CHICELICHICMILLA

Suttit o väntat på taxin ett tag nu för jag va färdig på tok för tidigt + att dom precis ringde o då hade min taxi kört i diket så det skickas en ny bil till mig… Så det kan bli. Men det ger ju mig lite extra tid att hinna skriva ett inlägg.

Sov själv i natt utan någon sömn, så man kan säg att jag vilade själv i natt. David e på utbildning m jobbet o kommer tillbaks i eftermiddag. Så kvällen igår spenderades med Sofia som jag bjöd på alltför salt kycklingfile fylld med mozzarella o pesto, attans va synd på så god mat. Men m stor kanna vatten slank kyllingen ner. Va riktigt skönt att få prata ut och bara umgås. Har varken haft lust, energi eller utrymme i mitt schema för socialt umgänge en tid tillbaka så det kändes gott att slå några timmar i gott sällskap.

Efter min isolering från omvärlden har jag nu kommit tillbaka hem. Det har varit väldigt skönt att komma bort från alla krav ett tag och få en del av mina issues bearbetade med under total uppsikt och utan att kunna utföra handlingar som för mig inåt i en sjukdomsspiral.  Hjälpen att bryta av den värsta toppen av sjukdommen har varit till stor nytta. Som det känns nu har toppen minskat mycket och jag står just nu på en stadigare plats. En stabilare grund som är långt från toppen,  där den  iskalla kylan och de stormiga vindarna blåste bort allt förnuft och all levnads vilja jag hade kvar. Jag kommer inte sluta arbeta hårt, följa mitt matschema, sova ordentligt och fokusera på att bli friska nu när jag är hemma. Så fortsätt att be alla ni som bär mig på fadernsarmar. Det är era böner och Guds oerhörda kärlek som varje dag ger mig kraften att göra det som jag är rädd för, det som känns som hot och det som är bra för MIG . Ofta finner jag mig själv sittandes med en tallrik mat som bara för några veckor sedan skulle känt som en omöjlighet att äta. Denna tallrik för mig idag lite närmare mitt mål, att bli frisk, den känns inte lika skrämande heller. Men för att komma i mål räcker det inte med att bara äta, jag måste utmana mina rädslor.

Här hemma har Gud även använt sig av min underbara ängel till pojkvän, som ironiskt nog bröt armen och har varit sjukskriven under två veckor. Dessa två veckor har jag verkligen behövt honom och kunnat njuta av hans närvaro som gett mig stöd under mina måltider, kärlek samt mycket glädje. Gud verkar på underliga sätt… Nu hoppas vi alla givetvis att Davids arm läker fint och att han snart ska kunna vara tillbaka på jobbet.

Fortsätter på den väligt långa o kämpigavägen mot ett friskt liv. Idag känns det ändå, trots den trista verkligheten att jag har dragit ner mig själv djupt i skiten, ganska gott att veta att jag under 10 dagar lyckats följa mitt mat/ sov/ vila & tänka positivt schema fullt ut. Visst är det lättare med hjälp men det ska göras även då man får just det, hjälp. Inte för att detta ställe är till större hjälp mer än att de serverar mig mat o förvara mig under dygnets 24 timmar. Men det är till stor hjälp för jag vet att Gud är med mig varje steg och att det finns många eldsjälar utanför som bär mig i bön. Övrigt suger allt som ska vara min rehabilitering här. Har endast funnit ut att två av de sk, inom landstinget, ätstörnings- specialliserade personal. Dessa två vill verkligen se mig, mitt problem men utifrån en sjukdom som trots allas olikheter  ofta yttrar sig snarlikt. Menjag känner att jag får det stödet som jag behöver med min ätstörning på dagvården som ja fortsatt på under veckan, måndag, onsdag och fredag.  Igår ”besöktes” jag eller snarare kom en man in på mitt rum 2 gånger… Riktigt otäck, han bara stod o stirrade på mig helt plötsligt o jag fattade inte att han kommit förrän han va precis vid mig. Jag bad honom först flera gånger stiga ut ur mitt rum,  för det är väldigt olustigt att ha främmande män med en oviss diagnos och en psykotisk blick inne på sitt rum. Men han vägrade att gå ut. Då höjde jag min röst bestämt men inte argt, det vågar man inte för tänk om han skulle klicka då?!! UH!!  Kände även hur min lilla kropp kämpade hårt för att se stark och skräckinjagande ut. Det lyckades dock inte alls! Tvärt om insåg jag snart att hans problem  inte va att göra mig illa utan att städa mitt prickfria, välorganiserade och absolut rena rum. Snacka om att världen e mixed up!!! Men det måste ekat av oro i den stackars mannens själv då jag satt o la ett pussel på 1000 bitar, tänk så mycket som ligger fel då. För hans blick va helt i sitt esse då han så alla bitarna som låg utspridda över bordet. Men han böjde sig istället ner för att leta smuts på golvet, insåg kanske att det va för många bitar att plocka bort eller nått? Men då förstod jag att jag antagligen inte behövde känna mig rädd längre utan kunde koncentrera mig på att se till att den stackars mannen fick sällskap av personal. Jag föste ut honom med mina envisa armar och fick efter mycket om och men ut honom genom dörren och fann en personal. Mannen befinner sig nu, efter att personalen hittat tillhörigheter från kök, patienter, avdelningen och antal påsar med skräp han plockat på sig och laggt i påsar under sin säng, en trappa ner för de som behöver lite extra stöd. Han  behöver inte stö här han behöver upprättelse, frälsning och specialiserad vård.

Nått annat lite trevligt jag testat de senaste dagarna är att  jag valt att sitta i matsalen med övriga patienter, dels för att slippa sitta övervakad av ständigt  nya och nyfikna människor ur personalen inne på mitt rum då jag äter och dels för att det är väldigt komiskt att se ”psykon” in real life. Sen finns det ju självklart många helt funtade människor som bara befinner sig i en kris här, typ som jag… om man nu kan kalla mig funtad??? tillåts att diskutteras. Men iaf dessa människor kan man både få och ge till av sin i massor tillgängliga tid. För mig känns det mycket lättare, trevligare och normalare att äta bland folk, med bordskamrater oavsett om dessa har toretts och under min 30 minutersmåltid upprepar diverse svordomar och könsord. Dessa otroligt smärtsamma öden ger även en bra andledning för mig att kämpa hårdare och längre.  För jag vill inte komma hit igen eller på kanten till att trilla ner igen.

Jag älskar dig också… Kämpar för att få fira jul med er, min älskade familj.

Den morgonen som snön föll fortsatte med ett regn, regn både ute och inne.  Snön försvann och byttes mot min förfäran till en dag utan någon känsla av ljus. Istället för forsatt underland o ljusa flingor, hopade sig mörkret, mina tårfyllda kinder fick förflytta sig från vinterland till sjukland. Efter tappra försök att bryta  mitt ätstörda alltför långskridna beteende själv skrev jag i fredagskväll in mig på sjukhuset i Örebro för att få hjälp att börja äta och vända den nedbrytande trenden som pågått och stagnerat den senaste tiden. Min sjukdom har fått allför stort grepp om mina tankar och känslor så jag behöver hjälp att fatta de beslut och aggera på det sätt som kan göra mig väl. Nu när en ny vecka börjat känner jag mig påväg åt rätt håll. Mina känslor befinner sig ständigt i uppror och mina tankar för mig gärna på villovägar. I detta skede kan jag dock inte lyssna till allt skräp som hoppar upp inom mig. Det som för många är en trygghet, att kunna lyssna till sina känslor och försöka finna sin inre sanning,har lett mig till ett helvete och det vill leda mig i graven. Trist, men sant, för att jag ska kunna lita på mitt inre krävs först att mitt inre styrs av mig och inte av en sjukdom som är destruktiv, manipulerade och totalt ont.

Sekund för sekund försöker jag ta mig igenom dagarna här…

Magisk låg snön vit då morgonen nalkades. Som vid all första snö infann sig en barnslig förälskelse av detta förtrollande vinterandskap.  Ett lugn och en fantasi som bara Guds hand kunnat skapa. Tack Herre, för att du nu när mörkret nalkas mer och mer ger oss glädje i din natur.

Tänk att en världslig king även får min dag att rocka!!! Synd bara att denna världen va lite för tuff för honom oxå!!! Michael Jackson

Fick i söndags förmånen att tala med min pappa i telefon. Vi har haft många ups and down’s, som alltid orsakats av min alltför svaga tillit till honom. Saken är den att han aldrig gett upp. Alltid varit den samme. Minns speciellt ett av våra samtal. Jag bodde på Hissingen, va så lack på tillvaron… Hade haft timtals av samtal med psykologer angående den stora frågan ”varför tror du att du blev sjuk?”. Den frågan är väl helt ovesäntlig att tala om idag, den är hallå 14 år sedan jag fick min diagnos är det inte bättre att se till vad som kan göra mig frisk??? öhhhh men iaf. Mitt huvuvd kändes denna dag som sockervadd. Grubblade förmodligen på svaret som de flesta psykologer velat intala mig att allt hänger på skillsmässan mellan mina föräldrar. Bull shit det hänger på att jag ville va smal och min kropp reagerade på en alltför hår bantning. Jag kom i svält o som alla kroppar i svält… D tänker inte klart! Senare år har många även skyllt upprätthållandet av min sjukdom på mitt wearda förhållande med min ex och på allt vi genomgick. Men livet och människan kan inte förklaras eller bort förklaras genom relationer eller förlorade relationer. Förmodligen hade mamma aldrig gått Livets ords bibelskola om hon ff vatt gift o det har ju skapat en helt ny värld för henne. Anna skulle inte jobbat som terapeut för ätstörda, vilket är det perfektaste jobbet för henne. Det värsta av allt vore ändå om John inte blivit polis!!! Detta som gett honom en biljett in i pojkvärden för alltid, nä livet kan inte förklaras så enkelt. En anekdot: John berättade sist vi va på middag hos mormor & morfar i dala en så härlig för min ”wana be a gangster cop” bror bekräftelse stund. Han körde genom lilla Oskarström bakom en bil som på 30-vägen körde i 50, bilen tutade på folk vid övergångsstället, sket iatt blinka då han svängde o sneddade över flera körbanor i en korsning…  ( eller jag minns inte exakt bilistens missar, men det lät u bra!!!) John a la ”I am Brusan i Die Hard” passade på att köra om då chansen togs, samtidigt som han vevade ner rutan o sträkte ut sin bricka med en mördande blick… Chafisen visade sig inte vara så stöddig längre   Min bror är verkligen helt fenomenal, ingen kan hitta nått spännande i Oskarström, men han fann ändå en klockren situation. Plus i massor till dig brossan!!! O, jag tänk om jag inte träffat David? Nä, nu vill jag inte tänka mer på om jag inte blivit sjuk, för att inte få va med David vore så hemskt, han är ju allt , meningen med denna världens tillvaro liksom… David är ju den som ska va med mig och jag med honom. Jag tror inte att gud kan ge annat än god gåvor, däremot tror jag att han kan använda dåliga upplevelser eller situationer som en människa går igenom för att skapa något starkt, något bättre och något som kan hjälpa andra. Det jag redan nu vet är att jag har en oerhörd tacksamhet. Jämte min dator står ett kort på världens härligaste unge, min älskade systerson Ferdinand. Att jag få se detta kort kan göra mig så tacksam o när jag då tänker på att Anna finns, Anna min andra ängel… Anna gör min kunskap om Gud så enkel! Hon älskar, hjälper, skrattar, gråter, busar och finns alltid där för mig. Hon har inte lärt känna mina innersta rum utan smällar. Nä smällar har hon fått ganom att hon har varit obekväm, rätt fram och ärlig. Dessa smällar har dock gett oss båda en syster relation jag inte skulle klara mig utan. Åter igen, Anna sluta inte va du för du är fabulous rakt igenom.

På tal om min bror så pratade vi just en kort stund, om du läser detta John… Jag älskat dig rakt igenom!

Tillbaka till Pappa! Idag har vi en rak, sund, vuxen och kärleksful relation och det är såååå skönt.

Jag satt deppig i soffan i Davids famn efter middagen igår, kände mig som vanligt som en svullen, eländig, tröttsamt och klagande tjej. Vi små pratade lite allt möjligt när jag sa att jag kanske i värsta fall fick fira julen på sjukhuset i Stockholm. Då svarar David i en sammetslen stämma att det kommer bli jätte mysigt för oss två isf, att han ska mysa till det för mig och att vi kan få en jätte fin jul bara vi två tillsammans på sjukhuset om det skulle bli så. Mitt hjärta smälte och jag insåg som ofta då David är hos mig att min kamp är värd varje tår som faller ner för mina kinder. HAN, han ska jag leva med. Min ängel som utan minsta tvekan kommer sitta på ett sterilt sjukhus o äta sjukhus julbord med mig o massa andra svältandes, deppiga patienter. Gud jag vet att du finns för ingen annan, ingen slump, ingen groda, ingen explosion eller något kan skapa något så vackert som Davids hjärta. Och de hjärtat slå för mig… Jag vill bli frisk och få ett starkt hjärta så mitt kan slå starkt för oss!

För övrigt fick jag idag en tid för mitt andra möte angående en specialistvård. 22/10 kommer detta möte att hållas!! Så alla ni som vill be gör gärna det. Känns så skönt att veta att ni finns där ute…

Min sjukdom är hemsk och har förföljt mig som en skugga genom livet. Många tider en svag, lite skugga. Många tider en svart stor överrumplande skugga. Idag känner jag att jag står mitt i en bryt punkt jag måste satsa tills jag inte förföljs längre. Jag tror på en Gud som hör bön och jag kommer inte ge upp. Jag har bestämt mig för att kämpa för att bli helt frisk! Vägen är svår och lång men jag måste bli en hel människa för kunna tjäna herren på det sätt han vill och för att kunna leva vidare.

Tyvärr kommer det många vägbulor när man e beroende av landstinget som en del i sitt tillfrisknande… Måste få klaga och säga att psykiatrin suger, speciellt när man har en ätstörning som egentligen borde ligga utanför landstingets ideér om va psykiatriskvård är. Jag går ju nu som skrivet en dagvårdsbehandling. Fick svar på lite frågor om deras tankar för mig förra veckan. Jo, de ser mig som en av deras kvot som aldrig kommer bli frisk och därför kan  de bara hjälpa mig med att bli bättre. Bull shit!!! De menar alltså att mitt liv inte är lika myckeT värt som deras eget… Nu måste den lilla Emilia med guldblonda lockar få resa sig ur sin nerspydda tillvaro och säga med en smörblomsbukett i handen… Va? Varför skulle jag då sjukskriva mig igen och påbörja ännu en förnedrande behandling i vilken personalen som ska ge mig stöd tror att jag är 6 år gammal och inte vet hur man vare sig kokar potatis, spolar ner min egen skit, anpassar mig till en grupp, parkerar min bil, läser en bok eller vet vad snö är!!! Hade två timmars utbildning om vad som händer när kroppen är i svält och jag lovar det hade jag inte hört förr!!! DA… jo vi 5 som va ”patienter” har hört det förr!Men är vi friska för det???? Fick också lära oss att om man äter regelbundet blir man frisk:) wow jippi då testar jag det…  Man ska börja med att äta frukost första dagen, frukost och lunch andra dagen, frukost, lunch och middag tredje dagen, frukost, lunch, middag och tre mellan mål tredje dagen sen är allt bra!!! Just därför jag sökte hjälp för att det är så enkelt… Idioti!!!

Jag vill inte bli bättre, jag är inte ett fall som inte kan eller är värdatt satsas på!!! Varför  offra tid och pengar på mig i en dagvård när till och med min läkare säger att detta inte kommer hjälpa mig att bli frisk??? Men när jag då tar upp hur vi ska göra då och hur vi ska jobba vidare med att få mig till ett ställe som tror att jag kan bli just frisk kommer upp slår alla backut… Va? har du din lilla ätstörda idiot en åsikt, oups det va ju inte vad vi ville, vi är ju vana vid att alla med ätstörning bara säger ok, ja tack och det blir bra. När jag nämnde att jag tror att det finns ställen som kan hjälpa just min problematik vill de inte ens lyssna. Men varför inte? hade jag haft canser, hiv, hjärtfel eller vad som helst hade jag kunnat bli skickad landet över. Men just för att min sjukdom hamnat under fliken psykiatri kommer läkarna undan, då slipper de bekosta landsitnget den dyra kostnaden att skicka mig till en behandling som genom forskning kommit fram till alternativ, lösningar och metoder som hjälper över 75% av alla som någon gång kommit i vård hos dessa experter… vad e siffran hos landstinget? Tja genom egen undersökning av de ca 100 jag känner och känt som haft diagnosen ätstörning och som haft vård inom landstinget kan jag räkna de ”friska” på en hand!!!! Ganska låg siffra alltså

JAG VILL BLI FRISK OCH ÄR VÄRD ATT BLI JUST FRI, FRISK OCH FABULOUS!!!