CHICELICHICMILLA

Fjärde veckan av dagvårdsbehandlingen har lidit till sitt slut. Men det är första dagen jag känner att jag börjar fatta meningen med allt slit jag går igenom varje vaken minut. 1% av min känner lite tilltro att det jag sliter med idag kommer ge resultat i morgon. Men det är ett stort steg, åtminstonde skjuter jag inte slitet till i mon. Bara det är en stor procent. När vi hade sammanfattning av veckan med gruppen tidigare i eftermiddags tittade jag omkring mig på det fantastiska kvinnorna som intill mig som satt och slet i sin kamp emot demonerna. Jag kände en enorm tacksamhet att jag får dela denna svåra tiden i mitt liv med just dessa fyra vackra personer. Vi är väldigt olika men delar något som gör oss väldigt lika. Att öppna munnen och se en nyfunnen bekant i ögonen och kunna va den som talar just de orden hon precis sagt är rörande. Egentligen vill jag inte att någon ska behöva dela min sjukdom eller uppleva skräcken av att vara i det svarta helvete som anorexin medför, men nu är det så att det finns fler och jag är för min skull tackasm att vi kan göra denna resa ihop.

Annars finns det inte mycket positivt att tala om, det är en  lite för komplext och tidsmässigt långvarig åkomma så mina resultat är för mig bergsbestigningar men för många ingenting. Man kan säga såhär, tidsmässigt kommer det behövas mycket mer av just tid…

” Himmelske Fader var nära mig , din kraft varje dag är ett lån. Om du inte lyfter och bär mig, var tager jag då kraften ifrån?”

Himmelske Fader var nära mig idag, ge mig styrkan att förändra mönster som gör mig illa som gör mitt liv till en igensnöad stig. Lär mig trampa upp en stig i snön, en stig jag kan vandra på. En stig som möjligtvis snöas igen ibland men som i grunden är nertampad, lättgången och mot rätt mål, Dig som mål o käre Far. Jag ser idag att du sätter människor i min väg som vill mig gott, vill hjälpa, trösta, få mig att skratta och leva i din välsignelse. O Fader lär mig att ta emot den hjälpen du ger mig genom dessa dina tjänare. Jag är tacksam för alla änglar du sänder och sänt i min väg. Även då stigen inte va trapmad alls, de dagar det va meterhöga drivor, kramsnö som fastnade kring mina ben och som drog mig ner. Tack Fader att du ändå fanns där och att du rädade mig ur den mörkes våld. Tack att du sänt änglar att vaka över mig.  Min stig jag vandrar har fortfarane alltför hög snö för att jag ska kunna klara av att vandra utan dig Fader. en låt aldrog mig känna att stigen är så nertampad att jag inte längre behöver ditt stöd herre. jag vill va berodende av dig och jag vill låta mitt liv ledas av dig. Hjälp mig att formas till att vanrda på livets stig trots att den inte är plogad eller nertampad om det behövs.

De ligger i magen och jag borde känna mig stolt och glad att jag kunnat äta mina hittills fyra mål mat idag. Det gör jag inte, känner mig nöjd alltså. Känner gör jag med mest oro och ångest. Tänk det mest basala för att livet ska gå runt är min största skräck! Maten. Maten är min sjukdom och det som gör att jag just inte kan leva. Men den lilla flickan som jag kommer ihåg är vem jag matar, det är det som ger mig motivation. Hon, tjejen som sjöng för full hals ” jag är barn till en segrare som har krossat dödens makt” Jag föder henne! så att hon kan växa till sig och bli en fullvuxen kvinna som kan vara en tjänare till en segrare, Jesus.

Pratade terapeutiskt och länge med kära mamma på telefon idag. Tårarna rann, skrattet ekade och jag kände mig överröst av kärlek. Tack mamma för att du alltid stått vid min sida, bett för mig, vågat ge mig råden jag inte velat höra, skyddat mig från massa strul, hämtat mig när jag gjort strunt. Men mest mamma tack för att du älskar mig så hjärtligt, ovillkorligt och öppet. Jag älskar dig och längtar efter din famn. Det jag skulle komma till va att vi pratade om min uteblivna känsla av livslust, då svarade hon mig: ”Lev för Jesus och den lilla flickan Emilia, tänk på att i Jesu kungarike är du ett kungabarn och han behöver dig som stridskämpe för att få människor att omvändas till hans kärlek.” Vilken vis mamma jag har, hon dömde mig inte. Hon började inte gråta och förtvivla sig över min ovilja att för nuet leva. Nej, hon känner mig och visar mig vem jag egentligen är och visade vad jag egentligen borde vilja och känna. Hon känner alltså någon jag är påväg att lära känna?!  Hon stoppade för en stund undan sina behov för att möta mina, då hon säkert egentligen va förtvivlad och uppgiven över att hennes dotter förklarade att hon inte orkar leva mer. Nej, hon valde att se det ur en annan vinklen den vinkeln som fått mig att leva tills idag. Gud, hans omsorg och hans vilja för mitt liv jag tänker jobba för att lära mig se den vinkeln, det kommer ta tid men det får det göra. Jag vill vilja ge livet en ärlig chans, sluta ge sjukdomen delar eller hela mig som den i perioder fått.

JAG MÅR SKIT, AVSKYR MIG SJÄLV, HAR EN SJÄLVKÄNSLA SOM SUGER, HAR ANOREXI, ÄR SJUKSKRIVEN FRAM TILL JUL OCH ÄLSKAR DAVID…

1. Har under alltför lång tid spelat med i livets spel och försökt med alla medel passa in och va som er, men det funkar inte. Jag är jag ( Emilia) och vem är det. Kände en gång en liten tjej som älskade Michael Jackson, dansa framför spegeln, vandra ensam bland trädgårdens blommor, sitta i mormors knä och en liten flicka som svarade på frågan vad är du med: ”Jag är underbar”. Men idag är jag 28 år och har inte en susning om vem jag blivit!?

2. Om jag bara kunde ge av all kärlek jag känner för andra till mig själv, då skulle jag få ont för älska det kan jag! Ta inte det ifrån mig. Vissa påstår att man inte kan älska andra om man inte älskar sig själv. Det är en lögn, en stor fet möglig lögn. För jag älskar, jag älskar så det gör ont. David, Anna, Sara, Mamma, John, Ferdinand, Nico, Pappa, Morfar Åke, Mormor, Evelina, Veronica och alla er andra jag älskar er… Åh nej nu är det nån som kommer undra varför jag inte skrev dig… Men du vet om jag älskar dig, det gör jag!

3. Kan jag, vet jag, är jag värdefull…?  En gång i tiden visste jag mitt egenvärde. ”Jag vet inget alls numera”, den meningen säger allt!

4. Jag fick diagnosen anorexia nervosa 1997, har sen dess aldrig mått helt som jag ska. Haft dippar, toppar, hål, himlar, helveten, grottor, stopp och sjukdom. Började som en lek slutade med självförakt, självhat, självmordsförsök, årslånga sjukhusvistelser, behandlingar, sondmatning, självrensning, matscheman, kaloritabeller, viktkurvor och psykologer. Idag vet jag vad jag är… Jag är sjuk i anorexoa men jag är Emilia inte min sjukdom, felet är bara att jag inte lärt känna Emilia ännu.

5. 2 september i år fick jag nog, jag gick till en specialist läkare på ätstörningar och bad henne ge mig sjukskrivning och hjälp. Jag kommer nu va sjukskriven fram till jul och medverka i en dagvårdsbehandling i Örebro. Detta suger och jag vill verkligen inte va här. Jag vill kunna jobba, försörja mig på en lön jag själv arbetat in och inte va skattebetalarna till last. Rösta höger så kanska jag tom får igenom att jag får bli frisk o inte tvingas in i arbete för tidigt för att sjukdagarna e slut… Som de alltid varit! Jag hatar känslan av tid, av tiden som vi måste leva. Tid är bara ångest, känslor och att finnas till. Just nu är all tid en kamp.

6. Som alla ni som någon gång läst denna sidan redan vet, älskar jag David… Men till vilket pris för honom? Han är värd en frisk flickvän en tjej som kan ge honom det han behöver. Idag vill jag inte mycket, ser till nuet men det gör ont. Om jag skulle kunna ändra något är det mitt val, valet att inkludera David in i min missär. Bättre en förstörd människa än två förstörda människor. Men idag ligger inte valet i mina händer, David har valt mig och det gör mig till en väldigt älskad människa. Davids hjärta har inget stopp, ingen ände, han ger, ger och ger… Jag kan bara älska hono

Nu är det ute… Jag är blottad, ett öppet sår. Men jag vill läka och jag behöver mångas läkande salvor, böner och hjälpande händer. Så om du finns där ute som ännu en gång vill ge mitt friska liv en chans behöver jag dig. Jag är ensam, väldigt ensam i min kamp.

28 år o första semestern! Helt sant. Jag har vatt ledig, mellan jobb, utan plugg o sysslesatt av annat… men aldrig gått på semester. O trots att detta bara är en vecka så känns det himmelskt. Inte bara för ledigheten men för vuxen känslan.

Till nått annat, så har jag under senate tiden kännt mig välsignad, blessed att ha vänner som verkligen är vänner. Dessa bor dock minst 25 min bort men ändå!!! Dom finns. Stunder i nedstämdhet har jag tvivlat, men det ska jag inte göra mer. Just nu har jag funnit ett projekt som inkluderar en vän o det är det roligaste jag för tillfället vet

Jag har i all ensamhet i Askersund funnit en vän som är en fantastisk tjej. En pärla som blänker vit o vacker inte bara på ytanutan även när men  sakrapar. Jag börjar märka att detta är en tjej som blir finare, snällare o sötare ju mer man skrapar.

Dagen idag tillbringades i Vätterns skärgård, åkte ut 11 o kom hem ca 19 efter en underbar dag. 21 grader i vattnet o 29 på land. Vi grillade karré m bearnaise o god sallad. Solade o hade kärleken med oss… Inget gick i soporna utan vi mådde som bäst, både D och jag!

Idag jobbar jag inte i gruvan, nej min chef tyckte att jag under dessa fyra veckorna skulle jobba ett kvällspass på hotellet och två helger på hotellet utöver min heltid i gruvan… Detta för att jag inte ska glömma bort alltför mycket!??? Om jag åker på fyra veckors semester ska jag komma in o jobba då oxå, ”så att jag inte glömmer”?

Med David sittandes framför en Danskdokumentär film i rummet bredvid känner jag mig trygg, allt är som det ska! Själv ligger jag nerbäddad under täcket o trotsar John Blund…

Dagen spenderades som de ska underfyra veckor framöver i Zinkgruvans Matservering. Idag va min uppgift inte bara att laga mat, servera o hålla fint, näpp jag skulle även lära upp en ny tjej uppgifterna. Hon ( Jennifer) va med mig hela dan… Riktigt kul att få sällskap, speciellt iom att jennifer e super rar o väldigt lättlärd! En riktigt effektiv o charmig tös.

Efter jobbet köpte kärleksparet, D hjärtan jag, varsin sallad o begav oss ut på Vättern. Riktigt härligt väder. Känns så uppfriskande att blåsa fram över vågorna, typ som att hitta ett par perfekt skurna jeans… Mums! Maten smakade ljuvlig då vi sakta gled fram mellan öarna. Trots att halva Davids sås spilldes ut över vår välskrubbade båt

Efter en tid i livet som vatt väldigt  jobbig & mörk känner jag hur krafterna sakta börjar återkomma. Många faktorer har hjälpt till o jobbet gör verkligen sitt. Tripperna till mina vänner tänder oxå lågor av glädje i hjärtat. David e självklart den som ska ha den största crediten för att jag kommit upp ur mitt självborrade håll överhuvudtaget. Han har stått som en kärleksriddare varje dag, redo att slåss för mig o emot det inom mig. Jag älskar dig min prins!

Helgen hos Sara i Göteborg som jag kom hem från i söndags va jätte mysig o uppmuntrande. Fick skvallra om kommande bröllop, tjejsaker o massa annat. Spenderade timmar på stan, käkade tacos ( vad annars när vi ses) såg filmer, mös i soffan, va ute o käkade gott på en trendig sydamerikansk restaurang, samt gick på SITC2… Sex and the city 2 Väldigt kul. Trots att jag gillade filmen, de underbara karaktärerna o outfitsen på hög modenivå kan jag inte annat än tycka att första filmen va bättre. Nr 2 kändes mer som en rulle filmproducenten ville få gjord. Men mitt hjärta bultar ff för Carrie, Samantha, Charlotte & Miranda som det alltid kommer att göra… Boxen kommer fortsätta rullas på lediga dagar, sjuka dagar eller under sömnlösa nätter. dessa tjejerna kommer fortsätta göra att mina smilgropar syns o att mina skrattrynkor blir djupare.

OLA- Overdrive http://www.youtube.com/watch?v=XBdsNPBvHj0

Men för att spara alla de oväsen jag gillar valde jag att dela med mig av söta pojken med D…mp allas vår OLA

Dagen har spenderats i Zinkgruvan, mitt nya dagläger… Efter en heldag på jobbet kom jag hem till lilla lägenheten, varifrån D o jag snart tog bilen till Marieberg. Inköptes diverse ploj från Clas Ohlsson bla nya hörlurar till datorn.

Började m en tripp till huvudstaden. Denna inleddes men en konsert  till D’s stora förtjusning min inte speciellt mycket… inte alls faktiskt.  Med yviga lockar,blommiga skor & Jesus i hjärtat tog jag mig igenom kvällen utan ärr eller men. Bad under nästan hela konserten för stämningen var verkligen inte från den ljusa sidan. Till råga på allt lät allt som skräl, oväsen o total illa. Fattar inte alls hur denna ”musik” kan uppfattas som bra i någons öron? men det gör den ju uppenbart. Eller är det bara ett sätt för han den onde att nästla sig in o sätta grill i huvudet. Iaf tillbaka till mina böner: dels bad jag att folket skulle få nöd för sina liv, att de skulle längta efter Gud. Jag bad om den Helige Andens närvaro. Men då ett regnmoln dök upp på långt avstånd började mina intensivaste böner… Att det skulle börja regna på stadion, det gjorde det. Framme vid scen o på alla som stod närmast scen öste dropparna ner… På mig o David som hade sittplatser oxå utan tak kom inte en droppe, det är böne-svar!!! Halleluja är det värt många gånger om. Men en annan sak som jag uppskattade mycket var att Gud lät mitt humör va på topp hela kvällen.

När vi gått den dryga kilometern från Stockholm Stadio till Anna, under vilken D köpte sig två chorizo, kom vi fram till en underbart härlig säng. Massa stora härliga kuddar, duntäcken o ny bäddat bara för oss. 2 smörgåsar slank ner i magen o sen sussade vi i kapp.

Uppvaknandet i Anna & Nico’s lägenhet blev toppen, mötte Ferdinands skratt o gosa med honom undertiden som han drack sin morgon välling. Kusin Jacob vaknade ur tonårsdrömmarna o bökade runt på soffan. Dagen inleddes m Annas ö-kända frulle, innehållande alla pålägg man kan tänka sig, ägg, flingor, goá bröd, fil, yoghurt, kex, ostar, frukt, kaffe juice mm. Sen bar det av till Gamla stan…

Dagen va underbar, m det bästa sällskapet.

Helgen fortsatte m jobb: 12-22 lördag, 7-17 söndag. Efter sista passet på söndagen firade vi nationaldagen ut i Lyckefallet hos D’s föräldrar m grillning o tv-mys…

Jobbveckan började igen måndag morgon kl 8!

Fortsättning följer…

Allt som skett den senaste tiden kommer jag komma tillbak till. Idag handlar det om inget o nått annat. Iom att ja inte bör skriva om nått ”som kan göra någon illa”… men inte har jag en blogg för nån annan… nä men många tror visst detta. Det är fel! Jag tänker bara på mig själv, o vill få ut det som finns i  mina tankar just för stunden. Mina åsikter är sällan bestående eller fixerade. Jag kan inse mina brister, på lång sikt förändra dessa o bli bättre. Mina åsikter kommer förändras o mina intressen bli fler, nya och andra. Detta är för mig självklart men har börjat förstå att min flexibilitet och min egenskap att ständigt förändras inte uppskattas av alla. Något jag långt ifrån tycker att de bör göra, jag önskar bara att människor skulle vilja försöka tänka sig att olikheter inte är fel, farligt eller sämre.