CHICELICHICMILLA

Mitt på torget i Örebro har kommunen satsat 100-tusentals lappar för att lägga en gul jättekanin som en del i ett konstprojekt.

Min jättekanin ligger också på ryggen i underläge och blir mer och mer ihålig. Min behandlare sa med ett leende på läpparna till mej igår att måttet för att helt tippa över på den friska sidan inte är stort längre.

Själv märker jag mer och mer av att livet blir stabilare och tankarna kring mej, mat, vikt och att jag inte duger minskar. Trots att jag igår kväll gav David en dos av gammalt avslaget ”jag duger inte” tjat. Men det gick fort över! Märker att det liksom blivit en trisst del av min vardag att jag måste gotta mig i min offerkofta och må lite blä för att känna att jag verkligen lever, det HAR ju varit hela mitt liv. Nu kommer det på besök mer sällan, mest som en gammal vana och som något jag inte behöver reflektera så mycket över. Det jag sett efter dessa snart 9 månaderna av Mandos behandling utan terapi, psykloger, meditation, fuffens och självhjälps strategier är att mitt beteende för första gången förändrats och gett bonusen av att mina tankar gjort det på köpet. Klart rätt sätt att må bättre på är att börja med att göra bättre. Gör gott och få i gåva att må bättre! Och jag mår faktiskt till min egen förvåning fint (nästan) rakt igenom. Måste har med en viss pessimism i min possitivitet, annars skulle jag behöva karta och kompass för att finna svaret på vilken naiv optimist som skrivit dess rader. Jag är en glad skeptiker i en hoppfull och framtidsblickande kropp. Nu vet ju jag som lärt känna den riktiga källan till kärlek och livskvalite att sanningen inte ligger i att bara göra rätt för att må bra. Den verkliga inre friden kan man bara få i gemenskapen med Jesus. Man kan sträva, köpa, meditera och göra  i år utan att finna den frid Jesus ger oss gratis som en gåva genom sin död på korset. Han är den som på djupet helar våra sår. Men i mitt och mångas fall kommer helandet inte som en blixt från ovan i form av ett plötsligt mirakel. Nej, mitt helande har vuxit sig starkt i mitt inre och i mina relationer till Jesus som helar, mina vänner, min familj och till mej själv. Jesus har gett tillbaka min livsvilja och kommer ge mig en friskskrivning. Min tid att få ett helande på papper kommer bli verkligt och nu vet jag det. Jag kan varje dag tacka Gud för att Han har lagt ner helandets gåva i min själ. Ps. Tragikomiskt i det hela är att min ordlista inte ens har ordet helande som stavningsförslag.

”Jesus tack för att du tog min synd och mina mänskliga brister på Dej”

En liten morot jag fått att knapra på är att David och jag kollar på hus

…När jag ligger tillsammans med David utklädd till en huself, Dobby!!!  Ser ni? skrämmande likt. Och som om att det inte skulle räcka läser jag en ordbok!

 Här känner jag mig lite mer som mej själv

Helgen bjöd på fredagsmys med Taco & film. Lördagen började med en slapp morgon, sen bar det ut på sjön och en härlig båttur följt av en snabb rundtur på chokladmässan i Askersund. Kvällen inleddes med mat på Jensen’s Biff House i Örebro och avrundades med Jägarna 2 på bio. Söndag morgon åkte David å jag norrut, ca 10 mil till församlingshelg på skrekarhyttan. Härlig dag med massa bibel, lovsång, bön, gemenskap å trevligheter på agendan. När vi komhem frammåt halv 8 åt vi lite gott och såg Thor på hemmabio. Alltså en bra och givande helg.

Denna veckan har fortsatt i samma anda. Mamma kom till mej vid middagstid igår( efter en helg hos Anna). Väldigt skönt att få umgås, tjabba och mysa lite några timmar på kvällen. Vemodigt att lämna henne i bilen, då hon släppt av mig vid pendeln i morse… nu är hon på vägarna ner mot Oskarström.

Under morgonen här på Mando har jag haft samtal men min behandlare samt  haft utredning av aktivitetsmätaren jag bar under 3 dygn förra veckan. En liten mätare som kan se alla mina rörelser och registrera dessa. Jag visades vara en aktiv, men stillasittande person. Alltså, när jag vilar gör jag det bra men jag är också en person som är snabb och rörlig. Det va inget konstigt alls med mina siffror men jag kunde tänka på att när jag tycker att jag är lat och slapp (vilket jag ska va) går jag över 10 000 steg/ dygn! Inte jätte många kanske men en del när man själv tycker att man inte tar några steg  alls. Nått att reflektera över… Beteenden sätter sina spår!

Smidig som en gråsäl, entrar jag morgontåget som tar mig till Älvsjömässan vart jag byter tåg till Flemingsberg. Varje morgon tar jag detta tåget som åker 5 stationer, 1 byte  allt på 23 minuter… väldigt bra! Med packning för helgen i form av en ryggsäck och stor handväska försöker jag vara så liten som möjligt. Tydligen tycker inte mannen som står jämte mig att jag försöker ta lite plats för han börjar ryta och vifta med armarna: ”Ser du inte att jag står här va?, syns jag inte eller, ska du stå på mej eller?” Vagnen är full av folk som trängs, åker på varandra vid inbromsning, står, sitter och försöker få en liten yta att andas på. Men jämte mig står nu en man som sätter min filosofi, om att vara en god medmänniska och se hjärtat bakom fasaden, på spel.  Mannen verkar tro att vagnen är tom, att jag försöker ta ”hans” förbokade utrymme på tåget och att jag ska klättra upp och stå på honom bara för att jag vill det. ANDAS!!! Jag ler tillbaka mot honom: ”Åh ursäkta, det var inte meningen att stöta till dej jag ska flytta mej”. Flytta mej vart dumma gubbe” ekar i mitt huvud men munnen fortsätter att le. Bra där Emilia! Besvarat otrevligheter med vänlighet, check! Det som dock är synd i sammanhanget är att mitt hjärta sotades ner en skvätt av tanken på mannen som en idiot, fast han fick ju iaf aldrig den informationen.

Onsdag 07.06 kvittrade det till i mobilen, jag befinner mig mitt uppe i morgonstress, tandborstning å sängbäddning samtidigt som 4e ombytet kläder ligger i en hög på golvet. 6 minuter kvar tills jag borde gå 12 minuter tills jag springer. I min stress får messet vila. När jag kommer på pendeltåget, andfådd och svettig, efter min 2 minuterslöpning!?,  minns jag meddelandet som kvittrade till tidigare så jag plockar upp mobilen och läser… Det är David som skriver kort och gott: ” Läs: 1a Samuelsboken 16:7″. Jag slår inte upp texten förren jag lägger mig i ett av behandlingens värmerum för att vila efter frukosten. Då läser jag: ”Men Herren sade till Samuel: ”Fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt – honom har jag förkastat. Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.” Då både känner och vet jag att jag valt min man med både hjärta och förstånd. När jag tänker på att David är på riktigt kan jag inte sluta att le för att han är min fantastiska, hjälpsamma och underbara man! Wow…

Gud ser till vårt inre, det är vårt hjärta han vill äga, inte våra prestationer, fina bilar, välbetalda jobb,  glänsande hår, spacklade ansikten eller vältalade meningar. Gud vill bo i oss och Han vill få vara med och forma våra liv, det är ju fantastiskt. Det vi kämpar  för att bygga upp, det vi offrar för att passa in eller det vi gör för att bli omtyckta går Gud förbi. Hur mycket vi än kämpar för att vara perfekta utåt ser Gud allt som döljs bakom skalet och maskerna ändå. Så det vi verkligen bör vara vaksamma på är hur mitt hjärta, min själ och mitt samvete mår. Det som är härligt i sammanhanget är också att hjärtat är en muskel. Så om vi  använder hjärtat mycket genom att älska, skratta, känna, bry sig om, engagera sig och känna med andra kommer hjärtmuskeln bli större och starkare. Resultatet av att älska mycket kan bara bli att man kan älska ännu mer! Jag ska börja beta av mina svårigheter med mig själv vilket jag ju på ett sätt ändå gör när jag är här där jag är. Knepiga relationer ska jag jobba hårdera för att få bukt på. Vilka jag vet hänger ihop med min dåliga självkänsla och min osäkerhet. Alla osagda förlåt och framtida förlåt ska jag se som en bedrift och inte ett nederlag. 

Min affirmation ska bli ”Jag är Gudsbarn, skapade till Hans avbild för att leva i gemenskap med Honom och göra hans vilja genom att älska min nästa”

Nu har jag tragglat mej igenom 243 dagar av behandling samt 250 dagar kräkfri!!!!

Det är stort, väldigt stort! Skulle vlija ge mig själv en guldstjärna…