Läster precis ur ordspråksboken 12:25 ”Bekymmer gör hjärtat tungt, ett vänligt ord muntrar upp”

Visst är det så, för igår kom det plötsligt ett åskmoln över mig. Jag infann mig i en kaos av känslor, ångest och oro. Sanningen fyllde mitt förstånd och jag följde allt utom det jag skulle. ”Att  leva i nuet” va inte ens i min åtanke. Smärta och ältande över att  jag faktiskt måste befinna mig i detta fängelse en lång tid framöver. Att det inte finns nån quick fix, clear eyes eller minut terapi som kan hjälpa mig nu. Verkligeheten om att jag bara ska traggla in ett nytt sunt beteende under månader för att bli frisk kom över mig. Att jag bara kan va här!!! Tänk att detta kan skrämma mig i vissa stunder. För att i andra stunder ge mig trygghet och vetskap om att jag gör precis allt jag kan i detta nuet för att förändra och förbättra mitt liv. Mixed up, eller vad???  Men iallafall fick jag över mig att jag måste börja tala vänligt till mig själv igen.Vet att  Gud leder mig på rätta vägar och Han visade mig att  jag irrat vilse i landet för självplågeri. Som Mia Törnblom säger så är ju självkänsla en färskvara precis som mjölk.  Jag har helt enkelt glömt bort att jag skapat bekymmer innom mig och tänkt i banor som bryter ner min självkänsla. Färskvaran som jag tragglat förut har blivit sur och nu måste jag köpa ny färsk mjölk som jag ska  hållakoll på så att den inte hinner surna. Måste börja använda mig av:

Affirmationer, ordet kommer från latinets försäkran ”affirmatio”, Det är positivt färgade fraser som upprepas i tal och skrift i syfte att förbättra sin livssituation. Affirmationer utgår från tanken att man själv skapar sin verklighet och att ens tankar är det som orsakat ens nuvarande situation.

…vilket jag har lovat mig själv många gånger att följa!!! Men jag får börja om, om och om igen för det kommer förmodligen att behövas många påminnelser om att tänka positivt. Inte bara generellt positivt utan om just mig, Emilia. Nu är tid för att ge mig vänliga ord och tankar som uppmuntran, inte bara nu utan varje dag alltid.

Jag vill passa på att TACKA för allas uppmuntran, ni följer verkligen vers 25 att vänliga ord muntrar upp. Ni hjälper mig att hitta hem…

Ligger nerstoppad under täcket m ris värmekuddepå magen och väntar på att sömnen ska komma. Är trött m oxå lite uppe i varv e en spännande dag. Till att börja med fick jag avancera i behandlingen. I stället för att sitta och äta middag med alla patienter i grupp på slutenavdelningen ska jag äta på hotellet. Skillnaden blir att på avdelningen kontrollerar personal att rätt mängdav allt mäts upp, äts under rätt tid och att ingen hoppar samtidigt som middagen intas. Lustigt är att det i matsalen på slutenavdelningen är som ett gympa-pass som pågår under bordet fötter studsar, ben skakar,  knän böjs och i stället för att sitta på rumpan halv står domo  allt detta för att förbränna nån extra kalori. Kan bli lite stressande, trots att jag försöker fokusera på mitt. Är tacksam att jag lämnat det stadiet i sjukdomen, lämnade det i Lund och där har det fått stanna. På avdelningen är det allt utom trevligt att inta en måltid. Förutom rörelseenergin fylls atmosfären av tårar, klagomål, ångest, smussel av mat, kladdande av mat… det är iofs nästan lite komiskt, tjejerna sitter seriöst och petar runt sås, mos, yoggi osv på kanterna av tallriken för att dryga ut så att det kan äta en msk mindre. De  kladdar ner sina fingrar med leverpastej, smör och annat klet för att kunna torka bort det på servetter och på så sätt kunna äta lite mindre. Det spills väldigt mycket oxå det även för att slippa äta den tsk som spilldes. Så innan man sätter sig är det bäst att kolla stolen så man inte sätter sig i en smör klick. Men nu har jag iaf fått börja äta  middag, nere på hotellet. Förut har jag sedan 3 veckor ätit mina mellisar, frukost och kvälsmål nere på hotellet.  Under en vecka kommer jag ta med färdiglagad mat från köket vilken jag ska mäta upp på mandometer-vågen och äta mig igenom måltiden med mandon’s hjälp helt själv. Om detta går bar kommer jag kunna börja laga min egen mat nere på hotellet. Meningen med mandon är att den ska va ett hjälpmedel som ska göra mig trygg i att jag äter rätt mängd och under rätt hastighet samt att jag ska lära mig känna hunger och mättnad. Och den hjälper, jag kan liksom lita på denna lilla våg-dator lättare än på mig själv eller någon annan som höftar till vad som trots vara rätt mängd mat. För mig är det även lättare efter en måltid när jag vägt upp och ätit  det som vågen sagt jag ska äta för då vet jag att jag gjort rätt. Så himla skönt att kunna slippa älta och grubbla efteråt. Nu vet jag ju att jag äter precis det jag ska, varken för mycket lr för lite. Så då är det ju bara att släppa måltiden och lägga energin till annat roligare.

Här är jag i hissen m min matlåda. Det kan verka trisst och ensamt att sitta och äta själv. Men det är en del i min behandling. Jag ska lära mig att på egen hand ta ansvar för mitt liv och mitt tillfrisknande och genom att lägga upp, väga upp, äta osv kommer jag bygga upp ett självförtroende och en tillit till att jag klarar detta själv oavsett yttre omständigheter. Givetvis behöver jag stöd och hjälp under en lång period framöver. Men detta konceptet är ändå suveränt för mig. Jag arbetar på själv men mina uppgifter men helt under kontrollerade former. För genom prover, kontroll av vikt, mandometerns minne kan allt checkas av för att se om min historia håller. Sen vet jag ju att det finns personal en trappa upp som närsomhelst kan stötta mig om det behövs. Jag ska ju lära mig att behandla mig själv väl och göra det som är gott för mig, att göra det som är bra för min kropp och för mitt inre. När jag känner mig trygg m maten eller åtminstonde tryggare kommer det va dax att börja jobba tillbaka en självkänsla och ett bättre självförtroende på andra plan också. Men nu är det viktigast att traggla med maten och få det att bli självklart och naturligt för då kommer mycket annat i livet bli enklare att ta tag i. Det säger ju sig självt lite att problem, uppgifter och annat som finns i livet är lättare att genomföra eller bemästra om kroppen har energi för det…

Det hände en helt annan sak idag oxå, jag började en 10-veckors målerikurs. Jippi!!! Den kommer va 1 gång i veckan, onsdagar15-17.30 i Huddinge, vilket ligger en pendelstation bort!!! Jag fick börja den för att jag kämpat på så bra och som en morot att fortsätta jobba lika hårt. Här är grunden för min första tavla på kursen. Kommer fortsätta måla på den här på hotellet.

Idag beslutades det att jag får stanna på hotellet min fortsatta behandling. Tack gode gud att du hör min bön. För bett, det har jag och Han svarar.

Min dag förgylldes av ett packet som kom på posten. Det kom fram en anställd och sa att jag måste fått post. Smilbanden drogs upp tll öronen och jag kunde inte dölja min nyfikenhet… Ett packet! Till Mig!!! Kände igen mammas handstil, öppnade snabbt omslaget. Inuti låg ett kort och två söta nagellack i en liten inslagspåse. Så här blev resultatet!  Mamma hade skrivit så fint och jag blev väldigt rörd. Tack Jesus att jag fått en så underbar familj här på jorden. Kändde hur ögonen tårades och hur hjärtat smälte. Min, mamma! Åh va hon kan göra mig glad. Jag saknar henne verkligen. Speciellt känslan av att va nära henne, den totala och gränslösa kärlek som hon ger är obeskrivlig och jag längtar så tills hon kommer till Stockholm nu i helgen.

Utöver postbrev får jag massa peppning från alla håll. Alla mina vänner åhh vad jag älskar er, ni fattar inte vad jag saknar er och längtar tills vi kan träffas för häng och skit snack!!

Familjen, ni är guld värda… Både blod och luft famij

Tänker inte glömma klippan och hennes familj, Anna 

Min allra käraste syster jag är så glad att du finns och att du är just du. Trots att jag vatt arg på dig just för att du vatt du Men nu är jag här och jag är glad att du hjälper mig i min kamp. Du är ingen sagosyster som finns i fantasin, nä du är verkligen min bästa, bästa syster. Tänk när jag som liten flicka satt vid rosenbusken hemma i trädgården i Fröslida och lekte att jag red på den vita hästen tillsammans men min prinsess-syster. Ridandes till ett sagoland med talande djur och ständigt solsken. Idag rider jag med min livs levande syster tillsammans till ett friskt liv. Åhhh och denna färden kommer leda mig långt mycket närmare hem än någon dröm vid rosenbusken gjort.

Jag har nu fått flytta ner en trappa, till klinikens patient hotell för att test bo där under helgen. På måndag sker det en utredning om hur allt gått och då beslutas om jag ska bo där på heltid under den fortsatta behandlingen.

  Där sköter man sig mer själv än på slutenavdelningen, det är typ skillnaden. Men jag har planerat in att jag ändå ska va vissa tider i dagrummet tillsammans med de andra patienterna på heldygnsvården under helgen. Nu är en så tid då jag fördriver tid i sofforna på våning på 4 i dagrummet. På hotellet har man förresten eget kylskåp, skafferi, fixar vissa måltider själv, äter vissa måltider själv allt utifrån den individuelle vårdplanen. Jag bor i rum 4 som heter Himalaya vilket betyder snöns boning. 

Nån snö finns det inte! Däremot ett värme element som jag boosar på för fullt. Det är snarare hettans boning… Gött!!! Bara sol, strand och havet som saknas. O David saknas med STROR frånvaro. Efter att ha vatt hemma hos honom 3 nätter känns avståndet till honom sååå mycket längre. Jag ha liksom blivit påmind om vad jag saknar! Hemma va det  jätte skönt, jag gjorde så lite som möjligt. Hann dock med lite pyssel, vilket har blivit mitt andra liv. Eftersom jag ska röra mig så lite som möjligt för att spara energi, så jag går upp i vikt, behöver jag göra stillsamma aktiviteter. Dessa aktiviteter får samtidigt gärna vara stimulerande och kreativa. Så jag fortsatte med mitt påbörjade projekt med att göra decoupage, alltså klippa ut mönster i servetter för att fästa ur klippen på glasfat med ett speciellt lack.

  När jag satt där timme efter timme och klippte och lackade gick tankarna för fullt: Tänk att jag ska behöva va så illa däran att jag måste fördriva tiden genom att sitta, vila och pyssla för att jag under flera år själv valt att plågat min kropp och mitt psyke. Jag va så arg, irriterad och sur att jag tror det pös ut rök genom glappen i mjukis-mysdräckte. Mysdräckten i vilken jag va bosatt mellan 7.30-15.30. Med det tidschemat hann jag med att göre en makeover till Davids hemkomst ca 16.30. Men åter till min ilska. Jo, fatta hur frustrerande att  jag bara kan bli bättre,  frisk och få ett normalt fungerande liv genom att göra absolut så lite som möjligt… Jag ska liksom äta, sova, vila och bara va. ! Det låter så grymt och hel gött jag vet, men tänk själv efter 5e veckan med bara det på schemat. Panik!!!! Men för varje urklipp och för varje skål jag gjort visste jag att jag befann mig lite, lite närmre att bli frisk. Sen vet jag att det ju bara är genom att kapitulera från alla sjukabeteenden och genom att bara just va jag kan komma vidare till att jobba med att sakta plocka tillbaka delar av ett normalt liv med, jobb, skola och annan sysselsättning. För  att stegvis lära mig att leva i det normala utan sjukabeteenden måste jag gå igenom denna fasen som känns som en evighet av att göra ingenting. Men egentligen gör jag ju massor, det är ett heltidsarbete att kämpa med sig själv och finna ut vad man vill och kan göra och vem man är och vad som är bra för en.

Sitter nu av 1 h på tåget från Stockholm hem till Askersund, så det passar ju alldeles utmärkt att skriva några rader om min dag. Kan väl inte säg att denna resan är det bästa med min permis men den blir ju bättre m positivt tänkande och goda förväntningar. Jag tränar starkt på att leva just nu hela tiden, m det är svårare än man tror. Att leva i nuet är en konst som man måste fokusera på att upprätthålla, för annars vimlar man lätt bort sig i presens eller futurum. Blir lätt oroad av vad framtiden har att erbjuda av både gott och ont, det behöver ju bara va i den snara framtiden så vips lever man inte i nuet. Eller så ältar jag gammalt groll. Saker som har påverkat idag skedde i det förflutna det har hänt hur  jag än vrider och vänder på det. Men man måste inte låta historien påverka i morgon. Därför kan man konstatera historien, ta med sig sina läxor, jobba med bagaget och bli en bättre människa. Men jag tror inte på att detta ska uppta alltför stor plats av ens vardag, som sagt det är förbi och vill man inte att det ska upprepas får man skapa sig en ny framtid genom de valen man tar just nu. Visst finns det komplikationer och händelser som måste utredas djupare eller som påverkar oavsett vad man gör idag, historien kan ju även inkludera medmänniskor men dock bör man sätta all fokus på att se till just nu. Just nu kanske mycket egentligen är bra trots ärren man fått med sig. Nu när jag under några månader satt stor fokus i att faktiska förändra mitt liv och va här, nu och alive… sker det resultat, närvaron ökar och ångesten minskar då jag lever med inställningen som om att det ända jag kan förändra är det som jag gör just nu.

Gjorde inte mycket alls under förmiddagen. Jag stickade och surfade ute bland de andra patienterna i avdelningens dagrum. Nät surfandet ledde in mig på massa väldigt lockande mode sidor Oups! oxå beställde jag lite kläder från bubbleroom Kunde faktiskt inte hålla mig va så fina grejer. Jag har skapat mig en ny hobby vilken går ut på att fylla kundvagnar på olika mode sidor, för att sen stänga ner dom utan att köpa något för då känns det som att jag nästan får shoppa.) Men nu efter att  jag hållit på med denna wearda hobby under 5 veckor kunde jag inte hålla fingrarna i styr utan klickade på köp knappen. Som försvar var det inom en rimlig budget… Plus att jag faktiskt har jobbat så hårt nu att jag måste få unna mig lite fint!!!

Efter min webbshopping drog matlagningskursen, som jag är med i varje vecka, igång.  Idag va vi 7 stycken som slogs om utrymmet i köket. Vi va indelade i 2 grupper som stog vid varsin spis och lagade mat, sen åt vi alla tillsammans. Det blev potatismos, köttbullar, brunsås och lingon. Gott och svenskt.

Under eftermiddagen drog alla från slutenvårdsavdelningen iväg på patientforum, alla utom jag. Jag hade bara hunnit va med på 1/2 så det kändes onödigt att gå. Så jag satt själv på avdelningen och stickade rutor till ett lapptäcke som jag håller på med. Det ska bli ett flerfärgat täcke som går i de färgerna vi har på fondväggen i sovrummet. Rosa, grönt, gult, brunt, svart och vitt… Pastell!!! hoppas det blir fint för det tar lite tid att göra ca 100 rutor, 10×10 cm. Men väldigt terapeutiskt oxå. Men när jag satt där och stickade satt även 4 personal vid en soffa en liten bit ifrån, ca 2 m bort. Dom började prata massa om sina barn, barnbarn och tjejer med problem, ätstörningar, viktnoja, dålig självkänsla och dålig självbild osv. Hur man ofta tidigt kunde se på flickor om de kommer falla för olika bekymmer eller beteenden när de blir äldre. De pratade på under lång tid tills jag insåg att detva min historia de diskuterade. Inte egentligen men mycket stämde in på hur jag levt, känt och varit. Känslorna blossade upp inom mig. Jag såg scenarion som jag avskyr, såg hur jag genom åren gjort allt för att bli omtyckt, passa in och va accepterad. Sånt som inte spelar nån roll idag men som gör ont när jag påminns om det. Det va inte så att diskussionen va lite ytlig som prat man för i fika rummet på raster. Nä de verkligen diskuterade djupt. Till slut när  jag inte orkade lyssna mer bad jag dem tänka på att jag faktisktsitter endast 2 m bort. Pinsam stämning!!! Ja, blääää lilla flickan dök upp och ångrade att munnen är så glappig . Men jag vet ju att jag har rätt att sätta mig först  och ändå känns det så konstigt att säga ifrån bara för min skull och förmitt väl mående. Nu är jag glad, det är detta som är jobbet att stå upp försig själv. Det va ju dom som gjorde fel, för det är strängt förbjudet att diskutera dessa ämnen på avdelningen och personalen om några ska tänka påvad och hur dom säger för saker. Dom skämdes! Som tur var va det personal som jag ändå inte har speciellt bra  förtroende för så det spelar ju inte någon roll. Man kan ju inte lita på alla. Förutom denna incident är vårdarna och behandlarna väldigt kompetenta, vänliga och duktiga. Alla kan göra bort sig.

Nu sitter jag här på tåget jämte en koreanska vars man jag fick be gå från sin plats, för jag hade förbokat den platsen han satt på. Nu vankar korean-mannen fram och tillbaka utan någon sittplats på detta överfulla intercity tåg. Känner mig lite små elak men vad ska man göra, det kostar ändå 43 kr extra för att få sitta en timme och uppenbarligen tyckte han inte det va värt att betala det!

Efter en mys helg i Gröndal hos familjen Fant/Misic känner jag mig väldigt laddad men ny energi… Fick ju förmånen att gosa med en liten skrutt, en liten liten prins som är sååå söt. Helt underbart att få hålla i ett litet knyte som bara är några dygn. Åhh sen va ferdie så gullig mot sin nya lilla lillebror… Vid minsta knyst och gråt pekade Ferdie mot lillebror och ville trösta och klappa. Jätte rart… då tinar allt hårt innombords!   

Idag på avdelningen va det först läkarbesök på dagordningen. Jag fick ordinerat 3 magkatarr tabletter om dagen

Vidare till Glädjeverkstaden där jag tillverkade ett armband samt ett halsband.

Sen gick ett gäng på 7 patienter ner till Flemingsbergscentrum för att träna på att käka lunch ute. Det blev väldigt trevligt, här finns ett gäng med ur härliga tjejer. Som jag tidigare nämnt är väldigt skönt att få lite miljöombyte och komma ut till den ”riktiga” världen.

Nu måste jag sov, e uppe på övertid då lampan egentligen ska va släkt kl 23! God Natt…

Helgen!!!

Bara 4 timmar kvar till premiss hos fam. Fant/ Misic Å det bästa utav allt är att jag igår blev moster för 2a gången.  Anna fick en liten prins 10 i 2 igår torsdag.

 Underbart att jag ska få träffa det lilla mästerverket när han bara är ett dygn, tror inte jag sett nån bebis så liten innan. Såg iofs Elton ( svägerskans förstfödde) när han bara va några dagar. Det är så märkligt det där med bebisar, skrämmande men sååå amazing. Har alltid vatt skräckslagen bara av att se småbarn tidigare, m nån klocka långt där inne finns det nog tom i min kropp!? För Jag gillar verkligen att snusa på lillens ludna huvud, ha honom i min famn, se hur hela kroppen arbetar för varje andetag och höra när han gnyr.

Förutom bebismys och lek med Ferdie blir det sushi o film i kväll. Åh jag längtar efter min lille kompis Ferdinand, han e verkligen stört skön, snart 2 år som han är.

Måste ju visa att vi fick ansiktsbehandling här på kliniken i veckan, en hudterapeut får kanebo va här och föreläste om hudvård och ansiktsmasage. Sen efter det fick alla få göra en 5 stegs behandlig på sig själva. Jag fick dock bli lite test person så jag fick ansiktsmasage och handmasage av henne… d va super härligt.

Förutom premiss å härligheter kommer det lite kämpigheter idag oxå. Jag  svarar väldigt dåligt på maten, min kropp vägrar öka i vikt så det måste göras  ytterligare en höjning på matschemat. Kommer bli jobbigt men jag förstår ju att det är ett måste. För samtidigt som det är svårt att äta mer är det ju oerhört viktigt att jag öka i vikt och följer en stegvis ökande viktkurva till min målvikt. Trots att det är tungt att inse att kroppen har så mycket att reparera och använder slut på all energi den får till att bara leva är det oxå skönt för mig att bli trygg i att jag faktiskt kan äta mycket utan att vikten stegrar. För snarare tvärt om så ökar ju förbränningen när man äter regelbundet och varierat. Ska bli skönt när det bli så säkert att jag tryggt kan äta så som jag gör här hemma. Ännu bättre när jag kan kasta mat schemat i soporna och lyssna till kroppens hunger och mättnads signaler… Men var sak har sin tid, nu är matschemat min medicin som jag är så tacksam över att jag fått skräddarsytt till just mig. Det jobbigaste med en höjning av matschemat är att jag har fått magkatarr samt att magsäcken inte är uttöjd för att få rum med all mat Har verkligen ständig värk och det är as jobbigt. För det minsta jag vill tänka på nu är magen och den gör sig väldigt påmind hela tiden av smärta, uppblåsthet och gaser… Man känner sig inte så kvinnlig av att tarmen vill släppa luft stup i kvarten!!! Men det är väl bara att låta kroppen sköta sitt och stå ut nu en tid. Fast det är lättare att va sund när man pratar men att sen verkligen känna så är inte så lätt. Så ni som ska träffa mig inom snar framtid vet nu att jag är lite grose å i behov av att vädra tarmen oftare än normalt… Nu slår jag David med hästlängder HÖHÖH!!!!!

…Åh!!! Dessa vill jag ha. Typiskt att de verkar va en omöljighet att hitta någon återförsäljare

Idag vaknade jag  upp 6.45 dyblöt… Vi har nämligen fått värmemadrasser som man lägger under lakanet i sängen de täcker typ 4/5 av sängen. Dessa kan  man ställa in på 3 olika nivåer, jag trodde jag ställt den på 1 alltså lite värme. Nä då!!!! Den stod på 3 och va brännhet när jag vaknade , inte konstigt att man svettas då. Komiskt va att min ur-söta rumskompis ställt in sin fel oxå så hon vaknade upp lika svett. Vi fnissa åt situationen och så började dagen kanon. Jag har verkligen haft jätte tur med tjejerna i rummet, de är så söta båda två. Och det är mysigt att vakna upp och kunna små prata lite, peppa varandra, snacka tjej grejer och bara va lite normal. På kvällarna är det extra mysigt, igår satt vi alla 3 i varsin säng med pincett, lotions och massa skitsnack om allt och inget … Åhhh det är så skönt att känna sig som bara jag och inte sjuk mitt i allt detta. För trots min insikt om att jag är här för att jag har jätte problem med maten, vikt och allt det där så är jag ju främst  Emilia och det är sååå ljuvligt att få va just MIG!

Igår så va jag och handla mat till mina frukostar, mellisar och till mitt kvällsmål. Har valt att fika 15 på avdelningen för att va lite social, det brukar va mest av både personal och patienter då. Plus att det är dom som jag har mest olika alternativ och det skulle bli så mycket mer att handla. Lite knepigt är att det ju är bra för min behandling att ha så mycket olika mat alternativ som möjligt för att jag ska kunna äta allt och för att jag  inte ska få konstiga ceremonier kring olika specifika måltider. Samt för att  man inte ska bli trygg i  att bara äta vissa livsmedel. För då blir det för jobbigt om man då skulle komma i en situation där man faktiskt måste välja något annat att äta. Just därför är det bra för min behandling att variera kosten så mycket som möjligt. Allt eftersom ska jag ju kunna välja mat för att det är godast och för att det är bra för min kropp inte för att det är ”nyttigast”,  fettsnålast eller av någon anna sjuk anledning. Men detta blir ju lite konstigt då när jag kanske har leverpastej på en macka, skinka på en, ost på en osv, 5 olika juicer, yoggi, pucko, kex,knäcke, vittbröd grovt bröd massa sorters frukt osv… Lite svårt att handla så attt inte allt ska hinna bli dåligt Men kosta vad det vill jag måste ju tänka på mitt mål, givetvis!

Efter dagens middag inser jag hur mycket jag behöver hjälp…

Jag skulle göra en sk WeBase middag. Vilket innebär att jag lägger upp en portion på mandometer och den registrerar vikten av maten utan att jag ser vad den väger. Sen äter jag och efteråt kollar man hur mycket jag la upp och hur lång tid det tog att äta. Jag la upp 20 gram för mycket mat och har nu ångest och panik. Väldigt jobbigt att känna såhär!! Vet ju med mitt intellekt att det inte spelar någon roll i det  stora hela men just nu känns det bara piss. Mina tankar gå genast till att jag alltid kommer lägga upp för mycket mat och öka i vikt tills jag blir smäll fet. Jag känner mig helt ärligt jätte förvirrad just nu. Samtidigt blir jag väldigt tacksam över att dessa situationer uppkommer här, så jag inte kan kompensera med att  sluta äta eller göra något annat dumt, vilket jag förmodligen gjort hemma. Här finns det bra personal som kan ge rätt stöd och hjälpa mig genom dialoger om dessa tankar som dyker upp. Men usch va jobbigt det är att jag känner så här occh faktiskt har det så jobbigt kring maten. Vid såna här tillfällen kommer den verkliga kampen. Väldigt, oroligt inombords är summeringen som det ser ut just nu. 

Framsteg och Belöning!

Mitt upp i detta har jag fått massa kredit för mina framsteg. Mitt jobb med mat och vila har gett belöningen att jag ska få bo hos Anna i helgen. Förhoppningsvis har den lille i magen kommit ut då

Jag ska också utmanas att äta mellisar och frukost själv nere på hotellet. Då kommer det bli så att jag tillsammans med en personal köper in allt jag behöver och får ett eget kyskåp på patienthotellet och kommer få förbereda och äta själv. Få deltaga i matlagningskursen på hotellet, samt vara med i lite mer grupper som gör olika aktiviteter och matövningar.

Inte nog med det så får jag komma hem till David tis-fre nästa vecka… Att lägga permissen hemma dessa dagar beror på att jag  ska få träna mig på att va hemma själv och ändå klara av alla måltider och vila. Det är oftast när man kommer tillbaka på hemma plan igen som återfallen kommer och då kommer många destruktiva och sjuka tankar tillbaka starkare igen. Så min behandlare, vill att jag provar denna permisen föra att jag sen ska kunna flyttar ner till hotellet och bo där.

Jag hade önskat att min mat-ångest va borta, men det är den inte Trots allt får jag se framsteg i att den är mindre, svagare, hanterbar och mer sällan… Dock väldigt skrämmande när den kommer. I detta nu känner jag att jag tar ett kliv framåt.