prövat, mellan 15 och 27 års ålder, utan resultat. Här i Stockholm känner jag och vet ( trots att känslan och viljan av vetskapen sviktar) att jag har ett friskt liv i sikte med mål och mening samt en utslussning till nån form av arbete/ plugg på rätt sätt.

Men jag kan inte påstå att mötet igår med enhetschefen och min behandlare från Örebro samt enhetschefen och behandlaren från Mando va en dans på rosor. För hur som haver va jag i en obehaglig position i vilken jag skulle förklara vad som var bra här på Mando. Jag skulle säga vad som hjälpt mig här samt vad som finns här och inte på psykiatriska enheten i Örebro. Jag skulle värdera skillnaderna mot varandra. Hävda att jag fortfarande behöver fortsatt hjälp och vikten av att jag måste fullfölja just denna behandlingsformen. Sen behövde jag tom övertyga Örebro om hur viktigt det är för mig att jag ska uppnå en normalvikt och kanske även ha några kilo över nedregränsen som skyddskilon för att kunna leva och klara av livets med och motgångar… Även övertyga dom om att det för mig kommer va viktigt att jag lär mig acceptera den vikten min kropp behöver för att inte jag ska falla tillbaka till min ätstörning av rädsla för mig själv. Just den delen kan kanske ta jätte lång tid eller inte, vet vet? Det viktiga är ju att det får ta den tid som det behövs för mig att avsluta mitt vikt-noje-program en gång för alla! För mig är det givet var skillnaden ligger Mando är en behandling av min ätstörning. Den psykiatriska enhet som finns i Örebro jobbar med problem som eventuellt kan uppstå utav ätstörningen, men inte med själva ätstörningen i sig. De har liksom en teori av att man genom att prata om problemet, lär sig tycka om sig  själv och ändra tankarna kring maten att matproblemen då ska lösa sig av sig självt. Men NEJ!!!!! Här på Mando jobbar man från roten, MATEN!! Och först när maten kommit igång satt sig, svälten är hävd  och man börjar få kroppen att fungera och svara normalare på livet än under påfrestningen av svält kan man se hur och var huvudet och själen fungerar och befinner sig. Man kan liksom inte bryta ett invant beteende genom att prata om det. Man bryter ett beteendet genom att träna in ett annat sätt att aggera och handla, ett sunt och friskt beteende. Och detta ska ta tid, präntas in och bli en vardag… Under tiden i svält är allt ändå bara en kladdig röra som endast kan bli döbakt bröd… Man kan inte baka degen förren degen är frädig jäst, men när degen är jäst då kan man få frasiga och goda bullar som resultat.

Trots Davids kärleksförklaringar va jag väldigt villrådig igår kväll. Fick stöttning och lugnande ord av Anna oxå, men sen när jag låg där i min säng helt själv fann jag till slut tröst i Bibeln. Jag läste ur Eftesiebrevet och kände mig tröstad av verserna 1:18-21 ” Må Han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror, samma oerhörda kraft som uppväckte honom från de döda och satte honom med sin makt på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande.”

Wow! jag som kristen har verkligen ett skyddsnät som inte är av denna världen, utan av skaparens väldiga kärleksfulla beskydd över mitt och ditt liv.

Idag vaknade jag med ont i hela kroppen… jag befinner mig i en fas som är mer än välbekant för småbarnsföräldrar. Den sk växtvärksåldern!!!! Allt gör ont, ont och åter ont! Bara för att förvärra hela situtionen trängde jag in mig i ett par as tajta jeans, kanske är sista månaden i dessa underbara bralls ska ha dem så mycket jag kan! Måste ju få valuta för pengarna. Allt för dyra va dom oxå. Idag har jag alltså fått insikt om att jag kämpar från  min låga vikt till ett friskt liv, vilket innebär större jeans. Men ack så jobbigt det kan va. Tacksam att jag får lämna mina bekymmer hos Jesus, synd bara att jag som är envis som en åsna

för det gör ju att jag måste gå tillbaka och plocka upp alla bekymmer om och om igen trots att Jesus vill bära dom åt mig. Måste träna mer på min tillit att Han faktiskt vill ta mina problem i sin ryggsäck för att jag ska få leva som en fri människa. En till sak på dagordningen. Träna på att Jesus kan, vill och kommer bära mina svårigheter om jag vågar lämna dem och låta dem förbli lämnade hos honom.

Utöver växtvärk och ömma tuttar längtar jag tills mamma, Anna och barnen kommer. Anna’s minsta har nu fått namnet Benjamin

  ( detta var igår måndag ) 

   I fregdags sov jag hos Anna och barnen, Nico va på Let´s dance med nån jobb grej. Då välkomnades jag med dessa as niceiga gummistövlarna och ett kort som hon gjort själv med Ferdies fotavtryck. Vi mös under kvällen av barnbad, canneloni-lasagne, tv, barnskrik, lek, barnsånger, kladdkaka, barbapappa m vänner, nån film av små dansande ekorrar, kramar och massa annat upplyftande mys!!!

Under lördag söndag kom David på besök, hel sköt att få va med honom. Vi förgyllde timmarna tillsammans med, gos,filmer, mys, lite matlagning samt sushi, gudstjälnst och sömn… Längtar till nästa vecka då jag ska få komma hem till honom torsdag till måndag, lång permis