CHICELICHICMILLA

Det är inte misstagen som du gjort som ska forma din framtid utan de tankar som Gud har för dig.

Har ju totalt glömt visa er min alldeles egna mando Detta är ju då alltså den lilla datorn som hjälper mig steg för steg till ett friskare liv och ett  normalare ätbeteende.Nu sitter jag trött men belåten. Helgen har vatt underbar och orsaken till detta är att David kom till mig i lördags och vi fick sova nera på hotellet tillsammans. Vi fick va ensamma nere på patienthotellet mellan måltiderna och äta mellisarna där nere, vilka vi förberedde upp på avdelningen och tog ner. Sen åt vi huvudmålen tillsammans i egen matsal. David fick även en introduktion av mandometern. Han provåt dagens middag på en mandometer med allt vad det innebär, med mättnadskurva och hastighetskurva, vilken han mer än halverade tiden på ( den va inställd på 15 minuter för en normalportion). Igår gjorde vi inte många knop, vi spelade Alfapet ( jag  slog david fett), såg några filmer, lite sport och bara mös av varandra. Såg filmerna  Apan, m Olle Sarri och Frozen ingen av dem va nått att rekommendera.

Idag gick vi upp för att hämta ner frukost och packa mellisar för dagen och då fick vi en glad överraskning. Vi fick en liten premiss från hotell, avdelning och sjukhus några timmar och under dessa fick vi hitta på vad vi ville, så länge matschemat följdes. Vi kollade direkt upp möten i församlingen Anna och Nico går i, tog en pendel dit till kl 11. Där mötte vi upp familjen Misic/ Fant och lyssnade till gudomliga lovsånger samt en väldigt upplyfftande predikan av pastor Andreas Nielsen. I predikan nämnde han bland annat detta bibelord:

Psalm 139
För körledaren. Av David, en psalm.

Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgon rodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.

Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.
Du kände mig allt i genom,
min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.
Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är deras mångfald.
Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,
når jag till slutet är jag ännu hos dig…
Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar,
pröva mig och känn min oro,
se om min väg för bort från dig,
och led mig på den eviga vägen.

Efter gudstjänsten begav vi oss ut för att hitta en lunch restaurang tillsammans. Vi bestämde oss för indiskt, men fick tjii … Det blev ett café  hak istället, mousaca! Tydligen är 13.00 på söndagar en förtidig timme för storstaden

Tillbaka på avdelningen till 3 mellis va ju bestämmelsen så det va vi… Plingade på kvart i

Efter mellis blev det samtal med min David och min behandlare, Isabell, som kom tillbaka från 1,5 veckors semester.  Samtalet kändes bra och hon e het som en kolgrill… hel pepp på att satsa fullt ut men nya utmaningar och sätt att få mig att göra framsteg. Det känns väldigt gott att det händer lite. Nu sitter jag åter själv på avdelningen. Känner mig fylld av kärlek både från och till min stora kärlek, David. Måste sluta nu, Slosidan kallar!!!

Denna låten spelas mycket på radion men jag bara måste få dela den med er iaf… Så härlig

För övrigt jobbar jag på med mitt. Dagarna går, nu e jag inne på 15 dagen och det känns ff väldigt skönt att va på G. Jag känner  mig buren av era böner och ert stöd. Syster yster och lille Ferdinand hämtade upp mig starx före 3 för min första premiss, det blev en fika på Wanes Coffee. Kändes jätte bra att få komma ut och det va riktigt upplyftande att få klara av att njuta av en syster fika precis som en vanlig tjej.  Det blev en mellan latte och en cholkadmuffins med tjockt härligt lager glasyr Vi mös och njöt tills lillen tröttnat på att va en latteunge… Förutom besöket av syrran har jag träffat avdelningsläkaren idag, han va väldigt nöjd med mina resultat och mitt slit. Så all kamp kommer nog snart ( om ca 2 veckor) resultera i att jag får gå ett  steg längre och flytta ner till behandlingens hotell avdelning. Vilket då innebär att jag kommer bo en våning ner, till att börja med bara sova där och äta alla mål på avdelningen som nu, sen börja dagvård och äta måltiderna där och på avdelningen och efterhand klara av mer och mer måltider på egen hand under individuellt upplagt behandlingsplan. Det kommer kännas väldigt mycket bättre att få eget rum m dusch och toa, samt att slippa kontrolleras via glasfönster på dörren. På hotellet finns det allrum, några gemensamma kök, tv-rum och 18 sovrum. Detta är en möjlighet som ges för tjejer som behöver behandling men inte slutenvård och som är bosatta utanför Stockholmslän. De tjejer och killar för den delen som är bosatta i Stockholmslän får gå sina individuellt upplagda behandlingar men bo i sin egen bostad då de klarar sig utan slutenvård.

Efter läkarsamtalet ville min behandlare prata med mig  och försäkra sig om att jag visste att jag kunde släppa ut alla känslor även ilska, gråt eller vad det skulle vara. Han va inte den första som har tagit upp detta ämne. Personalen tycker att jag ska ”våga va mig själv” de tycker att jag är för snäll och tillmötesgående. Jag försöker förklara att det just nu jag är som mest JAG. Nu när jag ”får” äta, får energi och vet att jag är påväg åt rätt håll känner jag mer än någosin att jag är mig själv. Dom undrar varför jag är så glad och varför jag kämpar på så bra utan att klaga?! Va??? Weard… Jag vill ju bli frisk och det funkar bra att äta inte ska jag då hitta på att allt är jobbigt? Jag är övertygad om att det är gud som bär mig och har påbörjat en helande prrosses i mig. Visst, det är en kamp, massa beslut som hela tiden ska tas, mycket sorg men jag vill ju detta och har ju bestämt mig…  Jag har inte heller ett behov av någons tröst förutom mina nära förståss men viktigast är ju att jag lär mig att trösta mig själv och gråta färdigt utan att bli rädd. För mig känns det mest bra att äta, vila och gå åt rätt håll för då vet jag ju att jag kommer få tillbaka mitt liv. Jag vill inte må dåligt för sakens skull. Jag  har mått så dåligt i mitt liv så varje bra minut kommer jag ta till vara på. Jag är faktiskt mest bara nöjd med allt jag presterar och om det kommer ett bakslag får jag väl ta det då, det behöver jag ju inte bekymra mig för idag… Det vore ju dumt att gå och stressa för ett problem som kanske aldrig kommer. NÄ!!! Jag ska hålla modet uppe och surplain all lycka och glädje jag kan. Allt är ju faktiskt lättare med en positiv inställning. Nu sitter avdelningtjejerna jämte mig och pusslar, väldigt mysigt att höra rasslet av bitarna och deras små ordväxlingar om vart de olika bitarna ska läggas -” en kantbit”- här är en bit på huset osv…

Nu ska jag gå och ringa min älskling!

Sitter m värmejackan på o vilar efter mellis i dagrummet på min avdelning. Dagarna här flyter på och i varandra. Tid, rum och datum är inte det som märks tydligast här inne. Dagarna ser mest likadana ut. jag pysslar, äter, vila, kollar på filmer och målar… Så rullar det på. Precis det jag behöver just nu, varva ner och stå ut i mig själv. Det som avviker från lunket är när jag får besök. Igår va en gammal barndomsvännina här, Maria. hon bor här uppe och jobbar som journalist. D va riktigt nice att få sitta ner och prata o ta igen missad tid. Känns alltid lika naturligt att träffa henne. Hon har ju alltid funnits i mitt liv. Iofs m olika intensitet men det är väl det som är så härligt med riktiga vänner att man inte börjar om när man ses, man fortsätter där man slutade. Mia är skön på det sättet att hon är  total vild, sprallig, glad, öppen, galen och rolig samtidigt som hon har ett djup utan ände och ett bamse-hjärta som brukas fullt ut. Man kan skratta och gråta i samma mening när vi träffas. så jag ska utnyttja henne till max nu när avståndet inte är ett hinder.

Snart kommer syrran och lille Ferdie. Underbart, då ska Anna lära mig att sticka sockar Känner att jag tillhör en gången generation!!!!

Fick ett bibelord sänt till mig  idag som jag vill dela med mig av:

Ps. 51: 12-14 ”Skapa i mig Gud ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne. Driv inte bort mig från din närhet, ta inte ifrån mig din heliga Ande. Låt mig åter glädjas över att du räddar, håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.”

Under dagen har jag funderat och tänkt mycket på ”Att det är dagarna som går som är de dagarna man får”. Man har verkligen tid att filosofera, det märks kanske… Men det stämmer ju så bra, det är just nu idag som vi  lever. Vaknade vi på fel sida i morse så va det då, inte nu och det behöver absolut inte påverka hur vi väljer att leva resten av dagen. Det hjälper mig även i de stunder då jag grubblar över och grämer mig om hur många år som är bort kastade till ingen nytta. De åren kan inte levas om men framtiden kan levas bättre, roligare, friare och i  nuet. Och trots allt så fick jag bära med mig den mest värdefulla gåvan av alla hela min kamp, jag har fått bära med mig Jesus i mitt hjärta.

Veckan började fint, vaknade på rätt sida och va hel pepp  med att kämpa på mot riktningen jag ska bli frisk. Inledde förmiddagen med pyssel i den så kallade ”Glädjeverstan”… Den gav glädje! Det är en pysselverkstad med precis allt material man kan önska sig, Heaven jag drog igång att göra nått som heter decoupage. Vilket går till så att man klipper ut mönster i servetter som man klistrar på ex ett fat och sen bränner man det. Väldigt kul, speciellt för att det oftast är kul att lära sig nått nytt. Resten av dagen har jag ätit, vilat och fortsatt sticka på min mössa… Riktigt nöjd med mig själv över att jag har fått tillbaka min kreativitet.

När dagen kom in på eftermiddags timmarna, försvann plötsligt mitt glada humör. Sorgen över att jag måste va så sjuk att jag inte klara av att vända mina dåliga vanor själv gör sig påmind emellanåt och kranen öppnas. Visst är det jätte jobbigt att sörja och gråta, men jag är väldigt tacksam att jag kan gråta och få ut känslorna. Här kan jag ju dels få hjälp med att reda ut allt som dyker upp sen om jag får ut en del åt gången kan man efter en stund snyta sig, torka tårarna och slippa ångesten.

Nu mår jag bättre igen. Längtar till den dagen då jobbet är klart och då jag aldrig mer ska behöva ligga på behandlingshem för denna hemska sjukdom. Tankarna om att detta är den sista gången hjälper mig att verkligen orka äta, vila och tänka positivt.

Lite konstigt att inte gå på Gudstänst en söndag. Lite konstigt att inte sovit jämte David på 6 nätter. Lite konstigt att sitta på en sjukhusavdelning.  Mycket konstigt är det att jag offrat 14 år till en sjukdom som bara lett mig tillbaka i utvecklingen. Lite konstigt att livet för alla alltid kommer se olika ut… Mindre konstigt är det att jag vill bli frisk och ff känner väldig motivation. I detta nu ( som kan ta slut viklen sekund som helst !) känns allt utom FRISK-fokus totlat outrageous. Men tänk så härligt det är ändå att jag kan få känna såhär om det så bara är för små korta stunder. I dessa stunder går mina tack till Jesus och till alla er som ber för mig. Allt ni skrivit till mig, alla ord, alla, sms, små gåvor och kramar dom finns här hos mig och dom är inte tunga att bära. Men dom är ack så värdefulla. Jag känner mig väldigt välsignad som slipper kämpa mig igenom detta helt på egen hand. Här ser man verkligen sjukdomens baksida, ensamhet och destruktivitet. Det finns öden som tvingat tjejer isolera sig helt från omvärlden. Så i allt ser man verkligen hur Gud satt ut änglar längs min livsväg.

Idag har jag mått lite bättre från febern. Har bara legat några  timmar i sängen och har däremellan kunnat va i dagrummet och fått äta med de andra tjejerna.

Fick även besök av stammisarna… + Nico. Som förrästen vatt här o stöttat mig även när jag legat nerbäddad i sängen.  Anna och en ny vaken Ferdinand. Han somnade så sött i min säng då dom va på besök i torsdags.

Det känns gott att blicka mot en ny vecka nu, den första ”riktiga” veckan här på Mando. Dels för att jag legat sjuk under veckan och dels för att programmet och aktiviteterna som finns har haft ”lov” och drar igång i morgon igen. Så det ska bli gott att få jobba lite på riktigt nästa vecka… Liksom känna av hur den närmaste tiden kommer se ut.

I kväll blir det att längta efter Davids famn samt nån film tror jag…

Oj, oj, oj va sjuk man kan va… Kände mig lite krassligredan under tisdags kvällen men kunde inte riktigt urskilja om der bara va massa spänningar och oro eller om det va nått virus på gång. Virus va det för när jag väcktes igår för att göra rutinmässiga undersökningar som alla nya patienter genomgår de 3 första dagarna, vilket är att mäta blodtryck och puls samt att mäta tempen… blodtrycket och pulsen va kanon men tempen va 39,6. Halsen, kroppen, frossa, huvuddet gjorde sitt oxå hade ont överallt. En riktig smäll av virus av nått slag. Så jag har fått va sängliggande nu under dessa dagar. Känner mig lite bättre idag, tempen ligger på 37,6 med panodil så det känns ok, är bara väldigt trött och öm i kroppen. Huvudet gör ff ont, men jag har inte ont i halsen  och kroppen längre. Just nu ligger jag o kollar på ett gammalt avsnitt av Madiken, ger verkligen nostalgiska känslor som för mig tillbaka till barndommen. Lördagmorgon hemma i huset i Fröslida, mamma ville sova lite längre, pappa vet jag inte var han va? kanske oxå sov? John o jag la oss vid tv’n medan Anna gjorde varsin frukost bricka  åt oss 3 barn (alltid så mycket gott att bara hälften kunde få plats i magen). Sen satte vi på Madiken    på vhs o mös tillsammans i vår bruna, mjuka, manchestersoffa. Vilken start på dagen  Det endakruxet den morgonen va om man behövde spola tillbaka videobandet för då va vi tvungna att först spola tillbaka hela bandet vilket tog sin tid… minns inte exakt men det tog nog 10 min iaf? Sen va videon så trött att vi inte kunde titta på nått direkt, utan behövde låta videon vila o kyla ner sig ca 30 min. Så det gällde att inte glömma att alltid spola tillbaks direkt efter att man kollat på film eller nått. Men det glömdes ofta. O detta ledde givetvis ofta till diskussioner om vem som kollat på bandet sist. Anna va alltid utesluten o John o jag skulle ju aldrig erkänna eller för den delen ange varandra heller. Så diskussionerna va utan utslag!

Nu har jag hunnit få mer förståelse och kunskap om konceptet här på Mando. Vilket jag fortfarande känner att jag vill ge allt för att följa. Iom att året precis börjat, jag är sjuk och helt ny på avdelningen kommer denna veckan bli introduktion och en tid för att komma tillrätta och främst komma in i att äta. Jag kommer ha en behandlare, en dietist och en doktor som ska följa mig under tiden här och dessa kommer va samma hela tiden vilket känns skönt och tryggt. Min behandlare, Isabell, känner jag väldigt bra koppling med. Hon kändes direkt som en människa jag tycker om. Rak, tuff, rolig, spontan men också väldigt inkännande och känslig. Jag tror vi kommer kunna samarbeta bra. Hon är lite lik syster Anna på många sätt och kanske ganska lik mig själv också, vilket säkert kommer leda till att hon kan trycka på känsliga med viktiga knappar under vårt samarbete. Det kommer va vi två som träffas mest här. Vi kommer utarbeta en enskild behandlingsplan för just mig, ha delmål och huvudmål med min tid här, ha samtal, äta tillsammans och det är hon som kommer jobba med min utveckling under behandlingstiden. T.ex lägger vi upp små delmål att kunna hitta på saker utanför avdelningen, permissioner, aktiviteter som kan vara, skapandeverksamhet, avslappning, matlagning i grupp osv. Vi kommer tillsammans diskutera mat, maträdslor, vikträdsla, självförtroende, självkänsla, hobbyns osv. I tisdags hade jag möte med en beteendevetare som utformade en ätutredning för just mig. Denna innehöll massa bakgrundfakta om mig men främst hur mitt ätande sett ut under alla mina sjukdomsår, hur min vardag sett ut, mina intressen, relationer, utbildning, arbete osv. Igår träffade jag en dietist. Vi utformade mitt första matschema som är helt personligt för mig i mitt nuvarande hälsotillstånd och efter vad jag tycker är gott men givetvis baserat på ett visst energiinnehåll som är uträknat för hela dagen. Här bestämdes hur länge jag ska äta en måltid och exakta mängder av allt. Matschemat är idag väldigt 4-kantigt och utan alternativ. Men det är meningen att jag tillsammans med dietisten och Isabell ska lära mig att hitta och känna mig trygg i likvärdiga alternativ. Men nu är fokusenatt bara äta alla måltider. Matschemat kommer efter hand utvecklad och utvidgas tills det når energiinnehåll för en normalförbrukning för en kvinna i min ålder med min längd osv. Detta känns bra att äntligen få en behandling baserat på mina både fysiska, mentala, vitala och mänskliga behov. Har ju alltid fått kollektiva behandlingar då alla äter samma, gör samma saker, haft mycket gruppterapi ( det finns inte alls någon gruppbehandling här förutom då vi äter tillsammans). Nu känner jag att man vill veta hur man bäst gör det  för mig och vill fina var min Akilles häl   egentligen sitter.

Fram till Stockholm.

Vaknade upp till en ny dag i sjukhussängen på mandokliniken, första dagen efter första natten. Hel-sjukt e det minsta man kan säga… ” … faktum är att det är mest bara så det känna just nu   Här är jag igen, har inte kommit nånstans under mitt 28-åriga liv. Nä, här står jag o stampar och tragglar samma gamla beteende som jag prövat under massa år utan att det någonsin gett mig ett piss. Försöker va positiv men jag lovar det är inte lätt. Inte heller så att det är upplyftande att sjunka så djupt att man måste genomgå en behandling på en specialistklinik för att för 1000 gången eventuellt lyckas förändra sitt liv. Idag pallar jag inte ens med att bädda in min situation i käcka meningar eller skriva för att läsa mellan raderna. Jag mår lika illa som jag borde och kan inte göra någoting för att det ska bli bättre. Jo, jag kan tänka att nu är nu och att denna sekunden aldrig kommer va exakt som nästa…  Så alltså kan jag må bättre om en stund.

Nu sitter jag i en röd fotöjl i dagrummet för alla heldygns inlagda patienter. Bärandes en så kallad värmejacka som en del i behandlingen. Dessa värmejackor ska vi ha på oss 1/2 timme efter varje mellanmål alltså 3 gånger/ dag. Efter de 3 huvudmålen har vi vila i ett värmerum där vi ligger uppradade på madrasser 1/2 timme. Väldigt skönt bortsett från att jag under en period har haft ryckningar i mina muskler som små kramper o dessa verkar bli värre av värmen. Just värmen är en av de 3 grundstenarna i Mando’s behandling. Alla grundstenarna är: MAT, VÄRME, VILA… Typ exakt de tre saker en ätstörd inte ger sig själv, alltså ganska grundläggande.

Utöver att jag sitter placerad i en röd fotölj och vilar grubblar jag en hel del och längtar nått vansinnigt efter David.

FICK IDAG ETT DEFINITIVT BESLUT ATT JAG DEN 3:E JANUARI SKA FÅ LÄGGAS IN PÅ MANDOKLINIKEN I STOCKHOLM…

 http://www.mando.se/sv/startsida-/startsida–/1.aspx 

Känner inte mig överlycklig…   

Vet att jag borde men är nu mest rädd och förvirrad. Säkert svårt för många att förstå att jag inte alltid vill släppa sjukdomen och missförstå mig inte nu. För visst vill jag Emilia bli helt fri och frisk. Men jag Emilia har inte så stort utrymme att tycka, bestämma eller resonera i denna kropp, ande och hjärna som jag ska försöka leva i. Den större delen som funnits i mig, sjukdomen, anorexin eller vad man ska kalla den har så länge haft störst inflytande på allt som försegått i mitt liv. Och då mnar jag länge… typ 14 år!!! Så att våga utveckla lilla mig som så länge blivit undanträngd här inne är inte så enkelt och självklart som det borde va ur ett friskt perspektiv. Rädlsan är inte främst att öka i vikt. Nä, rädslan är främst att bli jag… Vem det nu är? Visst finns jag här nu oxå men bara emellanåt. Vad händer, känns, blir av mig då jag är jag? Lite därför är jag inte bara helnöjd att åka till Mando. Sen finns ju rädslan att misslyckas igen … Jag önskar ju självklart att jag skulle vilja åka för att det är det bästa för mig och för att det är det sundaste att tycka, men nu är det ju så att jag sällan vill det bästa för mig och jag är inte speciellt frisk i mina tankar heller för den delen. Men jag får väl hoppas att jag kommer dit att jag har friska tankar och vill mig själv det bästa… Har kommit till en punkt då jag inte orkar eller kan vara positiv längre, vill va, men energin är slut… Därför åker jag occh därför kommer jag ge allt. Energin att kämpa själv sinar men den kommer tillbaka det vet jag. Nu måste jag bara inse fakta. Den faktan är: ” jag måste ta emot hjälp fårn anrda”.

Nästa gång jag ser på havet i Spanien vill jag att min ryggtavla ska va friskare…

Fick besök av kära mor torsdag till söndag. Har längtat efter mamma varje dag sen vi sist träffades, för alltför längesedan. Trots detta kunde jag inte hålla minen dessa få timmar hon va på besök hos mig. Det va som att släppa loss en flock ursinta vildsvin… Jag grymta, gorgma, gapa, gnagde och va allt utom det jag kände. Jag kände bara lycka över att mamma vahär. Va trygg och kände mig älskad. Men trots mina känslor kom stormarna som om jag vore en trotsig 14-åring. Kanske just den  fasen jag behöver gå igenom? Tragiskt. Skulle vatt så mycket enklare att ha fått uppleva en riktig pubertet när den ska genomgås inte nu 15 år senare. Visst va jag en hemsk 14-åring men oxå en sjuk sådan så jag upplevde inte mycket själv utan va mest så uppe i min sjukdom att jag idag knappt har några minnen kvar från denna tid. Men jag vet att det va grymtningar då oxå!!! Jag upplever nu en tonårings känslostormar i form av allt på en gång känslor, irritation på  allt mamma säger gör och är, en känsla av ständig mensvärk och svullenhet i hela kroppen och en total oförmåga att i stundens hetta kontrollera sig. NU!!! Som 28-åring får jag gå igenom detta, ugg va patetisk jag känner mig och kan trots min vetskap om läget ofta inte mer än släppa efter. Förstå hur knepigt det är att va medveten om att man är barnslig, omöjlig och helt uppåt väggarna ute och fiskar?! Önskar så att jag genom min insikt på hur jag aggerar i många stunder kommer kunna förbättra mig på många plan.

I alla dessa känslo-stormar va mamma som vanligt en pärla, hon kramades, stöttade och stog ut… WOW… Vi mös mycket, pysslade och fick många härliga samtal. Jag släpade med  mig mamma och David på julkonsert och julmarknad i Medevi brunnsområde.  I all kamp och med alla ups and down’s har det vatt så underbart att han haft mamma här. Guld värt alltså!!! Nu kommer snart en ny vecka, en ny vecka med pilen i rätt riktning

Tack Gud för att du kommer fortsätta gå med mig på vägen till ett friskt liv.

Efter ett samtal på mobilen igår fick jag erfara att människor inte ser in i mitt huvud, de kan inte läsa mina tankar, de tror inte de värsta om mig de tror inte heller att jag inte kan lyckas med något eller att jag är oduglig. Idiotiska sjukdom som serverar plågande sanningar om underbara människor. Påhitt som blir min undergång och som målar världen till en hatisk, ond och falsk tillvaro. När livet egentligen är en fantastisk gåva, männsikor är skapade ljuvliga och världen är ett mästerverk. Konstigt? Jag som under en evighet haft som sanning att alla förstått och vetat allt om mitt liv, om min sjukdom och om allt skit som jag inte klarar av. Så är det inte! Människor har trott på den fasaden jag ville visa, det jag så gärna själv ville skulle vara sant. Men människor har även trott på den Emilia jag är, nu vill jag tro på människor!

Hade en underbar dag tillsammans men min plast svägerska igår. Massa shopping, söt unge och innerliga skratt. Fick även känna ärlig kärlek och vänskap. Känslor man kan leva på länge.

De kalla graderna -21 håller i sig, trots detta håller mitt hjärta på att tina. Känner äntligen att jag vågar släppa in, öppna upp och ge tillit. Underbart att ge utrymme för ett känsloliv som jag så länge packeterat in, väl inslaget i en påse för att slängas bort i glömskans hav. Synd bara att vågorna alltid sköljer tillbaka allt skräp som kastats i havet. Mitt skräp kommer nu som våta tårar. Dock inte samma tårar av hopplöshet och skam som för bara en tid sedan fyllde mina ögon. Nej, nu är det tårar av hopp, längtan, kärlek men också tårar av oro, rädsla och villrådighet. Vem kommer komma fram när sjukdomen försvinner, vem är det som jag varit så rädd för, vem är hon som jag inte låter leva?

Jag kommer inte finna henne själv. Min tro är att Gud skapat oss för gemenskap och att det är genom denna gemenskap vi blir dem vi ska vara. I sällskap med våra kära, nära, vänner och behövande finner vi tröst, kärlek, värme och glädje och bekräftelse. Men främst genom vår relation till Gud tror jag vi kan utveckla den personen Han skapt oss att bli. Inte den vi är utan det projektet som är vår livsuppgift att genom Gudslängtan, bibelstudium, bön och lovsång överlåta till gud att skapa. Min väg befinner sin just nu i Askersund och jag önskar att jag kan ha tålamod att vandra på den vägen Gud plogar för mig…